Roe vs Wade 1973 -2018?

USA är ett splittrat land idag, och orsaken till denna splittring är faktiskt inte att Donald Trump är president. Splittringen blir tydlig genom Trumps presidentskap, men Trump är faktiskt inte orsaken. Orsaken till splittringen går oerhört mycket längre tillbaka i tiden än till senaste presidentvalskampanj. Splittringen handlar om och beror långt på media och det att både liberala och konservativa amerikaner långt tar del av bara sådan media som bekräftar och framhåller deras egen världsbild. Ja, och så har vi - som ett resultat av denna splittring - ett politiskt system som har glömt bort hur man gör kompromisser. Därför styrs USA idag inte genom politiska beslut i kongressen utan (alltför) långt genom så kallade presidentorder. Och även genom att landets högsta domstol säger vad som är i linje med konstitutionen och vad som inte är det.  

Högsta domstolen, som består av nio ledamöter, har de senaste åren varit cementerad vid siffrorna fem mot fyra. Fem ledamöter har varit starkt värdeliberala, och fyra har varit värdekonservativa. Detta har lett till att den federala staten har kunnat tvinga delstaterna att införa lagstiftning som vissa delstater inte har velat ha. Främst då fri abort och samkönade äktenskap. Dessa beslut har gjort att USA, globalt sett, har blivit både ledare och pådrivare när det gäller dessa två centrala och synnerligen människofientliga frågor.

Mannen som har varit tungan på vågen heter Anthony Kennedy. Han har varit den femte och avgörande rösten för i princip alla beslut som har gått i värdeliberal riktning sedan han blev invald år 1987. (Kennedy var Reagans tredjeval för den vakanta platsen och, som det sedan tyvärr visade sig, mycket mera värdeliberal än Reagan trodde när han tvingades gå in för att nominera honom sedan senaten satt tummen ner för hans två första val.) Kennedy har alltså varit den som har avgjort många tunga beslut, detta så att det t.o.m. har sagts, och säkert med rätta, att "Vi befinner oss i Anthony Kennedys Amerika, resten av oss råkar bara leva här". (Molly Hemmingway)

En av de största nyheterna den senaste tiden i USA (men på grund av USA:s ledande roll) också för Europas och resten av världens del, är att Anthony Kennedy har meddelat att han går i pension i Juli 2018. Detta innebär att Donald Trump ges möjlighet att utse ännu en domare till USA:s högsta domstol. Och nu alltså inte vilken domare som helst, utan nu handlar det om den domare som har haft den utslagsgivande rösten. Trumps första nominering (Neil Gorsuch) anses vara ett utmärkt val, och han torde vara en stabil värdekonservativ. Dessutom är han ung för att vara domare i Högsta domstolen (f. 1967), och han kan - om han får leva och ha hälsan - påverka vad som sker i USA (och resten av världen) under en lång tid framöver.

Men nu ska alltså den avgörande stolen fyllas. Jag tror att ingen här i vår del av världen förstår hur stor sak detta är, och vilka följder detta kan komma att få. Både på kort sikt (i form av protester och oroligheter) och på lång sikt (i form av beslut som formar det amerikanska samhället). Upplopp är sannerligen inte uteslutna. Vad sedan gäller de beslut som Högsta domstolen kan komma att fatta sedan Trump nominerat en domare och fått honom godkänd i Senaten ( med enkel majoritet - republikanerna har 52 av 100 röster) handlar det förstås om den största frågan i USA:s inrikespolitik, alltså abortfrågan. Utslaget i fallet Roe mot Wade från 1973 kommer med största sannolikhet att upphävas, och det innebär (åtminstone) att en del stater kommer att kunna inskränka rätten till fri abort. Åtminstone, skriver jag. Följderna kan bli mycket större, men troligen blir de ändå inte det. Det samma gäller också rätten för samkönade par att få gifta sig. Statens rätt att tvinga delstaterna att tillåta samkönade äktenskap kommer att försvinna.

Detta är förstås inget som de värdeliberala i USA kommer att godkänna utan strid, så vi får nog räkna med stora protester och en synnerligen orolig sommar 2018 när den politiska processen att fylla denna stol i Högsta domstolen kommer igång!

Mera regnbågsfascism

Jag förstår att det retar vissa läsare att jag skriver om Pride. Men det går bara liksom inte att undvika ifall man, som jag, är intresserad av att se på och analysera vad som är på gång i samhället. Det vi ser här, i Pride och alla kringfenomen, är nämligen en av de största omvälvningar vårt samhälle har råkat ut för på väldigt länge. Dels allt detta med könsnihilismen som hotar hela samhällets stabilitet och därmed dess framtid. Dels detta med de grova inskränkningarna i yttrandefriheten och även de uppenbara försöken att tumma på åsiktsfriheten. Inte minst genom att inskränka vad som får höras i den offentliga debatten. Det som inte hörs och syns finns inte, och det som inte finns är inget alternativ när människorna bygger upp sitt inre tankelandskap.

Som jag redan har konstaterat så är den regnbågsfärgade kejsaren naken. Men om ingen tillåts påpeka detta kan kejsaren och hans undersåtar fortsätta att leva i illusionen att så inte är fallet. Men för att denna illusion ska kunna fortleva krävs att hela Pride-fenomenet (och hela grunden för hbt-ideologin) inte problematiseras och inte ifrågasättas. Jag fick ett mycket gott exempel på hur detta fungerar i den offentliga debatten igår. Svenska Yle hade som sin "Dagens fråga" igår frågan "Ska du delta i paraden under pride i Helsingfors?". Det gavs fyra svarsalternativ, varav tre var positiva till frågan. 1. Japp, i främsta ledet, 2. Ska stå på sidan och heja på, 3. Har inte möjlighet att delta i år och 4. Nej, hör inte till min världsbild.

För min del skulle förstås alternativ fyra ha varit närmast, men jag tyckte inte att det motsvarade min syn på saken eftersom svarsalternativet indikerar att orsaken till att jag väljer detta alternativ finns hos mig. Därför föreslog jag, i en kommentar, att det borde finnas ännu ett svarsalternativ, nämligen att 5. Nej, för att Pride inte står för mänskliga rättigheter och allas lika värde. Detta var något som, givetvis, hade hävdats i den anslutande artikeln, och något som Pride-arrangörerna (och vår mainstreammedia) vill att vi ska tro. Sanningen, som jag inte skrev i kommentaren, är förstås att Pride-ideologin står för något helt annat som närmast kunde beskrivas som "Håll med eller håll käften!" Om jag uttrycker det snällt.

Nåväl, min kommentar, som inte bröt mot några kommentarregler, publicerade givetvis inte. Den ville problematisera och ifrågasätta det som "alla vet" angående Pride, men det får alltså inte ske. Kejsaren är nämligen naken, och det ta är något som ingen får påpeka. Jag försökte skriva ännu en kommentar i vilken jag frågade vilka kommentarregler jag bröt mot i min första kommentar, men denna kommentar gick inte ens att sända iväg. Om detta sedan berodde på ett tekniskt fel eller på att svenska Yle blockerar sådana som skrivit en censurerad kommentar (under den aktuella artikeln) vet jag inte, men detta är andra gången något liknande händer mig. På två försök. Så alternativet med tekniska problem ser aningen osannolikt ut.

