"Kyrkan ska vara kolneutral senast år 2030"
basunerar en av
dagens nyheter i Österbottens tidning ut. Denna nyhet berättar att
kyrkostyrelsens plenum under dagen har slagit fast kyrkans energi- och
klimatstrategi. Som alltså går ut på att kyrkan ska bli kolneutral inom elva
år. Dessutom ska kyrkan påverka i klimatfrågor både som samhällelig aktör och
debattör. "Mitt i all klimatångest och pessimism vill kyrkan skapa hopp
och tro på att det är möjligt att stävja klimatförändringen om man genast
skrider till åtgärder", säger Illkka Sipiläinen som verkar som sekreterare
och sakkunnig i kyrkostyrelsens klimatgrupp.
Och jag som trodde att kyrkans uppgift var att förkunna evangelium
och verka för att sprida tro och hopp inför evigheten! Men tydligen hade jag
fel. Eller kanske det går att göra både och? Frågan lyder således: Finns det en
landsomfattande strategi för evangelisation av det finländska folket? Och
följdfrågan: Hur mycket satsas det på att fullgöra denna säkerligen mycket
ambitiösa strategi?
Det frågtes blott. Knappast finns det någon som kan svara på
mina frågor.
Felk;s nya evangelium ?!
SvaraRadera"Men tydligen hade jag fel". Så är det men Kristian vill inte inse fakta!
SvaraRadera"Och jag som trodde att kyrkans uppgift var att förkunna evangelium och verka för att sprida tro och hopp inför evigheten". Så är det och det är just det kyrkan gör!
Anonym 09:48. Det kan diskuteras. Bland annat på basen av denna nyhet.
RaderaDet där kolneutrala är en avlatsbluff för människor utan tro. Tillverkningen av allt som är kolneutrala är så resursslösande att man hisnar. Denna trend kyrkan nu för är följden av ett otrons socialt budskap där frälsningsfakta kom i skymundan. Det räcker att lite vrida ner på lönsamhetsvansinnet i nuläget. Det finns krafter som skulle bli finansiellt oövervinneliga med den utveckling som nu önskas. Var med oss, först filmer underhållning och chips som gåra att äta. Nästa omgång som redan knackar på - rfid-chips för blivande eldsjöfolk.
SvaraRaderaUlrik. Jag har brukat tänka att koldioxidkompensationen är just en avlatshandel för att få "tvättat" samvetet bl.a. för att man begår en dagens stora synder, alltså att flyga.
RaderaVärldsliga räknar otaliga ' synder'' men Jesu Namn och Bibeln är inte den bot de vill ha:-)
RaderaDet där var väl att provocera en smula, inte sant?
SvaraRaderaKyrkans uppgift är att förkunna evangelium, och för detta ändamål har kyrkan sina församlingar som arbetar utifrån de lokala förhållandena. Det som fungerar i Esse funkar inte sådär direkt i våra storstäder, så någon nationell strategi för evangelisation (själva begreppet evangelisation skorrar nog rysligt illa i mina lutherska öron, måste jag tillstå) går det inte att sätta till pappers.
För övrigt har du behagat häckla å det bedrövligaste den instans som överlag svarar för alla kyrkans nationella strategier. Men någonting positivt förväntar du dig tydligen av den nationella kyrkostyrelsen?
Allvarligt talat: på sina håll förekommer det inom kristenheten tankegångar om att kyrkan skall vara andlig och strunta i det jordiska som ändå förväntas gå under, rena gnosticismen med andra ord. Det tänkesättet sviker de människor som älskar livet med alla dess dimensioner och tar emot det som en Guds gåva. Kristen tro har från första början värnat om livet i sin helhet. Det började med urkyrkans omsorg om de fattiga. Kyrkans klimatstrategi är en förlängning av det här tänkandet: vi värnar om livet i hela dess mångfald.
Med vänlig hälsning
Esa
Esa. "Det där var väl att provocera en smula, inte sant?"
