Lagen och evangeliet

Speciellt i luthersk teologi, men förstås också på annat håll, är detta med lag och evangelium oerhört centralt i förkunnelsen. Som predikanter och präster är vi satta att förkunna Guds heliga och ovillkorliga lag för alla människor. Den lag som kräver fullkomlighet och som, när vi misslyckas med att uppfylla den, dömer oss människor till döden. Men vi har också en skyldighet att förkunna det rena och villkorslösa evangeliet för alla människor. Det evangelium som säger att Jesus har uppfyllt lagen till punkt och pricka i vårt ställe och som tog alla våra synder och våra misslyckanden på sig själv och sonade allt detta i sin död på Golgata kors. Lag och evangelium. Lagen som binder och dödar och evangeliet som frigör och ger liv.

Idag har denna lag- och evangelieförkunnelse tystnat (och tystas) på många håll. Trots att de allra flesta finländare är döpta till Kristus har de aldrig fått höra lag och evangelium förkunnas. Det här är fatalt – i ordets ursprungliga mening. Det är oerhört illa när lagen inte längre ljuder. Detta gör, bland annat, att ett av de starkaste incitamenten att inte göra det onda har försvunnit. Men inte bara det. Lagens huvuduppgift, alltså att överbevisa om synd och driva syndare till Kristus, har därmed också tonat bort. Men ännu värre är det när det rena och villkorslösa Evangeliet inte längre hörs över våra bygder. När så sker/har skett stängs himlaporten för människorna och det enda en människa som inte har hört och inte har fått sätta sin tro till evangelium har att se fram emot är ett meningslöst liv i hopplöshet, åldrande, sjukdom och död. Och sedan den eviga döden.

Men inte bara det. Livet här på jorden blir för en sådan människa också ett liv i kval och samvetsnöd. För även om Guds heliga lag inte längre blir förkunnad finns det hos människan en viss naturlig kunskap om vad lagen kräver. Även om en människa aldrig har hört en lagförkunnelse i enlighet med Guds ord kommer hennes samvete att signalera skuld och påminna henne om att allt inte är så som det borde vara. Skaparens spår i hans skapade verk försvinner nämligen inte även om människan försöker stänga ner sina inre, andliga, öron och ögon. Guds lag finns ändå inskriven i oss, även om vi förstås inte ser och förstår ens närapå allt vad lagen säger och kräver av oss. Så även om vi aldrig har hört lagen förkunnas kommer vårt samvete att straffa oss när vi bryter mot Guds lag. Och det mest tragiska är att eftersom lagen inte har förkunnats för en sådan människa finns det heller inget sätt för henne att veta var botemedlet mot hennes samvetskval finns. En sådan människa är därför dömd till ett liv i kval och samvetsnöd.

Jag läste i morse två mycket rörande vittnesbörd om just detta. Tidningen Uusi Tie berättar, i en mycket läsvärd artikel, om evangelisten Eveliina Heinonen som, innan hon kom till tro, hade låtit mörda sitt ofödda barn. Även om hon inte hade hört lagen förkunnas visste hon att det hon hade gjort var ett oerhört brott. Alltid när hon var nykter och stannade till ens lite hörde hon samvetets anklagelser. Det gjorde att hon sprang från den ena arbetsuppgiften till nästa och även drack mycket. Allt för att döva samvetets röst. Men till sist stoppades hon av livet – hon blev förlamad och tvingades till en längre sjukhusvistelse. Tanken på döden bedövade henne och hon insåg att det för henne inte fanns någon annan möjlig slutdestination än helvetet. Men sedan fick hon, det berättas inte hur, klart för sig att det mittersta korset på Golgata var ämnat för henne, som straff för hennes synder, men att Jesus gick i hennes ställe och dog den död hon hade förtjänat för det hon hade gjort. Evangeliet kom in i hennes liv och hon fick se att Guds nåd gäller också för den som begått en abort och låtit döda sitt eget barn.

Det andra vittnesbördet berättar om en man som hade bestämt sig för att ta sitt liv. Han satt på ett tåg och såg inget ljus i sitt mörker. Men så gick bromsarna sönder på tåget, och som ett resultat av detta hann det försenade förbindelsetåget fram till stationen innan mannens tåg kunde avgå. På detta förbindelsetåg satt den samma Eveliina Heinonen och bad att Herren på något sätt skulle hjälpa henne att hinna med tåget som skulle ha avgått för tjugo minuter sedan. På grund av bromshaveriet hann hon med sitt tåg, och det visade sig att hon kom att sitta bredvid mannen som var på väg till sitt planerade självmord. De två kom att samtala, och där fick hon uppenbara evangeliets ljus för denne man som, tyngd av (den naturliga) lagens förebråelser, inte sett någon annan utväg än att avsluta sitt liv. Mannen fick där komma till tro på Herren Jesus, och med det samma fick hans liv en ny mening och ett nytt mål. Det planerade självmordet blev aldrig av.

Finland är idag fullt av människor som är tyngda av sina synder och sina misslyckanden. Som lider under lagens krav trots att de flesta av dem aldrig har hört Guds lag förkunnas. Människor som så desperat borde få höra evangeliet om syndernas förlåtelse. Människor som hungrar och törstar efter evangeliet trots att de inte vet att det är evangeliet de skulle behöva. Men som aldrig får höra det för att vi (=alla kristna) som är satta att förkunna det i ord och handling antingen inte tillåts förkunna det, inte vågar göra det eller inte själva tror på det och därför inte kan eller vill förkunna det.

Och så tvingas människorna fortsätta sin hopplösa vandring genom livet utan mening och mål, annat då än en mörk och kall grav och sedan, efter det, en evighet utan hopp, mening och mål.

Helt i onödan.