Regnbågsfolket har sin fest denna vecka. Den må de givetvis ha. Men jag tycker att det är oerhört skrämmande att både yttrande- och tankefriheten inskränks på det sätt som görs idag. När så sker är vi faktiskt på god väg mot ett fascistiskt samhälle. I ett fritt samhälle får man ifrågasätta och problematisera. I ett fritt samhälle är samhällsdebatten öppen för det. Men det blir hela tiden allt tydligare att vårt samhälle inte längre är så fritt som det en gång var.  

Om regnbågsfascismen och om hur den arbetar

"Yksikin vähättelevä lause tai edes ajatuksentynkä seksuaalivähemmistöistä on veren kaivamista nenästään. Elämme nyt sellaista aikaa – ja hyvä niin." Olli Seppälä, Kotimaa-tidningens publikationschef i en kolumn 8/6 2018.

Tyvärr har jag inte hittat kolumnen i fråga på nätet (antingen har den ännu inte publicerats eller så kommer den inte att publiceras på nätet) – utdraget ovan är hämtat ur Uusi Tie-tidningen 25-26/2018. Om man försöker sig på att översätta utdraget blir det något i stil med att: "En enda nedlåtande mening, eller ens en liten [nedlåtande] tanke, om de sexuella minoriteterna gör att man skadar sig själv. Vi lever nu bara i en sådan tid – och gott så."

Kotimaa är den (officiella) finskspråkiga kyrkliga tidningen i Finlands evangelisk-lutherska kyrka. Vad denna tidning skriver kan alltså sägas vara, om än inte vår kyrkas officiella hållning, så ändå bra nära. Jag antar att kolumnen i fråga är en kommentar till stormen kring Pori Jazz och Aki Ruotsala, och som sådan bekräftar den yttrande- och åsiktsfrihetens kris i vårt land och i vår kyrka idag. Ja, skribenten går faktiskt åt till och med tankefriheten, men det får vi kanske ändå räkna som ett tanklöst övertramp gjort i stor affektion. Men inte desto mindre är det synnerligen allvarligt att en officiell kyrklig tidnings publikationschef, må vara i en kolumn, ger uttryck för tanken att det är bra att vi lever i en sådan tid när ingen kan yttra något "nedlåtande" om de sexuella minoriteterna utan att skada sig själv och sin yrkeskarriär.

Nå, nu är det givetvis varken vackert eller snällt att uttrycka sig nedlåtande om en annan människa, oberoende av dennes sexuella läggning. Men här är faktiskt pudelns kärna. Olli Seppälä utgår självklart från att det Aki Ruotsala sagt är avsett att vara nedlåtande. Men vågar någon tänka tanken att detta kanske är en felaktig tolkning? Vågar någon tänka tanken att det kanske inte alls handlar om nedlåtenhet – utan om omsorg?

Guds ord är väldigt tydligt när det gäller utlevd homosexualitet. Det är en synd som, obekänd och oförlåten, skiljer människan från Gud. I evighet. Dessutom står könsnihilismen och homosexualiteten för destruktiv livsstil redan här på denna sida evigheten. Så om och när någon, som t.ex. Aki Ruotsala, talar om att det finns helande och upprättelse är detta verkligen inte någonting nedlåtande eller hatiskt utan det är fråga om kristen kärlek och om sann omsorg. Men så som vårt kollektiva medvetande i dessa dagar har perverterats och förblindats finns det knappast många som klarar av att se detta. Ja, som ens vill se det. Då är det lättare och framför allt mera följdriktigt, att skjuta budbäraren.

Det kanske mest upprörande i detta är när, åtminstone till namnet, kristna människor låter sig städslas av perversionen och blindheten. Som Olli Seppälä. Till namnet kristna människor som har tappat kärleken till, respekten för och tron på Bibeln som Guds ord. Till namnet kristna människor som går med i, och i vissa fall leder, upproret mot Gud och hans goda ordningar. Till namnet kristna människor som har lurats att tro att hbt och Pride-rörelsen handlar om allas lika värde, om jämlikhet och om mänskliga rättigheter. Det gör den nämligen inte. Verkligen inte. Vågar jag säga vad det handlar om? Nåja. Jag har gjort det förr, så varför inte. Det handlar om regnbågsfascism. Om att tysta alla som har en annan åsikt. Det handlar om att tvinga en människofientlig ideologi på alla, höga och låga. Och det görs genom att hänga ut alla som vågar säga något annat än det som regnbågsideologin godkänner. Om att skada dem och deras karriärer. Och om att anse att det är en bra sak när så sker.

En fråga till dagens sommarpratare 25/6

Jag lyssnade på dagens sommarprat i radio Vega. Det var ett på det stora hela sympatiskt prat om en svår sak - misshandel inom äktenskapet. Det jag skriver här ska därför inte ses som någon som helst kritik mot dagens sommarpratare, Maria Sid. Rubriken kunde kanske hellre ha varit "En fråga inspirerad av dagens sommarprat", men det låter bättre så som jag har det, så rubriken får stå kvar som den står.

Frågan som slog mig när jag lyssnade - och som jag har funderat på många gånger - är att varför blir kvinnor överhuvudtaget tillsammans med våldsbenägna män? Och följdfrågan: Varför stannar kvinnan kvar i relationen efter det första slaget?

Jag tror mig ha åtminstone en del av svaret på frågan/frågorna. Man går in i relationen köksvägen. I stället för att sällskapa tillräckligt länge och sedan förlova sig och först efter vigseln fullborda äktenskapet börjar man så att säga i fel ända. Fullbordandet kommer allt för tidigt. Innan kvinnan har lärt känna mannen ordentligt och sett om han är en skitstövel eller inte. Om man ger relationen tillräckligt med tid innan sexet kommer med i bilden finns det bättre möjligheter att stiga av innan det är för sent. Det är inte för inte som Bibeln talar om att de två blir "ett kött". Sexualiteten är ett "själlim" som binder ihop mannen och kvinnan, och när man gått så långt är de två ihopfogade - och ett skiljande åt innebär att de ihoplimmade ytorna rivs lös från varandra. Med sår i själen som följd. Ju större yta som var ihoplimmad desto större blir såret. Därför är det inte alls så lätt att gå ut ur en osund relation även om mannen efter en tid visar sig vara våldsam. Om man alltså har börjat i fel ända.

Läsvärd ledare

Som jag redan många gånger har påtalat så är yttrandefriheten i dagens Finland hotad och det finns redan flera exempel på situationer där yttrandefriheten har inskränkts. I den här situationen är Henrik Othmans ledare i dagens ÖT en viktig text. Läs den gärna! Othmans text mynnar ut i ett konstaterande som jag innerligt hoppas gäller - och också kommer att gälla i framtiden: Gränsen för yttrandefriheten går där kritik övergår i hot.

Vem som helst kan hävda att en text är kränkande. Vem som helst kan stämpla en text som "hatprat". Men yttrandefriheten kan och får inte hänga på om någon upplever sig bli kränkt eller om någon anser att ett påstående är "hatprat". Om vi låter hur enskilda människor upplever en text avgöra var gränsen för yttrandefriheten går är vi ute på mycket hal och synnerligen tunn is. Men hot är något helt annat. Sådant kan och får inte accepteras. Då har man, som Othman helt riktigt konstaterar, gått över gränsen.

