Något alldeles oerhört

Så har nu då domkapitlet "avgjort" fallet Dennis Svenfelt. Trots att Bo-Göran Åstrand bara för några dagar sedan bestämt hävdade att det inte fanns något alternativ utöver avkragning eller fortsatt prästtjänst blev det nu ändå ett tredje alternativ. På basen av Åstrands beredning, märk väl. Nå, dålig karl som inte kan ändra sig. Men detta gäller tydligen bara Åstrand. I rapporteringen från domkapitlets möte hålls igen fram det faktum att Svenfelt hade ändrat sig gällande hans möjligheter att samarbeta med kvinnliga präster. Denna ändrade ståndpunkt fördöms i ganska skarpa ordalag. Nå, nu vet vi då att vissa får ändra sig medan andra andra inte får göra det. 

Men det är är förstås bara en liten sak. Det oerhörda i sammanhanget handlar om det som Åstrand sade åt ÖT/Vbl: "Jag är ledsen att han valde den här vägen". 

Åstrand, så biskop han är, är ledsen för att en ung man väljer att hålla sig till Guds ord! Detta samma Guds ord som samme Åstrand också, i sitt prästlöfte, har lovat att hålla sig till. Och som den kyrka han arbetar i säger sig ha som högsta rättesnöre och norm för sin lära och sitt liv. 

Historiskt sett ställer sig Åstrand här i led med alla de kyrkoledare som trampat Guds ord under sina fötter och som har förföljt trogna arbetare i Guds rike som har valt lydnad framom bekvämlighet och position. Det här är givetvis fruktansvärt, men samtidigt inte alls förvånande. Det är så här det går när världen får diktera vad som gäller i kyrkan och när vänskap med världen (och rädslan för kritik från världen) blir viktigare än lydnad mot den Herre som kyrkan fått sitt namn av.