Föräldraskapsånger?

Österbottens Tidning lyfter i en artikel (på nätet idag, 23/5) fram en, som det sägs, ofta tabubelagd fråga, nämligen den om att många föräldrar ångrar att de "skaffat" barn. (Jag sätter ordet "skaffat" inom citationstecken eftersom barn inte är något man "skaffar" utan något man får. Eller inte får.) Det sägs i artikeln att en undersökning i Polen har visat att hela 13% av föräldrarna svarat nej på frågan om de skulle välja att bli föräldrar om de fick leva om sitt liv. I USA och England har siffran 7% nämnts. Det här är höga siffror, men kanske ändå inte förvånande höga. 

I artikeln sägs det att vi borde komma till att det finns olika sätt att leva sina liv och att samhället inte borde tvinga människor in i föräldraskapet och att de som väljer bort föräldraskap inte borde skuldbeläggas. När jag läser artikeln i fråga slås jag av hur oerhört enkelspårigt de intervjuade tycks se på saken. Liksom i frågan om abort utgår man bara från föräldrarnas önskemål och deras rätt att förverkliga sig själva. Speciell i de olika citat som ges i artikeln och som härrör sig från föräldrar som sägs ha ångrat att de valde att bli föräldrar skiner en sak igenom nästan överallt - något som mycket väl kunde sättas som rubrik över artikeln och egentligen över hela vår tid, nämligen SJÄLVISKHETEN.

"Kvinnor berättar också om hur moderskapet går stick i stäv med de egna värderingarna och det slags liv man hade velat leva." "De kan känna att det tog ifrån dem möjligheter att göra vad de egentligen ville och önskade med livet. De känner att det inte var rätt beslut; de hade hellre velat satsa på utbildning, karriär eller något annat de fått försaka." "Maja Bodin har även intervjuat äldre föräldrar, upp till 80 år. När de blickar tillbaka på sina liv funderar de på vad föräldraskapet gav dem." "Kvinnor vittnade om hur livet med barn inte blev som de hade trott eller fått höra att det skulle bli. Moderskapet var utmattande och gjorde dem varken lyckliga eller känslomässigt tillfredsställda. Det tog mer än det gav."

Ser du vad jag menar? 

Jag har själv varit småbarnsförälder, och jag vet att det kan vara tufft. Även om våra barn har varit friska och även har varit så kallade "lätta" barn. Jag kan bara föreställa mig hur det skulle t.ex. vara om man hade fått ett barn med specialbehov. Men ändå. Denna artikel, som säkert speglar samhället på ett, får jag anta, relativt korrekt sätt, får mig att må dåligt. Är det faktiskt så här bedrövligt idag? Att precis allt, även föräldraskapet, måste betraktas genom denna själviskhetens lins? 

Jag håller inte med de två forskarna i det de säger om hur samhället borde förändras så att det skulle bli mer accepterat att välja bort föräldraskapet. Hur skulle det vara om vi i stället skulle lyfta upp på bordet och ta itu med dagens stora samhällsröta - som också finns bakom det som denna artikel talar om - nämligen just denna oerhörda själviskhet? 

Varför ska samhället ändras så att själviskheten blir accepterad? Varför inte i stället göra allt vi kan för att motarbeta själviskheten? För handen på hjärtat: Är det faktiskt någon som tror att ett samhälle blir bättre av att formas så att själviskheten infogas i själva grunden för samhällets värderingar? Det är nämligen detta som efterlyses i och med denna artikel.