RaderaNej, inte den här gången. Nu menar jag faktiskt det jag skriver.
"För övrigt har du behagat häckla å det bedrövligaste den instans som överlag svarar för alla kyrkans nationella strategier. Men någonting positivt förväntar du dig tydligen av den nationella kyrkostyrelsen?"
Mina frågor är närmast retoriska. För nej, jag förväntar mig faktiskt inget positivt från kyrkostyrelsen. Det mesta som kommer därifrån vittnar om att det finns personer där som tycks ha för lite att göra. Sedan måste jag nog säga att den kyrkans representant som uttrycker sig så om denne Sipiläinen gör nog förtjänar både en och två slängar av ovettssleven.
Som jag konstaterar är det inte fel att jobba för miljön, men det jag efterlyser är att kyrkans ledande organ också skulle satsa på det som är kyrkans egentliga uppgift. (Om du inte gillar ordet evangelisation kan vi byta ut det mot inremission.) Det är förvisso precis som du konstaterar att det behövs olika strategier för olika områden, men problemet är att ingen har brytt sig om att undersöka vilka strategier som kunde tänkas fungera. Orsaken är förstås att ingen vill sätta tid och energi på att utreda något som skulle komma att ofreda världen och störa syndasömnen för den vanlige finländaren. I stället håller KSt på med sådant som världen gillar, som att utarbeta klimatstrategier. Sedan kan man också diskutera vad som är mest ändamålsenligt ur miljöhänseende (om vi verkligen vill jobba för miljön) - att göra upp en klimatstrategi eller att ta itu med nedsmutsningen och verklig miljöförstöring.
Att störa syndasömnen bland folk ocg också i gudstjänstförsamling brukar bli en korslidande tid för nya präster och gamla ja för alla kristna. Jesus har sagt att det kommer att vara så. Vi klarar oss på olika sätt. Själv kunde jag inte klara fem fronter så min tjänstetid blev kort. Korset men och fröjden är nog alltid med.
RaderaKristian, nu undrar jag om du är oinsatt eller ointresserad. Dina formuleringar ger inte direkt svar på den frågan.
RaderaKyrkostyrelsen, som är den sammanhållande länken mellan de församlingar som tillsammans utgör en kyrka, är nog inte det skräckmonster du så gärna förefaller frammåla.
Kyrkostyrelsen har en verksamhetsavdelning som verkligen satsar på att kommunicera tron med alla till buds stående kanaler. Det finns folk som har kyrkans gudstjänst som sitt allra främsta arbetsområde och som med tillgängliga metoder stöder församlingarna i utvecklandet av deras gudstjänstliv, låt vara att den verksamheten går på finska.
Det var visst Luther som motsatte sig tanken att klostren skulle vara den rätta platsen för en kristens andliga tillväxt. Numera dras protestanter sällan till kloster i egentlig mening. Däremot är risken uppenbar att vi skapar våra inre kloster om kristen tro blott och bart fokuserar på andra och tredje trosartikeln och negligerar den första. Själv är jag glad över att kristna, till och med i kyrkostyrelsen, väljer att tala hoppets språk också på den första trosartikelns område, för den utgör ändå grunden för allt mänskligt liv.
Med vänlig hälsning
Esa
Det var en Esa här på bloggen en gång som gav uttryck för en frimurarvillfarelse i eskatologin och det tonar fram i detta senaste också även om formuleringen är korrekt. Vi Skall Bruka och Bevara men vi är nu alla i teknofällan med otroliga bindningar,avfälligheten nästan total o s v. Det är nog ropen i andra artikeln och fasthållande vid bibelns eskatologi. I denna särskilda klimatfråga är det inte bara vad vi kan göra som gäller. Utan att förakta tankar som folk fått så ger vi rätt i att kulturen är ett onaturligt mönster som ger bekvämlighet så länge det inte går sönder. Bnp-plussarkulturen inte både kunna äta kakan och ha den kvar. Salig den som åkallar Jesus Gud och Fadern som gett oss ord och Ande i Skriften och talar om hur vi skall förhålla oss till leviatan det vilddjuret som lockar i beroende och sedan chipsmärker alla som ' vill vara med'. Gud hjälpe oss andra med sin ed.
