Om falsk och sann trygghet

För en tid sedan publicerade Svenska Yle en artikel i vilken de berättade om en undersökning ("Unga vuxnas goda liv") som indikerar att, som det sägs i rubriken, "Coronapandemin och Ukrainakriget har tärt på ungas trygghetskänsla". 

Detta är givetvis inga goda nyheter i sig, och de två faktorer som nämns som orsak till att trygghetskänslan har eroderat är givetvis inte heller några bra saker. Men inget ont som inte har något gott med sig! Det att trygghetskänslan försvinner är nämligen inte enbart av ondo. Vår trygghetskänsla är nämligen i grunden falsk. "Jag går mot döden var jag går", som vi sjunger i psalmen. Eller för att tala med bergsbestigarspråk: Vi lever konstant i dödszonen vi människor. Vi kan lura oss att det inte är så här och så skapa en trygghetskänsla, men som sagt är den i grunden falsk. Att denna trygghetskänsla sedan rubbas är således inte enbart av ondo. Speciellt inte om den ersätts med en mer realistisk syn på sakernas tillstånd.

"De gamla" brukade tala om "falska salighetsstöd", och med detta menade de saker som vi människor byggde vår tillförsikt inför framtiden och evigheten på annat än Jesus Kristus och hans nåd. Idag kanske det inte i människornas tankevärld handlar om falska salighetsstöd, men väl om falska trygghetsstöd och därför om en falsk trygghet. Fred, välstånd, pengar på banken, butiker fulla av mat och kläder, ett bra arbete, en studieplats, ett hus att bo i och så vidare. Och mera av allt sådant vi idag tar mer eller mindre för givet. Men vi bör inse att det inte är någon självklar naturlag att allt detta ska finnas. Och i förlängningen behöver vi inse att vi inte kan bygga vår trygghet och vår säkerhet på något av detta förgängliga. 

Den enda trygghet som består, i livet och inför döden och evigheten, är Guds kärlek i Kristus Jesus. Om vi bygger vår trygghet och vår tillförsikt inför framtiden på Kristus och på förtröstan på Guds kärlek och omsorg om oss - då kommer vi aldrig att bli svikna och besvikna. 

Och när vi gör det kan vi säga med Paulus: Vad ska vi nu säga om detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än att också skänka oss allt med honom?Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är det som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull dödas vi dagen lång, vi räknas som slaktfår. Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. För jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som ska komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre. (Rom 8:31-39)