Uppror i vackert omslagspapper

I efterdyningarna av Vasa svenska församlings beslut att - i strid med Bibeln och kyrkans syn på saken - öppna kyrkorummet för vigsel av samkönade par har Vbl/ÖT fått ta emot ett par insändare. Göran Stenlunds insändare är mycket bra läsning. (Förutom den av tidningen satta rubriken som är missvisande.) Mia Anderssén-Löfs insändare däremot är fullständigt bedrövlig läsning. Den propagerar för uppror mot Gud och hans vilja förpackad i vackert omslagspapper. 

Anderssén-Löf talar om en kyrkokropp som värker för att vissa inte ryms med inom äktenskapsdefinitionen och att kyrkan därför behöver söka sig framåt på vägen för att kunna omfatta också dessa som nu står utanför. Med sina vackra ord får hon detta att framstå som något gott och nödvändigt, men faktum är att vi, med dylikt ordvrängeri, kan göra svart till vitt på alla områden. Men den fullmakten har vi som kristna helt enkelt inte fått. 

Anderssén-Löf skriver: "Är kyrkans lära och bekännelse punktuella händelser som en gång för alla uppenbarades, förstods och fastslogs, eller är det ett pågående tolkningsarbete? Vad får princip och följdriktighet kosta i utanförskap och mänskligt lidande, innan det är befogat att fråga om det är något fel på den förståelse som en gång gav oss principen?"

Nu är det bara så att om man, oberoende av vilken fråga det gäller, har en bekännelse och gör en gränsdragning så kommer vissa ståndpunkter och vissa åsikter att hamna på utsidan. Det är bara en organisation eller förening som inte har några som helst stadgar eller någon bekännelse som inte kommer att ställa någon på utsidan. Lösningen på detta dilemma är inte att sudda ut alla gränser (vilket Anderssén-Löfs argumentation oundvikligen i förlängningen leder till) utan att de som upplever sig lämnade på utsidan (och de som vill vara solidariska med dem) helt enkelt skapar en ny organisation där man kan dra gränserna så som man själv vill. 

Detta gäller i all synnerhet i en organisation som vår kyrka som har en gudagiven bekännelse och vars gränser har dragits upp, inte av människor, utan av Gud själv. I en sådan organisation går man inte och flyttar råmärken hur som helst. 

Till sist: Det är inte konstigt att det värker här och där. Det är så det blir när vi lever i en av synden präglad värld där lögnen regerar. Det vi alla, även Anderssén-Löf, borde inse är att värken inte försvinner genom att låtsas som att orsaken till att det värker inte existerar eller genom att vi försöker förändra vägen vi är satta att gå på. Gör vi så bedrar vi bara oss själva och sviker de människor vi menar oss hjälpa. Nej, utan den lösning kyrkan genom alla tider har erbjudit är att vi får hjälpa varandra framåt på den väg som är given. Inte genom att låtsas som att det inte värker, inte genom att försöka förändra vägen, utan genom att erkänna värken och dess orsaker och tillsammans söka tröst och lindring hos Herren Jesus. 

Som sagt har vi inte fått någon fullmakt att göra svart till vitt. Men vi har fått en kraftig uppmaning att bära varandras bördor när vi går längs vägen, den väg som är märkt med orden "Herrens ord består för evigt". Detta gör vi inte genom att ljuga, bedra och förleda varandra till att tro lögnen. Smärtan och värken försvinner nämligen inte genom att förneka den och dess orsaker. I själva verket kan det visa sig att ett sådant försök gör det som nu ter sig illa till något verkligt ont.