Ännu om häxjakten mot Päivi Räsänen

Jag insåg att jag inte här på bloggen desto mer har kommenterat det faktum att riksåklagaren valde att överklaga den friande domen mot Päivi Räsänen och Juhana Pohjola. Det är givetvis chockerande att så sker. Domen i tingsrätten var klar och tydlig och byggde på de fakta som finns tillgängliga i målet. Men riksåklagaren framhärdar i sina misstolkningar gällande vad Räsänen sagt och hävdar att tingsrätten inte gav ett rätt utslag. Den fråga jag förväntade mig att media skulle ställa här var att hur en person som så här tydligt attackerar oskyldiga människor med rättsväsendet som vapen kan fortsätta i sin tjänst. Men vad jag vet har ingen lyft denna fråga, vilket också i sig är chockerande. 

Åklagaren driver alltså, nu även med helt tydliga hämndmotiv, sin häxprocess vidare. Jag lyssnade igår, för att uppfriska mitt minne, på en podcast där detta ämne behandlades. (Itse ajattelijat med Leif Nummela, Timo Soini och Niilo Räsänen - som för övrigt varmt kan rekommenderas för den som förstår finska!) Där lyftes samma saker fram som också jag lyft fram här på bloggen, alltså de vantolkningar riksåklagaren gjort av Räsänens uttalanden samt även åklagarens problem med satsen "Älska syndaren med hata synden". Åklagaren gav klart uttryck för tanken att på detta sätt skilja mellan en människas gärning och hennes identitet är något som inte låter sig göras. Här konstaterar Niilo Räsänen att detta är något alldeles oerhört och en helt ny tanke som åklagaren här lyfter fram. Han konstaterar att hela domstolsväsendets verksamhet bygger just på detta att en människa kan dömas för sina gärningar utan att människovärdet för den skull tas ifrån henne. Något som nu alltså riksåklagaren kraftigt ifrågasätter. 

I anslutning till åklagarens ifrågasättande av denna sats konstateras också att detta är något som går till grunderna av den kristna trosläran och även till grunderna när det gäller den kristna människosynen. En människa är inte det samma som hennes gärningar, och vi är alla syndare som är älskade av Gud trots att vi gjort sådant som är ont i Guds ögon. Räsänen konstaterar att ifall domstolen skulle ha gått på åklagarens linje här skulle, förutom hela domstolsväsendet och dess verksamhet, även kyrkan och den kristna tron ha blivit omöjliga, paria, i vårt samhälle.

Men lyckligtvis insåg tingsrätten alltså vad detta handlade om och att riksåklagaren hade misstolkat Räsänens uttalanden. (Om vi alltså säger det snällt.) Tyvärr blev detta nu då inte slutet på historien, utan riksåklagaren väljer att slösa ännu mer tid och pengar på denna fråga. Som redan sagt många gånger: Finns det verkligen ingen mekanism som kan användas för att avlägsna en så här uppenbart olämplig person från sitt ämbete?