Snedvridenhet i media

USa meddelade i natt att landet lämnar FN:s råd för mänskliga rättigheter. Detta var väntat, och ett resultat av rådets fullständiga oförmåga att åstadkomma något annat än fördömanden av Israel. Trots att USA gör en bra och helt nödvändig sak genom att markera på detta sätt mot detta råd som blundar för regelrätta folkmord på annat håll får vår media svängt detta uttåg till något enbart negativt.

Det är förvånansvärt hur hatet mot Israel - och mot Donald Trump - kan förblinda på detta sätt. Det är gånger som denna det visar sig hur värdefullt det är med alternativa nyhetskanaler. 

De gröna helt ute i det blå!

De gröna har haft sina partidagar. I media har vi kunnat läsa om de olika initiativen som godkändes och om partiets linjedragningar inför riksdagsvalet och en möjlig regeringsmedverkan. De grönas Finland ska satsa på miljön, givetvis, men också på utbildningen (en vetenskapsministerportfölj ska skapas i nästa regering ifall de gröna medverkar). Vidare ska medborgarlön införas och stora steg tas för att mota klimatförändringen. Enligt de gröna bör Finland som land uppnå "koldioxidneutralitet" redan år 2030.

Det finns säkert en ganska stor grupp av människor som tilltalas av dessa löften. Problemet är att de gröna inte säger någonting alls om hur dessa saker ska finansieras. Speciellt de två sista sakerna ovan kommer att vara astronomiskt dyra att förverkliga. Eller nu får jag korrigera mig själv. De grönas partidag nämnde faktiskt en sak där man är villiga att spara. Kanske den här inbesparingen kan finansiera de saker de gröna vill göra? Det som nämndes var nedskärningar i lantbruksstöden. De gröna vill börja med att skära i de lantbruksstöd som pälsdjursnäringen får. Här finns bara ett litet problem: Pälsdjursnäringen får inte och har aldrig fått några lantbruksstöd.

Jag har ofta förundrat mig över de olika politiska partiernas löften som allt för ofta saknar både teckning (rent ekonomiskt) och realism. Nu tar de gröna emellertid nog priset. Hur kan ett parti, som säger sig t.o.m. sträva efter statsministerposten, vara så här fullständigt ute i det blå? Att komma med helt orealistiska löften är en sak. Det gör alla partier. Men att ta beslut på sin partidag som är så här fruktansvärt dåligt underbyggda och som baserar sig på rena felaktigheter är nog att ta priset.

Jag hoppas verkligen att de gröna inte blir regeringsparti efter valet. Inte för att pälsdjursnäringens lantbruksstöd då är i fara [sic!], utan för att de skulle köra landets ekonomi i botten på bara några månader.      

Snabb utveckling!

Det går snabbt nu, så snabbt att jag inte riktigt hinner med. När den nya äktenskapslagen trumfades igenom (i propagandistiskt syfte kallat det "jämlika" äktenskapet) hette det att detta inte var något som skulle märkas för andra än de som den nya lagen berörde. "Det här är inget bort från någon, bara till för de som vill gifta sig med någon av samma kön." Vi som kritiserade lagen hävdade att denna lag kommer att få stora och mycket negativa följder, följder som börjar med att yttrandefriheten kommer att inskränkas och som sedan rullar vidare och får negativa följder på område efter område.

Nu ser vi att vi hade helt rätt. Yttrandefriheten har redan inskränkts. Det har vi redan sett flera exempel på. Efter det senaste fallet som var uppe i offentligheten (Aki Ruotsala) lyfte Iltalehti igår fram "behovet" av att få till ett förbud mot vård/verksamhet i syfte att homosexuella ska bli helade från sin homosexualitet ("eheytymishoitoa" på finska). Man hade givetvis grävt fram några sexologer och sexualterapeuter som varnade för denna typ av vård och som tilläts predika hur farligt det kan vara att ens försöka. Givetvis fick någon med en annan syn på saken inte komma till tals, och man bemödade sig förstås inte heller om att intervjua någon som gått igenom en dylik vård med goda resultat. Det skulle ju ha gett en mera balanserad bild, och det vill man förstås undvika. I en anslutande artikel lyfte man i stället fram föreningen Aslan och den storm Iltalehti med sin skandaljournalistik lyckades frammana för några år sedan. Det är så här propagandajournalistik ska bedrivas! Tyvärr är det allt för många som går på det.

I artikeln lyftes också fram att t.ex. Malta redan har ett gällande förbud mot dylika vårdformer, och att det samma gäller för flera av USA:s delstater. Avsikten med artikeln är klart och tydligt: Finland behöver en liknande lagstiftning.

I detta sammanhang behöver jag säga att jag inte alls är någon större vän av kristna samlingar där man ropar och ber om helande och räknar med att Herren ska göra ett direkt och omedelbart ingripande. Visst kan han göra det om han vill, men erfarenheten har visat att när det gäller homosexualitet är ett sådant ingripande mera av ett undantag. Regeln är att sådana samlingar är mera till skada än till nytta, och artikeln i Iltalehti – liksom sexologernas uttalanden – ger bilden av att denna helandevård uteslutande handlar om dylika samlingar. Inget kunde förstås vara mera felaktigt. Men om man vill påverka samhället i en önskad riktning är det viktigt att se till att bilden inte blir för komplicerad. Och framför allt, i en fråga som denna, inte för balanserad. Helst ska den vara så obalanserad som möjligt, och här lyckas Iltalehti (ofta) mycket bra.

Det man vill göra när man vill förbjuda alla former av helandevård är att låsa dörren till ett helande och en sund sexualitet för de människor som har drabbats och kasta bort nyckeln. Sedan är det givetvis så att man inte behöver kalla det som sker för helandevård. Att behandla de trauman som ofta ligger bakom med hjälp av terapi behöver på inget sätt alls kopplas till den påföljande homosexualiteten. I dagens samhällsklimat går det kanske inte ens att göra en sådan sak. Men det viktiga är att alla som behöver dylik terapi ges möjlighet att få den – och uttryckligen professionell sådan! – och att ingen stängs ut från den för att man inte kan eller får behandla homosexualitet. Resultatet kan i vilket fall som helst bli gott även om man inte fokuserar på just homosexualiteten utan bara på de trauman som ligger bakom.

Men vårt stora problem idag är att Kejsaren inte har några kläder, och detta faktum på alla sätt måste döljas. Grundpremissen är att homosexualiteten är medfödd och att den därför inte kan botas. Allt som talar mot detta grundlösa påstående måste förbjudas eftersom kejsarens nakenhet inte får avslöjas. Och det är då man tvingas ta till förbud. Först i formen av att begränsa yttrandefriheten, men i förlängningen i allt grövre former av lagstiftning. Förlorarna i denna process är givetvis först och främst de homosexuella, men i förlängningen hela det öppna och fria samhället.  

Om Alf Rehn, Päivi Räsänen och Vegas sommarprat

"Finland skulle kunna verkställa ett par tvångsdeporteringar, till exempel genom att skicka Päivi Räsänen direkt till helvetet. Någon kunde åtminstone fatta ett utvisningsbeslut av hygieniska orsaker. Hon har ju klart visat att hon inte har anpassat sig till det här samhället."

