söndag 29 maj 2022

Stranger Things, en recension

Jag var både barn och ungdom på 80-talet och det var då jag växte upp till att vara den jag är idag. Så det är ingen överdrift att säga att 80-talet är "mitt decennium". Därför är det kanske inte så alldeles konstigt att jag fastnat ordentligt på den påkostade Netflix-serien Stranger Things som gräver ner sig i just 80-talet. Lägg sedan till att jag är en författare wannabe som har fördjupat sig en del i manusskrivande och alltid har gillat en bra skräckhistoria. Då går det helt enkelt inte att missa den här serien.

Nu hade jag dessutom möjlighet i helgen att sträcktitta på säsong 4 som släpptes så sent som i fredags. Så det har jag förstås gjort. Och utan att avslöja någonting desto mera kan jag säga att den verkligen inte var någon besvikelse! Manuset är genomarbetat och berättelsen är spännande och medryckande. Och så denna sköna 80-talsnostalgi!

Skräckgenren är förstås inget som passar för alla. Men om man gillar dylika installationer och klarar av hemska monster så går det inte att hoppa över denna serie. Speciellt inte om man har känslor för 80-talet. Jag för min del ser/läser inte skräck för skräckens skull. Om det bara är skräck får det vara för min del. Och alldeles särskilt om det är fråga splatter-skräck. Nej, jag vill ha en bra story, bra personporträtt och gärna också en trovärdig utveckling av karaktärerna. Sedan ska monstren (i detta fall) och det hemska som sker stötta allt detta. Först då är jag intresserad.

Med detta sagt kan jag konstatera att det inom skräckgenren finns en del bra saker, och så finns det sådant som är sämre. Och så finns det sådant som är oerhört dåligt. Jag är en stor vän av Stephen Kings författarskap, och mycket av det som är bra inom denna genre har kommit från hans penna. Då talar jag alltså om saker som The Shining, (och framför allt uppföljaren Dr Sleep), It, Lida och kanske framför allt hans senare verk som Billy Summers och Mr Mercedes-trilogin. Hans sätt att berätta är enastående, om än många av hans böcker lider av att hans historier är så fantasifulla att det är svårt att få till ett bra slut på dem.

Stranger Things hör definitivt till det absolut bästa inom denna genre. Mycket tack vare att seriens skapare, bröderna Duffer, har lånat mycket av det bästa ur många böcker och filmer i samma kategori. Denna fjärde säsong har mycket av Nightmare on Elm Street i sig (även om denna filmserie INTE kan sägas vara bra i sig och inte är något jag skulle se idag) – offren glider in i någon form av koma och mördas sedan i drömmen. Låter det bekant? Ja, här gick man t.o.m. så långt att man plockade in Robert Englund (som spelade Freddy Kruger) i ett avsnitt. Det är ett fint sätt att säga tack för lånet, menar jag.

Här finns också element från It. Vecna, som är säsongens monster, attackerar människor som bär på hemska erfarenheter som de plågas av och som därmed på något sätt ger honom tillträde till deras sinnen. Speciellt i en scen är kopplingen till End of Watch (tredje delen i Mr Mercedes-serien) också mycket tydlig. I den boken skedde "intrånget" med hjälp av en spelkonsol, här använder Vecna helt enkelt sina tankar och sitt sinne. Kopplingen till It är också annars mycket tydlig – också här har vi t.ex. en "losers club" som räddar världen.

Det bästa i serien, förutom 80-talsnostalgin, är ändå betoningen av GEMENSKAPEN. Det var gemenskapen som var det viktiga och allt avgörande i It, och även här i Stranger Things sammansvetsas de olika rollfigurerna till en gemenskap som är helt avgörande för att klara av att bekämpa de olika monster de möter. Seriens skapare lyckas också på ett mycket bra sätt fånga den utveckling som rollfigurerna genomgår, från en serie udda och i viss mening misslyckade individer till en gemenskap som klarar av det som de alla skulle ha misslyckats med om de stått ensamma. Och också om någon av dem skulle ha saknats i gemenskapen. Det är nästan som att läsa It på nytt.

Scenen med handpåläggningen vid graven i slutet av avsnitt fyra är mycket stark och kanske den scen där detta med gemenskapen kommer fram allra bäst. Jag kan, som kristen, inte heller låta bli att tänka vidare just när det gäller denna scen. I övrigt håller sig bröderna Duffer på armlängds avstånd från trosfrågor. De tar helt enkelt inte ställning. (Annat då än att de i säsong tre låter Dustin konstatera att "mormons are superreligious white people".) Som kristen kan jag förstås konstatera att detta är något som saknas. Om en grupp människor skulle hamna i dylika situationer skulle det vara närmast onaturligt ifall tron inte skulle synas på ett eller annat sätt. Men jag förstår varför de har valt att göra det på detta sätt.

