Om kampen för tron

Jag ska börja med att säga att detta kommer att bli en text som alla inte klarar av att förstå. Så du som inte har "öron till att höra på lärjungavis", som det heter, behöver kanske inte ödsla tid på att läsa det här. Så är det sagt som en liten varning så här inledningsvis.

Om någon har missat det kan jag berätta att det pågår en brokig diskussion på ÖT:s debattsidor om kyrkan och homosexualiteten. Denna diskussion visar med all önskvärd tydlighet den klyfta som finns bland kristna människor i vårt land och i vår kyrka idag. Skillnaderna i synen på homosexualitet är bara en symptom på denna klyfta, denna splittring. Djupast handlar det om Bibeln och om vår syn på och vårt förtroende för Bibeln. Den sida som tävlar i att bjuda över varandra i acceptans för samkönade förhållanden säger inte alltid att vi inte kan följa det som Bibeln säger, men i vissa sällsynta fall sägs detta klart ut. I alla fall är det ändå fullständigt uppenbart att det är så dessa människor tänker.

Problemet här är att när vi frångår Bibeln som auktoritet i moraliska frågor kommer vi att tappa både fart och riktning i vår tro. Så är det bara, trots att de som beter sig på detta sätt givetvis hävdar motsatsen. Det finns allt för många exempel på att det har gått på detta sätt. Visst kan vi hävda att det är skillnad på det som är föränderligt i vår tro och det som är evigt, men om Gud i sitt ord gör klart att det han har talat är ett evigt ord kan vi inte göra våld på detta ord utan att samtidigt göra våld på vår tro och vår relation med den Herre som talar till oss och uppenbarar sin vilja för oss genom Bibeln.

När sådana som kallar sig kristna, och som står i ledningen för kyrkan, går bort från Guds ord i sådant som sägs vara evigt gällande innebär detta därför inte mindre än att hela den kristna tron är hotad. Jag tror att vi, om vi ska ha en chans att överleva som kristna, behöver vara mycket medvetna om detta. Vår allra heligaste tro är hotad. Hotad, inte utifrån, utan i allra högsta grad inifrån kyrkan själv. Hotad av sådana som har som uppgift att värna om tron och om kyrkans enhet i och med Kristus.

Den stridande kyrkan, alltså den kyrka som finns i tiden, har fått en stor och viktig uppgift. Judas skriver om detta i tredje versen i sitt kort brev: Mina älskade, fastän jag är mycket ivrig att skriva till er om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödvändigt att skriva till er och uppmana er att fortsätta kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga.

Vår uppgift, som kyrka, är att kämpa för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga. I detta ingår givetvis uppgiften att sprida denna tro till våra medmänniskor och att därmed se till att den sprids och bevaras genom generationer och århundraden. I våra kyrkor idag, och då talar jag om de så kallade folkkyrkorna i främst kanske de nordiska länderna, har kyrkoledningen övergett denna uppgift. Ja, i själva verket har våra kyrkors ledning kommit att motarbeta denna uppgift och de som ännu tar allvarligt på den. Prästvigningsstopp. Avkragningar av präster som ännu bekänner sig till denna uppgift. Att på olika sätt motarbeta föreningar och organisationer som verkar för att fullgöra denna uppgift. Att förvägra människor som förkunnar detta budskap rätt att samlas i kyrkans utrymmen trots att de är medlemmar i denna kyrka. Och så vidare. Dessa åtgärder innebär alla att förkunnelsen av den tro och det budskap som Jesus gett oss att förkunna tystas och ersätts av ett annat budskap som inte har liv i sig.

I denna situation är det så oerhört viktigt att vi är medvetna om vad som händer. Och att vi oförtrutet arbetar vidare med den uppgift som Herren gav oss. Att kämpa för den tro som en gång för alla har anförtrotts åt de heliga. Kämpa för att bevara den och för att sprida den. Och nu ska jag säga det som är mitt egentliga ärende med denna text: Du som läser detta har denna uppgift. En stor majoritet av våra biskopar, en stor del av våra präster och av våra förtroendevalda i kyrkan har, medvetet eller omedvetet, kommit att motarbeta denna uppgift. Då är det upp till dig att ta upp kampen för tron. Det att vår kyrka och kyrkans ledning sviker sin Herre fritar inte någon enda av oss från detta uppdrag. Tvärtom innebär deras svek att din – vår – uppgift blir så oerhört mycket viktigare. Stå fast! Kämpa vidare! Be ständigt!

Skulle då inte Gud skaffa rätt åt sina utvalda, som ropar till honom dag och natt, då han ju lyssnar tåligt till dem? Jag säger er: Han kommer snart att skaffa dem rätt. Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna en sådan tro på jorden? (Luk. 18:7-8)

Med bakgrund i det ovan sagda blir Jesu fråga så oerhört aktuell. Kommer jag, när jag kommer tillbaka, att finna en sådan tro på jorden? En tro som kämpar. En tro som ber och som står fast.

Fredrik Sidenwall skriver i sin bok "Kampen för tron" en sak som jag tror att vi behöver stava på. Han konstaterar, angående "den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga" att "Det unika med den kristna tron är att den första hand som lämnar över den och den sista som skall ta emot den tillhör samma person, nämligen Kristus."

Smaka på det här. Stava på det här. Det var Jesus som en gång överlämnade tron åt sina lärjungar. Lärjungarna tog upp kampen för denna tro, kampen för att bevara och sprida den. Nu har budkavlen nått fram till dig och mig. Det är fruktansvärt att vår kyrka och dess ledning sviker sin Herre i detta uppdrag, men det betyder att vår, din och min, del i fullgörandet av denna uppgift blir så mycket viktigare.

Du, just du, är kallad att föra budkavlen vidare. Att kämpa för att bevara den tro som Jesus överlämnade åt sina lärjungar. Den tro som har förts vidare genom århundradena från generation till generation. Nu är det vår tur. Din tur. Att bevara och sprida denna tro.

Det är oerhört stort att få vara med i detta. Stort, och oerhört ansvarsfullt. För det handlar inte om något mindre än människors eviga väl eller ve.