Detta var vad professorn Alf Rehn skrev på sin facebooksida efter att Päivi Räsänen ställt sig bakom Aki Ruotsala sedan han fått sparken från sin vd-tjänst vid Pori Jazz. Den här kommentaren håller sig, vad jag kan bedöma, inom lagens ramar (förutsatt att man inte tolkar den som en uppmaning till mord, vilket inte alls är någon långsökt tolkning) men den är synnerligen otrevlig. Speciellt orden om "hygiensiska orsaker" för tankarna till mycket otrevliga sammanhang. Alf Rehn har givetvis rätt att uttrycka sin åsikt, men hela situationen som ligger bakom och som ledde fram till att denna kommentar fälldes har ju visat att även helt lagliga kommentarer kan få följder. Om du inte tror mig kan du ju försöka fråga Aki Ruotsala.

För några dagar sedan publicerade Svenska Yle listan över årets sommarpratare. Alf Rehn finns med på denna lista. Jag menar att en person som offentligt uttrycker sig på detta sätt, och som uttrycker dylika åsikter om en medmänniska, inte bör höras i etern i en sådan uppgift. Jag skrev en kommentar på Svenska Yle, under artikeln om listan på sommarpratare, där jag ställde en fråga om redaktionen anser att en person som har uttryckt sig så här kränkande kan anses var rätt person att sommarprata. Kommentaren publicerades givetvis inte, varpå jag sände respons till redaktionen och frågade varför min kommentar inte publicerades. Jag konstaterade att den censur som Svenska Yle redan en längre tid har bedrivit nu tydligen har utvidgats från att tidigare tysta ner obekväma åsikter till att nu också omfatta obekväma frågor. Jag har givetvis inte fått något svar på detta heller.

Jag anser att det är en självklarhet att Alf Rehn borde plockas bort från listan över sommarpratare. Man kan inte uttrycka sig på det sätt som han gjorde på facebook om en namngiven person, låt vara att Räsänen är en högst offentlig person, utan att det får några följder. Dock misstänker jag att detta aldrig kommer att ske. Svenska Yle sitter i sitt rödgröna elfenbenstorn och låter inte dylika saker påverka vad de gör. Men låt mig föreslå ett litet tankeexperiment: Vad tror du skulle ha hänt ifall Rehn skulle ha skrivit samma saker om, inte en vit, kristen människa utan om en färgad muslim?

Hans namn skulle givetvis genast ha försvunnit från listan på sommarpratare.

Det skulle vara intressant att se hur Radio Vega skulle reagera ifall detta skulle få en lite bredare spridning. Så om du har facebook, eller är aktiv på andra sociala medier, och tycker att detta är en angelägen sak kan du gärna försöka sprida det här. 

Dagens Slag i luften

Jag lyssnade på dagens Slaget efter tolv i Radio Vega. Ämnet som diskuterades var yttrandefriheten, med huvudfokus på åsikter som kristna människor framfört under den senaste tiden och som också jag varit inne på här på bloggen. Timo Soini och abort samt Aki Ruotsala och frågan om homosexualiteten kan botas. I ingressen konstaterades att vi har yttrandefrihet, men om vi har fel åsikter kan vi hamna i blåsväder. Ämnet var intressant, men tyvärr förstod varken redaktören eller två av deltagarna var skon egentligen klämmer, varför debatten blev ganska intetsägande. Tyvärr, för det här är en oerhört viktig fråga idag.

Det hela fick slagsida redan från början eftersom det i ingressen frågas om det går att försvara uppfattningar som grundar sig på faktafel. Detta påstående riktades mot Aki Ruotsalas åsikt att homosexualiteten kan botas. Peter Östman, som igen deltog i debatten som motpol till Silvia Modig, försökte hålla fram att det finns undersökningar som visar i båda riktningarna i denna fråga, men ingen tog tag i detta påstående och eftersom ett rakare och klarare påstående från Peters sida garanterat skulle ha raserat alla möjligheter att föra sansad debatt kom diskussionen aldrig över denna felaktiga premiss.

Saken är nämligen den att det som Aki Ruotsala framförde inte är någon åsikt. Det är fakta. Korrekt fakta. Empirin visar, om man bryr sig om att ställa rätt frågor, att homosexualiteten, åtminstone i de flesta fall, är fråga om någon form av neuros som går tillbaka till ett trauma i barndomen. Ofta men inte alltid förträngt. Den gamla skolans själavårdare (som t.ex. Erik Ewalds) var inte blyga att berätta om sina erfarenheter av terapi och hur denna terapi varit mycket framgångsrik. Men sådant får man tyvärr inte tala om idag. Silvia Modig visste t.o.m. berätta att i Malta har terapi för homosexuella i avsikt att komma tillrätta med denna neuros blivit förbjuden. Lås dörren, alltså, och kasta bort nyckeln! Idag gäller, också här hos oss även om vi ännu inte har någon lag som reglerar saken nämligen det fullständigt felaktiga antagandet (eller egentligen handlar det om "obestridlig kunskap", felaktig sådan hur som helst) som också hela denna debatt i Slaget idag byggde på, att den som framför åsikten att homosexualitet kan botas har fel. När man redan från början utgår ifrån ett felaktigt antagande blir givetvis också fortsättningen helt galen.

Jag reagerade också på en sak som Silvia Modig sade. Hon menade att var och en givetvis får ha sin egen trosföreställning, men när riksdagens ska fatta beslut måste alla kunna vara neutrala och fatta beslut utifrån en neutral ståndpunkt. Där har en människas privata trosföreställningar ingen plats. Det här är nog att göra det alldeles för enkelt för sig. Hållningen att homosexualitet är onaturligt och en neuros är ingen trosförställning. Det är ett obestridligt faktum. Det handlar om empiri och det finns massvis med exempel på personer som blivit befriade från sin neuros. Problemet är bara det att det är politiskt inkorrekt att hävda denna sanning idag, och därför ska alla försök att göra det också tystas ner. Gärna stämplas som en "trosföreställning" och ges stämpeln "kränkande". Då kan kejsaren fortsätta vara naken i all ro och inte riskera att bli avslöjad.

Tyvärr missade dagens Slag målet, och det är tråkigt eftersom frågan som ställdes är så oerhört viktig och ansatsen som gjordes var god. Men jag tror att det helt enkelt saknades både vilja och förmåga att se var skon klämmer, och därför blev det som det blev. All ära till Peter som ställde upp och försökte, men det går inte att slå in en spik om det inte svarar när man försöker slå. Dagens Slaget efter tolv blev tyvärr bara ett slag i luften.