Vi får nöja oss med betoningen på gemenskapen och sedan får ju förstås var och en sätta precis vad han/hon vill i det faktum att det finns en "frälsargestalt" också i denna serie (precis som i Harry Potter-serien – för övrigt finns det också lån från Harry Potter här!). Eleven "dör" och kommer tillbaka för att rädda sina vänner inte bara en gång utan två (eller kanske tre) gånger under seriens gång.

Andra delen av säsong fyra släpps om en dryg månad, och jag kommer definitivt att se om de avsnitt jag nu strecktittade på innan dess. I en så här genomarbetad TV-serie missar man mycket när man ser den första gången. Speciellt en massa detaljer som för en tillbaka till 80-talet. Då talar jag alltså om t.ex. Coca Cola-burkarna, TV-reklamen, klädmodet, videospelen och annat liknande. I säsong två kunde man t.ex. se en reklamskylt med orden "Reelect Reagan & Bush on November 6th". Liksom en liknande reklamskylt för Walter Mondale. Mycket av helhetsintrycket sitter i detaljerna, och i den här serien har man lagt mycket möda på att få alla detaljer rätt. Sådant uppskattar jag storligen.

Som sagt: Det finns en del bra saker inom skräckgenren. Mycket är tyvärr inte så bra, och det mesta (?) är rent av dåligt. Men den här serien är bra. Om man står ut med monstren är den t.o.m. mycket bra.

    

 

4 kommentarer:

  1. Citat Missa inte målet eller vore jag förtappad: (1997)
    " jag har sett så många filmer att skiten från dem ännu luktar i mitt hjärta" . " biografiska bedövningar,". " sitter bara där och drar i sig skiten" " att gå på leffa är en (stor) synd"..." många timmar som man kunde använda till att rukoilla går i hukka"
    Så skrev jag 1997 på basen av söndagsskol och bönhusbildning men redan 1998 på arbetsplatsen tittade jag på sena kvällen ca tio filmer och de var verkligen råa jämfört med vad jag under tonåren sett på tv. Jag var inte någon biomänniska. När jjag insåg att jag igen sett på filmer så ringde jag en vän och biktade mig men vartefter åren gick och jag bodde i ett hus där vi hade tv och videospelare så blev det tittat på en eller annan fiilm

    SvaraRadera
    Svar
    1. För att inte tala om den skräck som jag kände 2007 när jag börjat titta på rullande porrfilmer på internet. Visserligen sökte jag regelbundet förlåtelse sedan jag efter att tre ggr tilltalad av Guds stilla röst från kyrkan inte längre höll upp med filmtittande och en del pornografi. Det blev en syndig vana som var obruten fram till 2019 då jag fick ett tilltal och en historia på hjärtat. Då förstod jag vad en präst sagt att två månaders filmfasta minst är viktigt för att bli fri då stod man igen på stadigare mark. Senare har jag haft kortare återfall några få stunder och jag har trott mig förlåten i den dagliga bättringen och är nu fri att säga till dig Kristian. Det är inte värt att rekommender all slags film elller litteratur så att folk inte inser vad det är frågan om. Inte annat än antikristlig indoktrinering som gör att det andliga förtvinar. Men det ärpå gott och ont. För yrketsskull ser man ett och annat av dokumentärer och historiska filmer men ren underhåållning är inte alltid god sed. Det är på gott och ont. Den ene si och den andre så. Bäst är att så filmfri som möjligt gåtillägger ulrik

      Radera
  2. Jag konstaterade 1986-87 då jag läst en eller ett par böcker av Stephen King: " att han sitter på tredje trappsteget ner mot helvetet och tittar ut mot det ( för att få ideer)och skriver vad han ser. Och sådan ångest jag hade då efter att ha levt i synd utan ånger och blivit syndad mot så efter det hade jag ingen lust med underhållningslitteratur på många år. Jag började läsa dikter för jag hade vaknat till någonslahs ahaa-upplevelse då jag läst en dikt på Jt nuvarande öt. Ulrik

    SvaraRadera
  3. Om man varit utsatt för människor som kallar Bibeln för sagobok så har man bra träning i att inte bli alltför upprörd när man möter sådana som verkligen utan sanningens kunskap verkar genstridiga mot Guds Ord om Jesus från Nasaret; Guds Son. U

    SvaraRadera