RaderaEsa. Givetvis är jag inte lika insatt som när jag jobbade i församling, men en viss insyn har jag ändå, och jag har förstått att när en del församlingsanställda ska dra till med ett kraftuttryck väljer de "Kyrkostyrelsen".
Radera"Kyrkostyrelsen har en verksamhetsavdelning som verkligen satsar på att kommunicera tron med alla till buds stående kanaler."
Om så faktiskt är fallet måste jag nog säga att de nog gör något fel. Det lyckas liksom inte. Dessutom, om "tron" är det som Sipiläinen ger uttryck för har åtminstone inte jag svårt att se var det gått galet.
Men nej. Vi ska inte, och får inte, försumma den första trosartikeln. Men samtidigt ska vi komma ihåg att kyrkans huvudbudskap ÄR den andra trosartikeln. Och om vi talar härsides kontra hinsides så går det knappast att hävda, åtminstone inte på ett övertygande sätt, att betoningen skulle vara för mycket på det senare. Verkligen inte.
Kristian, du verkar misstolka saker och ting, avsiktligt eller inte.
RaderaDet är inte och kan inte vara fel av kyrkan att tala hoppets språk inom första trosartikeln. Det har kyrkan gjort sedan ursinnes tider genom diakonin i dess olika former. Miljötänket är en form av diakoni som växer fram ur kärleken till människorna.
Jag förstår att du skriver ur ett väckelseperspektiv, där det jordiska blir världsligt och förgängligt och det administrativa ett onyttigt slöseri med resurser och därmed något förkastligt. Men till och med missionsstiftet, som ibland anses representera den enda sanna formen av lutherdom, dras även den med en administrativ överbyggnad som förenar dess församlingar...
En diakon är ingen predikant. Inte klimatexperten heller, och ska inte heller vara. Skomakaren ska hålla sig till sin läsk, heter det.
Nu har du läst ett uttalande av en klimatexpert. Är hans hoppingivande tänkesätt det enda hopp kyrkan har att komma med? Svar: nej. Kyrkans huvudbudskap hörs i alla dess gudstjänster och andakter i alla dess församlingar. Från och med fastlagssöndagen får det evangeliet en mycket kärv underton, som ger vem som helst ett och annat att tänka på.
Med vänlig hälsning
Esa
Esa. Du hamnar in i en "tvåfronstdebatt" här nu, och det kanske inte är så lyckligt, men jag kan ändå inte låta bli att kommentera några saker i det du skriver.
Radera"Det är inte och kan inte vara fel av kyrkan att tala hoppets språk inom första trosartikeln."
Det är det förstås inte, men detta får förstås inte göras på bekostnad av andra och tredje trosartikeln. Mitt problem är att jag upplever att det är vad som sker här. Och att dessutom det ges falska förespeglingar om att vi kan "reda upp" situationen. Bibeln är tydlig med att det kommer att komma en tid när skapelsen går under. Vi ska förstås inte själva medverka till detta, men alltid när vi arbetar för att "bruka och bevara" behöver vi samtidigt berätta att framtiden inte är ljus för skapelsen. Gör vi inte det utan låter människorna bygga sitt hopp och sin tro på det härsides bedrar vi dem.
Skomakaren ska förvisso hålla sig till sin läst, men vad detta innebär för vår kyrka och det hon förkunnar torde nog innebära att fokus ändå bör ligga på den andra trosartikeln.