Om Maata Näkyvissä, Tapio Luoma och den kyrkliga splittringen

Splittring av den kristna gemenskapen uppstår när någon, en minoritet eller en majoritet, vänder sig bort från Guds ord. Det här är en sanning som igen och igen visar sin giltighet. Nu senast har denna splittring drabbat nordens största ungdomsfestival, alltså Maata Näkyvissä-festivalen som har ordnats i 30 år i Åbo och som samlar 18 000 ungdomar för att lyssna till Guds ord och olika former av gospelmusik. Den nytillträdde ärkebiskopen Tapio Luoma meddelade i onsdags att den nattvardsmässa som traditionellt har hållits på festivalen under fredagskvällen kommer att ställas in under årets festival. Och orsaken? För att endast manliga präster har deltagit i utdelningen. Detta ledde senaste år till en mindre storm på sociala medier när en grupp kvinnliga präster, som ansåg att de blev "diskriminerade" när de inte kunde delta, startade ett upprop mot festivalen. Och nu reagerade alltså ärkebiskopen på detta sätt. Genom att stoppa en nattvardsmässa med nästan 10 000 deltagare. Inget pris tycks vara för högt att betala för att lugna ner de militanta kvinnoprästerna och kvinnoprästförespråkarna.

Nattvardsmässan under Maata Näkyvissä är, enligt de som har deltagit i festivalen, tillställningens höjdpunkt. Helt förståeligt. När nästan 10 000 ungdomar knäböjer vid samma altare är det garanterat en oerhört mäktig upplevelse. Men nu ska alltså detta tillfälle offras för att blidka de som valt att gå emot Guds ord, den kristna traditionen och den absoluta majoriteten av den världsvida kristna kyrkan – alltså för att blidka dem som gått in för att söka splittring. Nattvardsmässan på Maata Näkyvissä har ordnats i samarbete mellan arrangören SLEY (Finska lutherska evangeliföreningen) och de lokala församlingarna, och det är här problemet sitter. Nu när mobben på de sociala medierna och ärkebiskopen alltså ryter till. Enligt Helsingin Sanomat stoppar ärkebiskopen nattvardsmässan, men om man läser nyheten på t.ex. nättidningen Seurakuntalainen handlar det om att ärkebiskopen flaggar ut de lokala församlingarna från arrangemangen. SLEY kan givetvis fortsätta ordna nattvardsmässan på fredagskvällen, men det skulle då kräva att man tar över arrangemanget och gör det på egen hand. Något som jag antar att kommer att ske. Traditionellt ska en arrangör ha de lokala församlingarnas tillåtelse för att ordna en gudstjänst/nattvardsmässa på församlingens geografiska område, och när det gäller Maata Näkyvissä-mässan har detta fungerat bra. Ända tills nu, vill säga, när påtryckningarna utifrån (från kvinnoprästmobben på de sociala medierna) gjorde att ärkebiskopen inte längre klarade av att låta bli att blanda sig i den lokala överenskommelsen.

Tyvärr har det blivit så i vår kyrka idag att den som ropar högst – och som ropar i sådan tonart att han/hon får media med sig – alltid får rätt. Oberoende av vad som är rätt enligt Guds ord och oberoende av vad som bäst och mest tjänar Guds rike. Nu har detta blivit en riksnyhet, och då kan ärkebiskopen inte backa längre. Men skam den som ger sig tänkte två tonårsflickor som startade en adress på adressit.fi där de försöker samla ihop så många namn som möjligt för att visa att det finns många som vill fortsätta som förr och ha en nattvardsmässa på Maata Näkyvissä-festivalen. (I samarbete mellan SLEY och de lokala församlingarna.) På ett drygt dygn har adressen fått över 1000 underskrifter, och vem som helst kan givetvis underteckna adressen. Jag gjorde det just, och jag uppmanar alla att gå in och göra det samma!

Lösningen som ärkebiskopen gått in för gällande nattvardsmässan och Maata Näkyvissä är att de församlade ungdomarna på söndagen (alltså inte på fredagen som traditionellt varit den tidpunkt när det firats mässa på festivalområdet) ska transporteras till de olika lokala församlingarna för att där kunna fira nattvardsmässa med kvinnliga officianter. Detta eftersom SLEY inte vill ändra sin praxis gällande vem som celebrerar mässan, vilket givetvis skulle ha varit ärkebiskopens vilja och främsta alternativ. Alla förstår givetvis att detta är en logistisk omöjlighet, och dessutom har festivalen annat program när församlingarna firar sina gudstjänster på söndagen. (Till söndagens festivalprogram hör också en gudstjänst i vilken det inte ingår någon nattvard.)

Splittring av den kristna gemenskapen uppstår alltså när någon, en minoritet eller en majoritet, vänder sig bort från Guds ord. Den här splittringen, och även dess orsaker, blir väldigt tydliga i detta fall. Det är sorgligt när dessa 18 000 ungdomar ska drabbas på detta sätt av att vissa vill så splittring och skapa stridigheter.

   

Inte valbart!

Om en kvart, i skrivande stund, börjar årets fotbollsfest. VM i Ryssland. Jag brukar inte skriva om sport här, och om inget märkligt händer kommer jag inte att skriva mera om detta evenemang. Men jag är mycket intresserad, och jag kommer nog att se en hel del matcher. Liksom jag också har läst på en del före VM. Det är ju nästan lika intressant med spekulationerna som med själva matcherna. I morse gick jag in på Aftonbladet på nätet för att se vad de skrev om VM, och döm om min förvåning när jag såg vad de toppade sina VM-rapportering med just då... "SvFF säger nej till regnbågsfärgade skosnören under VM!" Nyhetstorka eller...? Givetvis inte. Men HBT. Sådant är ju verkligt viktigt. Alltså att hålla fram det. Åtminstone enligt Aftonbladet.

Saken är den att en grupp europarlamentariker tydligen har sänt regnbågsfärgade skosnören åt alla de deltagande Europeiska landslagen med förhoppningen att de skulle använda dessa på sina matchskor för att markera mot de ryska antigay-lagarna. En politisk protest på fotbollsplanen alltså. Men det här går ju givetvis inte eftersom sponsorerna som har levererat skorna har sina egna färgkoder. Vita adidasskor ska vara vita och inte vita och regnbågsfärgade. Men Aftonbladets reporter kunde inte släppa detta, så han försökte med en serie frågor få spelarna och lagledningen att förstå hur viktigt det här var och eventuellt försöka pressa dem att ändra sig. Till sist försökte han med det verkligt desperata draget att föreslå att laget om inte annat åtminstone kunde ställa ett par skor med regnbågsfärgade skosnören bredvid avbytarbänken. Men inte ens det gick för sig. Således blev det en "skandalrubrik" i Aftonbladet av det hela.

SvFF har tydligen inte insett att en sådan sak som denna inte är valbar. När hbt-lobbyn säger "dansa!", då måste man dansa. Gör man inte det blir man uthängd. Sista ordet är nog inte sagt här ännu, och min gissning är att vi nog kommer att få se regnbågsfärgade skosnören i någon form på Sveriges matcher. För en sak som denna är alltså INTE valbar. Det är inte frivilligt att välja att göra eller att inte göra. Nej, det är obligatoriskt att göra. Det är nämligen så fascismen fungerar. 

Om Barbie, Anna Moring och nedbrytandet av normer

Det är den tiden på året när allt som har med könsroller och manligt och kvinnligt att göra ska utmanas. Åtminstone i sådan media som är mån om att inte bara leverera nyheter utan att också, och kanske främst, sprida propaganda och påverka den allmänna opinionen. Svenska Yle går givetvis i täten här, och för någon dag sedan publicerades en artikel som berättade om en ny, könsneutral, docka och om att allt flera föräldrar vill uppmana sina barn till normbrytande lekar. I artikeln får en Anna Moring, forskardoktor i genusvetenskap och projektledare i föreningen "Monimuotoiset perheet", komma till tals. Behöver jag säga att pseudovetenskapen "genusvetenskap" igen visar vad den är värd?

