Så oerhört frustrerande!

Jag har, trots uppmaningar, inte skrivit flera insändare i debatten på ÖT angående homosexualiteten och kyrkan. Jag har sagt det jag hade att säga, och jag tror inte att det lönar sig att debattera med sådana som redan har bestämt sig för hur sakerna ligger till. De beter sig som gåsar som allt vatten rinner av. Hur man än argumenterar och visar att Bibeln är entydigt mot utlevd homosexualitet biter det inte. Och orsaken är klar och tydlig: De har bestämt sig att det är som de tror, och det får helt enkelt inte vara på något annat sätt. Det är fruktlöst att diskutera med sådana.

Men jag läser nog vad som skrivs. Och himlar med ögonen och suckar djupt. Varför fokuserar ni bara på denna enda sak? Varför bryr ni er inte om övergreppen i den katolska kyrkan och andra pedofilsammanhang? Eller så heter det att det finns nog problem i det heliga äktenskapet också. Bryr ni er inte om våldet i äktenskap mellan kvinnor och män? Vidare har vi så de (obligatoriska) insinuationerna om att motståndet mot homosexpropagandan bottnar i en osäkerhet angående den egna sexualiteten. Eller så de fullständigt hårresande kommentarerna här på denna blogg. Avsiktliga felläsningar, tomma beskyllningar om lögn och anonyma påhopp. Detta nu bara som några, färska, exempel.

Jag blir så oerhört frustrerad när det inte går att föra en saklig och faktabaserad diskussion. Och när motståndarsidan avsiktligt misstolkar och kommer med grova beskyllningar och insinuationer. Men ja, visst bryr vi oss. Det är bara det att vi inte är katoliker och att vi därför inte har något inflytande i vad som pågår inom den katolska kyrkan. Men vi påtalar vad som är på gång när det gäller pedofili i Finland. Se t.ex. vad professor Tapio Puolimatka skrev i höstas angående försöken att normalisera synen på pederasti. Som ett första steg. Men föga överraskande föll inte heller detta i god jord. Och visst bryr vi oss om förhållandena inom äktenskapet. T.ex. skrev jag en serie texter om detta för en tid sedan. Och nej, motstånd mot lögnerna på detta område behöver verkligen inte bero på att vi är otrygga i vår egen sexualitet. Det räcker mycket väl med att vi vurmar för sanningen och att vi bryr oss om människorna. Men för den som vill kritisera går det tydligen bra att strunta i sådana petitesser. Så jag blir så oerhört frustrerad. Men mest frustrerad blir jag ändå när klara och tydliga bibelord förvrängs och, i värsta fall, helt ignoreras. Detta senare gör sig inte bara "vanliga" insändarskribenter sig skyldiga till, utan detta förekom t.o.m. i Björn Vikströms bok "Monta rakkautta".

Det finns helt enkelt inte någon vilja att ens försöka förstå. Blockeringen vid ett givet synsätt är så total att de som kämpar för förändring i kyrkans syn på äktenskapet gör sig blinda. Blinda för vad Guds ord säger, blinda för hur naturen fungerar och, får man frukta, blinda för vad sann kärlek är och hur den verkar.

Vissa gånger blir jag nästan rädd när jag ser hur denna blindhet fungerar. Hur hatet florerar mot sådana som ännu i denna sena tid står upp för Guds ords sanningar och för de homosexuella. Ja, du läste rätt. Också för de homosexuella. För det är det vi gör när vi vägrar böja oss för de värdeliberala och mot kristen kärlek och kristen moraluppfattning fientliga vindar som blåser över världen idag. De homosexuella har rätt att få höra att de är älskade av helige Gud och att han vet vilken kamp de har att utkämpa med sina begär och sitt eget kött. Och att han vill gå med dem och hjälpa dem i denna kamp. Men detta får inte sägas idag. Det enda som duger är att vi accepterar synden och välsignar den. Trots att en sådan sak inte är bra för någon. Om vi välsignar synden sviker vi nämligen både Gud och det uppdrag vi har fått av honom – alltså att vara salt och ljus. Och framför allt, och vad värst är, sviker vi de homosexuella genom att låta dem förstå att svart är vitt och att Gud accepterar synden.

Den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom är det bättre att en kvarnsten läggs om hans hals och han kastas i havet. (Jesus i Mark. 9:42)