Jag brukar säga att kyrkan ska ha ett tydligt centrum och en vid periferi. För kyrkan är Kristus trons centrum, till och med för folkkyrkan, vill jag påstå. Men finns det ett centrum så finns det ju en periferi. Jag är inte säker på hur den periferin ser ut för väckelsekristenheten. Där verkar allting kretsa kring omvändelsen och då riskerar det övriga, typ jordelivets varierande skiften, förklaras som perifert i betydelsen ointressant. För folkkyrkan, eller ska vi säga kulturkristendomen, med dess relativt stora kontaktyta är det perifera också viktigt, och därför framhåller man en kristen syn på rent samhälleliga frågor utifrån tanken att himmelriket inte bara väntar bortom döden (och inte helvetet heller), utan ingår i det liv vi lever just nu. In ipsa fide Christus adest, heter det: i själva tron är Kristus närvarande. Innebär inte detta att kristen tro faktiskt kastar ett ljus även över jordelivets olika dimensioner och dess framtid?
RaderaJag oroar mig en del över att den klimatoro vi nu upplever av en del aktörer omtolkas till klimatpessimism i syfte att driva på sin egen agenda. Med skräckens hjälp kan man tvinga folk till underkastelse, men jag tvivlar på att skräck någonsin kunde leda till den befriande tron i Kristus.
Med vänlig hälsning
Esa
Visst hör första trosartikeln till den kristna läran, Esa!
SvaraRaderaMen:
0. Varför motsätter sig kyrkan inte aborter? Varför försvarar och upphöjer kyrkan homosexuellt samliv?
0. Varför drivs inte den andra och tredje trosartikeln lika frenetiskt i världens ögon och öron (i massmedia) som man gör gällande den påstådda klimatförändringen?
0. Varför vädras i stället tvivel gentemot exempelvis Jesu jungfrufödelse, Hans kroppsliga uppståndelse och helvetets existens, då folkkyrkliga (t.o.m. biskopliga) röster tar ton i massmedia?
Tack Markus !
RaderaHej Markus,
Raderaoch tack för din kommentar om första trosartikeln. Det är bra om man får tro så. Får man bekänna det också, i form av uttalat hopp om framtiden för vår jord och mänsklighet?
Dina följdfrågor är så enkla och samtidigt så komplicerade.
Är det inte egentligen så, att alla människor brottas med sanningsfrågan utifrån sitt eget perspektiv och sin egen erfarenhet? Förr gick kampen mellan olika intuitiva föreställningar om livets viktigheter. Numera går man oftast rågång mellan tron i betydelsen antaganden och föreställningar å ena sidan och vetenskap, kalla fakta å den andra. Den rågången är inte lätt för någon, men alla som inte gett upp sin egen tankeförmåga och underordnat sig någon verklig eller inbillad auktoritet antar utmaningen i bästa trohet mot René Descartes: Cogito, ergo sum! Jag tänker själv, jag är en individ, jag är kungen i mitt liv!
I den här villervallan finns du. Där finns jag. Där finns Finlands 5 miljoner invånare och jordens 7 miljarder. Alla har vi vår syn på vad som är sant.
Tron kommuniceras inte sedan upplysningstiden som ett diktat ovanifrån, inte i vår kultur. Tron kommuniceras i en dialog. Men en äkta dialog förutsätter ju att den gås mellan två jämbördiga parter i förtroende. Har man vänner som tänker annorlunda än du själv kan man gå in för en dialog. Har man inte det blir man lätt en monoman som basunerar ut sitt budskap i en megafon på torget - och som ingen lyssnar på.
Kyrkan kan inte tala maktspråk, för maktspråket är envägskommunikation som ingen bryr sig om att lyssna på. Därför kan kyrkan inte ensamt med all frenesi i världen gå in för att i massmedia förkunna andra och tredje trosartikeln. Alla försök i den riktningen strandar redan i kontakten med massmedia, som av respekt för läsar-/lyssnarkretsen vårdar sig om dialogen...