Moring hävdar i artikeln bland annat att "Under de senaste 10-15 åren har det skett en klar förändring i attityderna gentemot könsnormer, både hos föräldrar och hos andra som uppfostrar barn. Idag är föräldrarna generellt några steg mer toleranta, man är van vid att se mer variation, och det gäller inte bara huvudstadsregionen utan hela landet." Och så kommer det som fick mig att reagera, först genom att skratta, men sedan, när jag insåg att denna människa faktiskt inte skämtade utan menar allvar, genom att börja skriva den här texten: "Normerna börjar så småningom luckras upp, vilket gör världen till en lättare och bättre plats för de barn som nu växer upp."

Hur är det möjligt att en människa, en forskare dessutom (låt vara att det är inom en pseudovetenskap), kan vara så här fullständigt blind? Det är ju precis tvärt om. Avskaffandet och brytandet av normer – speciellt på detta område – gör världen till en oerhört mycket mera komplicerad, för att inte säga ångestskapande, plats för de barn som tvingas växa upp som delar i detta gigantiska och redan på förhand fullständigt misslyckade experiment. Människor som Anna Moring, och majoriteten av dagens journalister som driver denna utveckling framåt, utsätter kommande generationer för ett plågsamt människoexperiment som kommer att leda till oerhört mycket lidande och elände och inte få förstörda liv. Jag fruktar till och med att dagens könsnihilism till och med kommer att påverka hela samhällets stabilitet i framtiden.

För tydlighetens skull: Det här handlar inte om att pojkar inte skulle få leka med dockor eller att flickor inte skulle få leka med bilar om de så vill. Det här går så oerhört mycket djupare. Bakom detta normbrytande anar jag ett hat mot könsroller, könstänkande och djupast sett mot att det överhuvudtaget finns olika kön. Specifikt att det finns två kön, varken mera eller mindre. En Anna Moring må måla tavlan i ljusa bilder och hävda att "världen blir en lättare och bättre plats" om könsrollerna och normerna bryts ner, men om och när vi ifrågasätter, utmanar och förnekar det Skaparen har lagt ner i sin skapelse och i oss människor skapar vi bara oreda och oerhört mycket lidande.  

Om "illegal" vargjakt

Vargarna i Sverige har på bara ett år minskat från 400 till 300. Enligt Naturvårdsverket beror minskningen på omfattande illegal jakt. Hur det må vara med den saken kan jag givetvis inte uttala mig om, men om så är fallet är det verkligen inte konstigt. I Sverige har "vargkriget" rasat redan i ett par år, och befolkningen på landsbygden har blivit fullständigt överkörd av den rödgröna samhällseliten, huvudsakligen bosatt i landets städer. Denna urbant rödgröna grupp vill att vargstammen ska växa och att vargen ska finnas i hela Sverige. Förutom då förstås i städerna där de själva lever och rör sig.

Sverige är ett vidsträckt land, och där – liksom i Finland – finns det rum för vargen. Men problemet är att vargen har kommit för nära människorna. I Sverige liksom i Finland. När så sker behöver den sunda respekten som vargen ska ha för människan återställas, och det kan bara ske genom att vargen vet att om den kommer nära människan så blir den jagad. Den rödgröna samhällseliten godkänner dock inte någon vargjakt. Alltså får vargen inte jagas, vilket sedan leder till stora problem på landsbygden. Samma problem som vi har sett här i Svenska Österbotten de senaste månaderna. Framför allt leder detta till en rädsla bland befolkningen som inte vågar leva sina liv så som man vill och har vant sig vid att kunna göra. På sina håll kan barnen inte ens vara utomhus och leka.

Men Sverige är som sagt ett vidsträckt land. Liksom också Finland. Den rödgröna eliten kan inte ha sina ögon och sina "tentakler" överallt. Så när landsbygdsbefolkningen får nog av översittarmentaliteten och den förda vargpolitiken är det inte alls konstigt om vargstammen börjar minska och vargarnas sunda rädsla för människan återställs. Media och den rödgröna eliten må kalla det "illegalt", men jag kallar det sunt. Människan på landsbygden har vant sig att försvara sig själv, sina barn och sina näringar, och om detta sker med eller mot myndigheternas och medias vilja spelar i slutändan egentligen inte så stor roll. Det är de som bor på landsbygden som måste få besluta om det ska finnas varg på gårdsplanerna eller inte. Inte de som bor i städerna. Och som sagt, om detta inte kan göras på laglig väg kommer det att ske på "illegal" väg. Så i Sverige, och så även i Finland. Och detta är inget som några myndigheter kan göra något åt. För Sverige är ett vidsträckt land. Liksom Finland.

Detta är givetvis ingen ideal situation. Men om myndigheternas likgiltiga attityd och översittarmentalitet fortsätter så som hittills är det så här det kommer att gå. Vare sig vi vill det eller inte. Men jag skulle ändå vilja lyfta ett varningens finger, jag som inte äger något skjutvapen. (Annat än en luftbössa som det kanske inte lönar sig att gå på vargjakt med.) Myndigheterna har visat att de inte skyr några medel när det gäller att få fast sådana som jagar varg utan lov. I Perho drev man till och med en av de misstänkta till självmord, något som gör att en oerhört lång och mörk skugga faller över våra myndigheter. Den enda slutsatsen man kan dra av det media- och myndighetsdrev som då ägde rum är att det finns sådana som anser att vargen är viktigare än människoliv. Så det kan vara farligt att gå emot myndigheterna när det gäller vargbeståndet. Om en skottskadad eller skjuten varg hittas kommer troligtvis det stora maskineriet att dras igång, med vapenkontroll och allt för att hitta det vapen och den jägare som avlossat skottet. Så jakt utanför myndigheternas kontroll kan vara farlig. Ett varningens ord är således absolut på sin plats.

När vargarna utrotades i Finland på 1880-talet användes andra metoder. Mera "naturliga" metoder, om vi säger så.

Märkligheter om vargen

Igår hölls det vargdemonstration och vargseminarium i Vasa. Jag skulle gärna ha varit med, men som en vän brukar säga: En minkfarmare måste nästan bo på farmen i juni. Valparna håller på att lära sig äta, och det är en period som ställer stora krav på farmarens närvaro på farmen. Så tyvärr fick jag avstå från att delta och får i stället nöja mig med att ta del av vad som rapporteras om evenemangen i media och på sociala medier.

I svenska Yles rapportering från vargseminariet läser jag om ett par synnerligen konstiga yttranden. Två av de märkligaste tillskrivs tjänstemannen Vesa Ruusila på jord- och skogsbruksministeriet. På frågan om vems ansvaret är ifall en varg attackerar en människa svarade Ruusila att "ingen enskild person eller instans kan anses vara direkt ansvarig". Så fortsatte han med att säga något av det mest bisarra jag har hört i hela vargdiskussionen: "Det finns många risker i olika områden i livet och det här är en av dessa risker. Vi måste jobba tillsammans för att minimera riskerna."

