Vi samlas igen ikväll kl 19 till Samtal och bön i Ytteresse bönehus. Kom gärna med och be om väckelse! Världen är idag en oroligare plats än den varit på länge och många människor har berövats sina falska stöd som har gett dem stabilitet och ro i sina liv. Låt oss be tillsammans om Guds nåd till omvändelse och tro! Det är nämligen något som inte vacklar även om världen skulle brinna och störta samman.
Alla, nya som sådana som redan deltagit, är välkomna med!
Jag skrev i den förra texten om den långtgående symbiosen mellan makthavarna och media som innebär att media beredvilligt basunerar ut makthavarnas ståndpunkter. Jag konstaterade att detta blir speciellt tydligt i allt som har med Ukraina-kriget att göra. Samtidigt förtiger media den opposition som ännu finns kvar genom såväl censur som genom valet av vad som skrivs.
Det förhärskande paradigmet just nu är att Trumps USA har lierat sig med Putins Ryssland och, i sin mest extrema form, att Ukraina – och resten av Europa – kommer att delas upp i två intressesfärer på samma sätt som skedde i Molotov-Ribbentropavtalet mellan Ryssland och Tyskland i slutet på 30-talet. När vi läser nyhetsartiklar, ledare och tar del av annan nyhetsförmedling är detta vad som förs fram som tolkningsram, och likt situationen i andra krig (för det är ett krig vi ser utspelas just nu i media där Donald Trump, inte Putin och Ryssland, är den primära fienden) tillåts inga moderata röster komma fram. För att inte tala om avvikande röster. Detta skulle uppenbarligen bara förvirra nyhetskonsumenten.
Svenska Yle gav igår ett bra exempel på detta. I en artikel skriven av Rysslandsreportern Anders Mård där krigspropagandan flödar fritt och fullständigt ohämmat inpräntades narrativet att Trump och Putin kommer att dela upp Europa mellan sig och att Trump kommer att ge efter för alla Putins krav. Det korrekta förhållningssättet skulle, underförstått, givetvis vara att handla så som Europas ledare har gjort – att inte förhandla med Putin utan fortsätta att offra Ukrainska liv för att till sist besegra Ryssland och få ner Putin på knä. Alltså samma förhållningssätt som nu har gjort att Europa sitter i baksätet (om vi gör det ens) när samtalen förs om Ukrainas framtid.
Än värre blev tongångarna i kommentarfältet under artikeln. Det blir fullständigt uppenbart att krigspropagandan har fungerat utmärkt och att boskapen går precis dit det vänsterliberala maktklustret (alltså symbiosen mellan media och makthavare) vill att den ska gå.
Jag försökte vid två tillfällen i kommentarfältet lyfta fram behovet av att inte dra förhastade slutsatser – den andra gången efter att innehållet i Ukrainas och USA:s mineralavtal blivit känt och det visade sig att uppgifterna att USA skulle ha krävt motsvarande 500 miljarder dollar i mineraler som ersättning för sitt stöd till Ukraina i den slutgiltiga avtalstexten blev en gemensam fond för Ukrainas återuppbyggnad dit 50% av intäkterna från mineralutvinningen ska gå. Något jag också nämnde i min kommentar. Någon uppmaning att inte dra förhastade slutsatser får dock inte framföras, utan båda kommentarerna blev censurerade. Svenska Yles ståndpunkt är tydligen den att vi bör dra förhastade slutsatser.
Den situation vi befinner oss i gällande nyhetsförmedlingen och de Europeiska politikernas hållning gällanade det som sker i världspolitiken just nu är fullständigt absurd. Det går snabbt, det är sant, men just det att det går så snabbt skulle vara ännu en orsak att ta det lugnt och att inte dra förhastade slutsatser. Men icke.
Jag kan inte förstå annat än att allt som har med Donald Trump att göra idag måste ses som något negativt. Han är den store fienden, och alla röster som säger något annat ska tystas. Om det sedan handlar om hämnd för att JD Vance fullständigt klädde av Europas maktelit i München eller om det handlar om ett desperat försöka att behålla makten och mota allt som ens luktar opposition ut i marginalen – eller bådadera – må kanske vara osagt. Men vi behöver vara klara över att vi befinner oss i krig. Låt vara att detta krig inte sker med blanka vapen utan med ord. Media har gjort synnerligen klart på vilken sida de står, och låt mig göra detta så tydligt som möjligt: Det är varken på fredens eller demokratins sida.Vad är det största hotet mot demokratin idag? Är det, som
media och de mer eller mindre vänsterliberala makthavarna påstår, Donald Trump?