I stället för maktspråk måste kyrkan eller kristenheten skapa förtroende. Gör man inte det hamnar man i en glasbubbla, där man syns men inte hörs.
Det här ämnet kunde man skriva någon hyllmeter om. Ändå föredrar jag att stanna här, av rädsla för att förfalla till en monolog som ingen ändå bryr sig om.
Med vänlig hälsning
Esa
Esa, din kommentar är, ursäkta bara, typiskt folkkyrkostrunt. Den är en ogenerad och tviveldrypande försvarsskrift för varför man måste hålla ljuset under skäppan och ’tömma’ saltet på sin sälta.
Radera”Får man bekänna det också, i form av uttalat hopp om framtiden för vår jord och mänsklighet?”
Visst ska kyrkan bekänna världen som en Guds skapelse som man inte ska förstöra utan ha omsorg om.
Här måste dock råda balans, rim och reson! Till ett värnande om skapelsen, i enlighet med den första trosartikeln, hör inte att endast slå vakt om jordens natur utan verkligen också om att värna om människans natur: att stå upp för att pojkar är pojkar och flickor är flickor på basen av deras skapelsegivna kön, samt att värna om de minsta och de mest utsatta, alltså om de ofödda som hotas mördas i deras mammas mage. I detta sammanhang ska även äktenskapet försvaras, dvs. det mellan en man och en kvinna!
Men var och när har man hört att folkkyrkan har fört ut dessa naturligheter och självklarheter med samma intensivitet som klimatförändringsbudskapet?! Inte ens du, Esa, resonerar om detta i din kommentar. I stället flummar du oblygt på med den humanistiska filosofen Descartes som auktoritet i kyrkans tro och sanningen: ”Jag tänker själv, jag är en individ, jag är kungen i mitt liv!”
Känner du faktiskt ingen tveksamhet gentemot detta citat?!
Människans (även den icke-kristnes) förnuft duger visserligen långt att bedöma angående vad som är rätt, gott, naturligt och inte.
Men som kristna och kyrka bekänner vi ju också att mycket är fördolt för vårt mänskliga förnuft, och att vi därför behöver bli upplysta och helgade av Guds ord (Ps. 119:105, 1 Petr. 2:2, 2 Petr. 1:19-21). Därför är Descartes’ påstående helt misslyckat i kyrkans sammanhang - och det borde du Esa givetvis förstå. Guds Ord måste vara Kung och maktord i kyrkans liv. Om då sekulariserade församlingsmedlemmar vill sätta stopp för detta, är de undfallande kyrkomedlammarna problemet.
Folkkyrkan har länge nog absorberat samhällets mörker i sig, i stället för att frimodigt spegla livets ljus ut i samhället.
Markus,
Raderaden här konversationen visar hur otroligt svårt det är med kommunikation och både den vilja och förmåga att förstå motparten.
Jag har aldrig hävdat René Descartes som en kyrklig auktoritet. På den punkten ser du spöken på ljusan dag. Men herrn i fråga har i likhet med upplysningstidens tänkare definitivt satt sina spår i folks tänkande överallt i västvärlden och den som varken ser eller erkänner detta har ett grundläggande problem som kommunikatör.
Det har sagts att islam i social mening är 600 år efter kristendomen, dvs islam använder samma maktmetoder för att tvinga folk till underkastelse som kyrkan använde på medeltiden. Jag vet inte om analysen rörande islam är riktig, men kristenhetens metoder att hålla de sina i schack på 1400- och 1500-talet var nog hårresande på sina håll.
Teologi är nog bra, inget snack om saken. Men den teologi som inte bryr sig om psykologins, sociologins och andra human- och andra vetenskapers insikter begår även i sin renlärigaste form synd, dvs missar målet.
Och till slut en självklarhet: jag är inte folkkyrkan. Jag är bara en kristen, som under sextio år tagit törnar av ett hårt liv och formats efter det.
Med vänlig hälsning
Esa