Givetvis finns det risker i livet. Många av dessa risker kan vi inte göra något åt, men en hel del risker kan vi faktiskt åtgärda. Som föräldrar till småbarn kan vi t.ex. se till att vassa knivar inte ligger och dräller där barnen rör sig. Idag kan vi också vaccinera våra barn mot olika smittsamma sjukdomar. För att nämna några exempel. Ja, och så kan vi faktiskt se till att det inte finns några vargar där människorna rör sig och där barnen ska vara ute och leka. Jag vill påstå att den vargpolitik som förs idag är jämförbar med att låta vassa knivar ligga i barnens lekrum och med att vägra vaccinera barnen mot t.ex. polio och stelkramp. Situationen kan beskrivas med ett ord: Idioti.

Samme Ruusila levererar sedan ett, om möjligt, ännu märkligare påstående på frågan om vi kan garantera att vargen inte ger sig på ett barn. "Inte ens den bästa forskaren kan säga med säkerhet vad som rör sig i vargens huvud. Jag tror att evolutionen sett till att vargen nog kan skilja mellan människor och djur. Men det är omöjligt att säga hur en enskild individ kommer att bete sig, det är så mycket som påverkar. Är den skadad? Är den sjuk?"

Om vi är så dumma att vi sätter vårt hopp till evolutionen att sköta om att vargen har "lärt" sig att se skillnad på ett djur och ett litet barn, ja då kommer detta utan vidare att sluta illa. Någon sådan funktion finns helt enkelt inte inbyggd i den påstådda evolutionen. Nej, det enda som fungerar är att vargen fått lära sig att människan är farlig, och det åstadkoms genom att vargen vet att människan skjuter varg. Där behövs ingen "evolution", utan det räcker mycket väl med vargens instinkt. Men den som med all makt vill undvika att det sker vargjakt kan givetvis försöka lura allmänheten med dylikt snömos. Ruusilas argument låter också i övrigt som ett eko från "Susien ystäväts" hemsida på nätet.

Människor som Vesa Ruusila måste hållas så långt borta som möjligt från alla beslutsprocesser som rör vargen och landets vargbestånd. Men tyvärr finns denne man i själva kärnan av de sammanhang där Finlands vargpolitik formas och slås fast. Hur har det kunnat gå så illa? Och följdfrågan: Hur får man bort honom därifrån? Det borde vara en prioriterad fråga hos våra lokala rikspolitiker.

Samtidsanalys

Ibland är det nödvändigt att analysera samtiden och vad som händer runt omkring oss. Fallet med Aki Ruotsala och Pori Jazz är så oerhört mycket mera än bara en man som, på mycket tvivelaktiga grunder, fick sparken från sitt nya jobb. Dels har vi hela frågan om intervjun i Satakunnan Kansa och frågan om varför journalisten ansåg sig behöva lyfta fram ett, för det nya jobbet, fullständigt ovidkommande engagemang från sju år tillbaka i tiden. Jag kommer inte på något annat svar än att hbt-lobbyn inte känner till ordet nåd. Det här handlar om hämnd och om hat mot en människa som trampat på ömma tår. Sådant glöms inte!

Men själva huvudfrågan är varför det upplevs som så oerhört fel att säga att det går att bli botad från homosexualitet. Det är ett fullständigt obestridligt faktum att det är möjligt. Men ändå. Tydligen är det att lyfta fram detta faktum något av det värsta en människa kan göra idag. En sådan människa ska löpa medialt gatlopp och bör sparkas från sitt jobb. Det är rätt och värdigt, amen! Men hur kan det komma sig att det är så oerhört fel att hålla fram denna sanning? För tio eller femton år sedan var det inte alls fel att se homosexualiteten som en sjukdom, och för 25 år sedan var det närmast en självklarhet att det var en sjukdom. Sjukdomar kan i de flesta fall, med rätt diagnos och rätt vård, botas. Men idag är den allmänna uppfattningen inte längre att homosexualitet är någon sjukdom. Hur kommer det sig att det har skett en sådan förändring i synsätt? Ja, inte är det för att det har framkommit några nya fakta. Nej, men för att det har skett en massiv påverkningskampanj genom främst media som har fått den allmänna opinionen att svänga. Eller kanske rättare sagt: Som har förvillat begreppen och lurat majoriteten av människorna att tro på lögnen. Och som, och det är det allra värsta, dömer de människor som drabbats av denna neuros till ett liv i onaturliga böjelser.

Denna påverkningskampanj har givetvis varit både avsiktlig och synnerligen målmedveten. Och fruktansvärt effektiv. Dessutom slutar den inte med att samkönade får rätt att både gifta sig och adoptera. Nej, den går vidare. Som jag tidigare har konstaterat så finns det flera bokstäver som står och väntar på att fogas till den redan nu långa raden. P:et kommer nog när tiden är mogen, var så säker! På sätt eller annat. Men den går också på en annan linje, en linje som går ut på att tysta kritiken mot nyordningarna och det nya sättet att tänka. Här heter redskapen inskränkning av yttrandefriheten och begränsningar i åsiktsfriheten. Straffet för brott mot det nya paradigmet handlar om, just det, medialt gatlopp och förlorade jobb.

Men frågan som ännu är obesvarad är att varför det är så fel att säga att homosexualitet kan botas. Svaret är egentligen ganska enkelt. Kejsaren är naken, och om någon tillåts påpeka det kan illusionen brista. Enligt det nya paradigmet är homosexualiteten medfödd och därför inget någon kan botas från. Därför måste alla fakta som talar om motsatsen tystas ner. Förlöjligas. Och de människor som har insett sanningen ska skrämmas till tystnad. Gärna omvändas, givetvis, men om det inte går ska de skrämmas till tystnad. Aki Ruotsala gjordes till ett exempel på hur det går för den som vågar. Efter detta minskade garanterat igen gruppen som vågar.

Det är tydligt att vi befinner oss mitt i ett gigantiskt, djävulskt, projekt som går ut på att fördärva människorna. Gärna ska det börjas i så tidiga år som möjligt. Ett projekt som gör det onaturliga naturligt och synden till en dygd. Som gör svart till vitt och fel till rätt. Ett projekt som ytterst går ut på att stänga och låsa himlens dörr och kasta bort nyckeln. Offren för detta djävulska projekt är främst alla de människor som blir snärjda i denna onaturliga och skadliga livsstil. Ofta tydligen genom att de i unga år har blivit utsatta för någon form av övergrepp. Men det är inte bara de som är offer här. Också alla de människor som ger sitt tysta eller ljudliga bifall till detta paradigmskifte är offer. När tankesättet förvrids kommer nämligen alla de som vågar tala mot det nya paradigmet att börja framstå som fiender. Och här har vi pudelns kärna: Vem talar tydligast om homosexualiteten som något onaturligt? Som en synd? Aki Ruotsala gjorde det, och han blev utmålad som en hemsk människa. Som en fiende till det "goda". Han och allt det han står för och alla de organisationer han hör till. Men Aki Ruotsala är bara småpotatis i detta sammanhang. Det yttersta svaret, och den verkligt stora fienden,  är givetvis Gud själv och hans ord. Och så har själafienden fått de som en gång var Guds vänner och Jesu bröder och systrar att bli fiender till honom som talar från Bibelns blad. Och det är så Djävulen får människan att stänga sig själv ute från Guds himmel.

