Oerhört tendentiös text

Jag snubblade över en fruktansvärt tendentiös kolumn i dagens Österbottens Tidning. En Oscar Winberg, doktorand i allmän historia vid Åbo Akademi, skriver om tudelningen i USA och hävdar i sin kolumn flera saker som han inte bryr sig om att leda i bevis. Efter att ha klagat på det amerikanska valsystemet och hävdat att republikanerna är "överrepresenterade" i både kongressen och i senaten och lyft fram att Trump valdes till president trots att han fick mindre röster än Clinton i det senaste presidentvalet drar han till med påståenden som att "republikanerna utnämnde Kavanaugh [till högsta domstolen] utan att egentligen någonsin tveka", trots att "en majoritet av amerikanerna i långt högre grad trodde på Ford än på Kavanaugh". Vidare: "Allt sedan Nixons seger i presidentvalet 1968 har republikanska strateger ritat upp en väg till makten som erkänner att man inte kan vinna på idéer utan måste spela på väljarnas rädslor och fördomar." Han fortsätter: "Med Mitch McConnell vid rodret anammar republikanerna en djupt impopulär politik" samt som avslutningssläng: "samtidigt som man runtom landet försöker säkra sitt minoritetsstyre genom att begränsa politiska motståndare från att delta i den demokratiska processen."  

Det är lovvärt att ÖT försöker belysa splittringen i USA. För att förstå vad som händer i landet (och som kommer att få följder också för resten av världen) behöver vi förstå vad som är på gång "over there". Men att släppa fram en dylik text hjälper inte, snarare stjälper det. Som sagt är texten fruktansvärt tendentiös, på gränsen till propagandistisk. Detta i den meningen att den upprepar de floskler som vänstern i USA använder för att elda upp sina anhängare och bringa kaos i landet.

Skribenten har ändå rätt i en sak. Trump vann presidentvalet med en minoritet av rösterna. Men det är så här valen i USA fungerar. Man väljer elektorer statsvis, och dessa elektorers antal är anpassat till hur stor befolkningsmängden i varje stat är. Den kandidat som får majoriteten av rösterna i en viss stat får alla statens elektorer. Det innebär att en kandidat kan få 55 elektorer med en röstövervikt på 80-20 i en stat, medan den andra kandidaten får 49 elektorer med en röstövervikt på 52-48 i en annan stat. Som sagt, det är så här det fungerar i USA, och valsystemet innebär att den som får det mindre antalet röster – sett till hela USA – kan bli vald, och om han/hon blir det sker detta i god demokratisk ordning. Trots att Winberg, likt demokraterna i USA (när de förlorat ett val, inte annars), vill få oss att tro att detta på något sätt skulle vara odemokratiskt. Samma sak med både senaten och kongressen. Sedan kan man förstås diskutera om alla distriktsgränser är uppdragna på ett korrekt sätt, men det kommer Winberg inte alls in på i sin text.

Vad sedan gäller valet av Kavanaugh till domare i högsta domstolen vill Winberg få oss att tro att det på något sätt skulle ha handlat om en popularitetstävling och att valet på något sätt borde ha förhindrats eftersom det finns opinionsmätningar som visar att en majoritet av amerikanerna trodde mera på Kavanaughs attackerare än på Kavanaugh. Det Winberg tydligen inte klarar av att se – när han vägrar att se den djupa klyftan mellan de olika grupperna i USA – är att valet av Kavanaugh (och framför allt den vidriga attacken på honom) djupast sett handlar om en sak: Roe v Wade. Utnämningarna till USA:s högsta domstol är oerhört viktiga saker, och de handlar om värderingar, om religionsfrihet (framför allt) och om viljan att begränsa denna frihet. Demokraterna (och pöbelvänstern) var beredda att gå i princip hur långt som helst för att stoppa VILKEN KONSERVATIV KANDIDAT SOM HELST som kunde tänkas komma att rösta för att begränsa den fria rätten till abort. Nu råkade det bli Kavanaugh som fick nomineringen, och då var det han som blev attackerad. Men om man vägrar se splittringen i USA så ser man inte det här heller. Och kanske framför allt om man, som Winberg, väljer att se splittringen som en splittring mellan makten och folket och inte som vad den är, en djup splittring i livssyn och värderingar. Och som sagt inte mellan makten och folket utan bland folket.

Varken tiden eller utrymmet ger mig möjlighet att säga något desto mera om de grundlösa och omotiverade påståenden Winberg sedan kommer med (och som jag citerade ovan), men kanske det räcker med att konstatera att han, i sin kolumn, inte bryr sig om att försöka presentera något stöd för sina påståenden. Kanske för att det inte finns? Han menar tydligen hur som helst att det inte behövs. Men att göra så som Winberg gör – alltså att rada upp en serie grundlösa påståenden – gör att ens text blir väldigt svår att ta på allvar. Man kunde förvänta sig mera av en doktorand. Och kanske framför allt av ÖT.