Om regnbågsfascismen och om hur den arbetar

"Yksikin vähättelevä lause tai edes ajatuksentynkä seksuaalivähemmistöistä on veren kaivamista nenästään. Elämme nyt sellaista aikaa – ja hyvä niin." Olli Seppälä, Kotimaa-tidningens publikationschef i en kolumn 8/6 2018.

Tyvärr har jag inte hittat kolumnen i fråga på nätet (antingen har den ännu inte publicerats eller så kommer den inte att publiceras på nätet) – utdraget ovan är hämtat ur Uusi Tie-tidningen 25-26/2018. Om man försöker sig på att översätta utdraget blir det något i stil med att: "En enda nedlåtande mening, eller ens en liten [nedlåtande] tanke, om de sexuella minoriteterna gör att man skadar sig själv. Vi lever nu bara i en sådan tid – och gott så."

Kotimaa är den (officiella) finskspråkiga kyrkliga tidningen i Finlands evangelisk-lutherska kyrka. Vad denna tidning skriver kan alltså sägas vara, om än inte vår kyrkas officiella hållning, så ändå bra nära. Jag antar att kolumnen i fråga är en kommentar till stormen kring Pori Jazz och Aki Ruotsala, och som sådan bekräftar den yttrande- och åsiktsfrihetens kris i vårt land och i vår kyrka idag. Ja, skribenten går faktiskt åt till och med tankefriheten, men det får vi kanske ändå räkna som ett tanklöst övertramp gjort i stor affektion. Men inte desto mindre är det synnerligen allvarligt att en officiell kyrklig tidnings publikationschef, må vara i en kolumn, ger uttryck för tanken att det är bra att vi lever i en sådan tid när ingen kan yttra något "nedlåtande" om de sexuella minoriteterna utan att skada sig själv och sin yrkeskarriär.

Nå, nu är det givetvis varken vackert eller snällt att uttrycka sig nedlåtande om en annan människa, oberoende av dennes sexuella läggning. Men här är faktiskt pudelns kärna. Olli Seppälä utgår självklart från att det Aki Ruotsala sagt är avsett att vara nedlåtande. Men vågar någon tänka tanken att detta kanske är en felaktig tolkning? Vågar någon tänka tanken att det kanske inte alls handlar om nedlåtenhet – utan om omsorg?

Guds ord är väldigt tydligt när det gäller utlevd homosexualitet. Det är en synd som, obekänd och oförlåten, skiljer människan från Gud. I evighet. Dessutom står könsnihilismen och homosexualiteten för destruktiv livsstil redan här på denna sida evigheten. Så om och när någon, som t.ex. Aki Ruotsala, talar om att det finns helande och upprättelse är detta verkligen inte någonting nedlåtande eller hatiskt utan det är fråga om kristen kärlek och om sann omsorg. Men så som vårt kollektiva medvetande i dessa dagar har perverterats och förblindats finns det knappast många som klarar av att se detta. Ja, som ens vill se det. Då är det lättare och framför allt mera följdriktigt, att skjuta budbäraren.

Det kanske mest upprörande i detta är när, åtminstone till namnet, kristna människor låter sig städslas av perversionen och blindheten. Som Olli Seppälä. Till namnet kristna människor som har tappat kärleken till, respekten för och tron på Bibeln som Guds ord. Till namnet kristna människor som går med i, och i vissa fall leder, upproret mot Gud och hans goda ordningar. Till namnet kristna människor som har lurats att tro att hbt och Pride-rörelsen handlar om allas lika värde, om jämlikhet och om mänskliga rättigheter. Det gör den nämligen inte. Verkligen inte. Vågar jag säga vad det handlar om? Nåja. Jag har gjort det förr, så varför inte. Det handlar om regnbågsfascism. Om att tysta alla som har en annan åsikt. Det handlar om att tvinga en människofientlig ideologi på alla, höga och låga. Och det görs genom att hänga ut alla som vågar säga något annat än det som regnbågsideologin godkänner. Om att skada dem och deras karriärer. Och om att anse att det är en bra sak när så sker.