Det är därför jag kallar detta ett djävulskt projekt. Men märk mycket noga vem som är offer här och vem som är Fienden! Bara så att ingen får för sig att denna text på något sätt skulle vara riktad mot någon människa eller mot någon grupp av människor.

Aki Ruotsala, Pori Jazz och Herbert Marcuse

Låt mig först konstatera att jag anser att en arbetsgivare har rätt att välja vem han eller hon anställer. Med detta sagt vill jag ändå påpeka att det idag tycks vara skillnad på åsikter och åsikter. Igår nåddes vi av nyheten att den nyvalde verksamhetsledaren för Pori Jazz, Aki Ruotsala, fick sparken innan han hann tillträda sin tjänst. Orsaken? Han hade svarat på en (ovidkommande) fråga i en tidningsintervju och sagt att homosexualitet kan botas. Vad händer när någon uttrycker sig så i dagens Finland? Jo, fram kommer stora stämpeln och mannen i fråga utmålas som "homofob". Och så får han sparken från sitt nya jobb eftersom han "inte delar de värderingar som arbetsgivaren har".

Som sagt så anser jag att en arbetsgivare har rätten att välja vem man anställer. Så långt allt ok. Men för exemplets skull, låt oss tänka oss en motsvarande arbetsgivare som anställt en ny verksamhetsledare som i en tidningsintervju säger att han stöder samkönade pars rätt att både gifta sig och adoptera. Efter denna intervju sammanträder festivalens styrelse och besluter sig för att sparka sin nyvalde verksamhetsledare eftersom han "inte delar de värderingar som arbetsgivaren har". Skulle det vara rätt? Skulle det vara lagligt? Svaret är givetvis nej. På båda frågorna. Men omvänt är det helt ok, tydligen.

Det var Herbert Marcuse som låg bakom att ordet "tolerans" gick från att betyda att man hade fördrag med andra åsikter till att betyda intolerans mot konservativa åsikter. Idag är vi så marinerade i detta nya tankesätt att vi inte längre klarar av att se hur galet det här har blivit. Vi säger att vi har både åsiktsfrihet och yttrandefrihet, men i praktiken har vi bara åsiktsfrihet och yttrandefrihet om vi har en viss typ av åsikter. Om vi har "fel" åsikter kan vi få sparken och bli uthängda på både sociala medier och mainstreammedia.

Jag hoppas alla inser och förstår vilket samhälle vi håller på att skapa åt oss.

Vad var det jag sa?

Den illfamösa Utu-räven har dött i sin inhägnad på Wild Life Care på Norra Vallgrund. I sin inhägnad med jordbotten, märk mycket väl. Jag konstaterade genast jag fick höra att en förrymd farmräv skulle placeras i en inhägnad med jordbotten att den räven inte kommer att leva länge. Det gjorde den inte heller.

Det är märkligt hur utbredd faktaresistensen kan vara. Markku Harju, som driver nämnda etablissemang, har garanterat hört om den forskning som visar att farmrävar inte klarar av att leva i burar med jordbotten. När de bökar och gräver så drar de på sig en massa bakterier och parasiter som de inte klarar av att hantera eftersom de inte har kommit i kontakt med dessa på 100 generationer. Trots det ansåg Markku Harju att Utu-räven skulle ha det bäst i en inhägnad med jordbotten. Tvärt emot all tillgänglig fakta. Men ideologin är, för alla dessa aktivister, som känt betydligt viktigare än fakta. Så Utu fick finna sig i att leva sina sista veckor i en för honom livsfarlig omgivning. Med numera känt resultat. Men Utu-rävens hälsa var givetvis inte det centrala för de inblandade, utan det centrala här var förstås propagandan och möjligheten att nå över alla landets nyhetströsklar.  

Frågan jag skulle vilja ställa är om Markku Harju gjorde sig skyldig till djurplågeri genom att hålla Utu i en inhägnad med jordbotten. Vad jag anser om den saken är fullständigt klart. Men knappast finns det någon som ens vågar anmäla honom, än mindre någon domstol som skulle döma honom för djurplågeri. Den allmänna opinionen, också i Finland, är numera tyvärr så styrd av känslor och även den behäftad med faktaresistens så till den grad att den som gullar med förrymda farmrävar aldrig kan göra något fel. Även om dödligheten är 100%.

Andersson, Soini och den ljusnande framtiden?

Det är många som vill sätta sin sked i soppan med Timo Soinis abortställningstaganden. En i raden är vänsterpartiets Li Andersson. Hon skriver i en kolumn som publicerades i förrgår om "män med makt som motsätter sig aborträtten", och så späder hon på med de vanliga lögnerna i sammanhanget. Som till exempel att det handlar om kvinnans bestämmanderätt (till sin egen kropp) och att abort är en mäsklig rättighet. Fortfarande gäller det jag skrivit här tidigare: Abort är inte en mänsklig rättighet (liksom inte heller sex utan följder är det), och det handlar inte bara om kvinnans kropp utan också om det lilla barnets kropp. Ja, inte bara om kroppen utan om själva livet. Andersson slutar med, vad som tydligen ska försöka vara någon form av knepighet, orden: "Fortfarande finns det män med makt som säger sig "försvara liv" då de motsätter sig aborträtten, men inte ser några problem i att skicka tillbaka barnfamiljer till konfliktområden. Den irländska folkomröstningen visade dock klart och tydligt: dessa män är i minoritet. Då tiderna förändras blir de konservativa kvar i det förflutna."

När jag läste Li Anderssons kolumn kom jag att tänka på ett meningsutbyte ur en av böckerna om Narnia. Det där när kung Caspian läser lusen av ståthållaren Gumpas på Ensliga öarna. Gumpas hade försvarat slavhandeln med att ett avskaffande vore att "vrida klockan tillbaka" och så hävdade han att den var nödvändig för "framsteg och fortskridande utveckling", varpå Caspian svarar: "Framsteg och fortskridande utveckling!? Jag har sett bådadera där hemma. I ett ägg. Där kallar vi det för att ruttna!"

Aborträtten är det kanske mest tydliga exemplet vi kan visa upp idag på ett samhälle som håller på att ruttna inifrån. Li Andersson ser inte förruttnelsen utan tror att aborträtten är något positivt. Det blir säkert så när man har blundat tillräckligt länge och många gånger för sanningen och valt att tro på lögnen i stället. Jag undrar nu hur många andra ruttna frågor som kantar vägen mot den framtid Andersson och hennes likar drömmer om för vårt land? Eutanasi? Förbud mot en viss (eller all) djurhållning? Samkönade äktenskap? (Hoppsan, där var jag kanske lite sent ute...) Att Finland norr om Tammerfors förvandlas till en gigantiskt djurpark där djurens behov går före människans?

Jag är inte alls säker på att den framtid Li Andersson drömmer om är så alldeles ljus. Ja, i själva verket är jag helt säker på att den inte är det. Jag kan bara inte se att ett land där det är lagligt – ja än mera, där det ses som något gott – att det är tillåtet att mörda de mest försvarslösa av människor skulle ha någon ljus framtid. Jag är faktiskt rädd att vi har aborterat den.