Jag tror inte det. Han går oerhört snabbt fram i sina reformer i USA, och detta kan i sig givetvis i någon mån innebära att demokratin lider. Detta är något som domstolarna (och kongressen) i USA behöver vara vaksamma på. Trumps snabba manövrar i utrikespolitiken är i sig inte hotande ur demokratisk synvinkel, men det att den så kallade "regelbaserade världsordningen" utmanas kan uppfattas som problematiskt. Här behöver vi dock skilja mellan hotet mot denna världsordning och hotet mot det vänsterliberala maktklustrets inflytande över världspolitiken. Dessa två saker är två helt skilda saker men som speciellt i media gärna blandas ihop för att skydda det senare.
Nej. Som jag ser det är det största hotet mot demokratin idag det att orden inte längre betyder någonting.
Eller kanske rättare sagt: Att det vänsterliberala maktklustret, för att bevara sitt inflytande och sin makt, tömmer ord på sitt innehåll och kallar saker vid fel namn. Det går knappast idag att läsa en ledare eller en kolumn i någon mainstreammedia-tidning utan att stöta på detta fenomen. Ja, knappast någon nyhet som rör världshändelserna heller, för den delen. Och när människorna är rädda tar de till sig detta utan att ifrågasätta vad som pågår. Om man vill vara ens lite elak kan man säga att detta är en närmast total seger för propagandan.
Om du vill läsa på lite angående detta kan du gärna läsa Sofie Staras ledare i ÖT 18/2 (som jag redan kommenterade) och Nicolas von Kraemers förträffliga vederläggning av Staras ledare (och hennes svar på detta som ytterligare klargör hur detta fungerar). I korthet kan jag konstatera att det handlar om att vänsterliberalerna kletar benämningar på sina politiska motståndare som inte stämmer överens med den politik dessa vill driva. Orden har alltså tömts på innehåll och används nu enbart som stämplar, stämplar som direkt de används diskvalificerar de som stämplas eftersom stämplarna jämställer de politiska motståndarna med historiska figurer och fenomen som var onda. Ergo: Vänsterliberalernas motståndare är onda.
I själva verket - om man studerar vad orden/benämningarna står för – ("fascister" då i första hand) handlar det om sådant som vänsterliberalerna själva håller på med idag. Alltså begränsning av yttrandefriheten, ogiltigförklarande av allmänna val om resultatet inte är "rätt", likriktning av åsikter, att pressa ut oliktänkare i marginalen och göra dessa ohavliga så där i allmänhet och att skrämma upp folket för att få dem att agera på önskat sätt.
Det som gör detta särskilt bekymmersamt idag är den långtgående symbiosen mellan makthavarna och media där de senare beredvilligt basunerar ut de förras ståndpunkter (speciellt tydligt blir detta i allt som har med Ukraina-kriget att göra) och samtidigt förtiger den opposition som ännu finns genom såväl censur som genom valet av vad som skrivs. Det som ännu fattas innan diktaturen (ja, vi behöver kalla det vid det riktiga namnet) är ett faktum är att rättsväsendet också fås med i spelet. För en tid sedan såg vi oroväckande signaler från en hovrättsdomare i Sverige som talade om att "agera bortom lagen mot landsförrädare", alltså sådana som ifrågasätter det rådande paradigmet gällande situationen i Ukraina. Detta är nu förstås bara en domare, men redan det är oroväckande.
---
Det var visst proggrockarna i Hoola Bandoola Band som redan på 70-talet ställde frågan: "Vem i hela världen kan man lita på?" Den frågan är idag aktuellare än någonsin. Mainstreammedia är inte längre en seriös förmedlare av nyheter. Alternativmedia har sedan länge haft sin egen agenda som ibland är välmaskerad och andra gånger allt annat. Våra politiker är alla mer eller mindre likformade, och både högern och vänstern tenderar att gå sina egna ärenden.
Det är oroliga tider i världen just nu, och som alltid när mycket av det vi sett som orubbligt rubbas gäller det att vara försiktig med vem och vad man litar på. Ordparet "sund skepticism" är just nu definitivt att rekommendera.
Ibland blir jag bara fullständigt förbluffad. Som när jag för några dagar sedan läste en artikel på Iltalehti med rubriken "Sanna Marinin ennustus". I artikeln ger vår förra statsminister en lista på länder som kunde tänkas vara näst i tur att bli angripna av Ryssland, och om den listan finns knappast mycket att säga. Själva huvudpremissen, alltså påståendet att "Om Ryssland inte stoppas i Ukraina fortsätter Vladimir Putins erövringståg", är däremot givetvis något som kan diskuteras. Historiskt sett har Ryssland en tradition att med jämna mellanrum attackera sina grannar, så därför kan påståendet knappast anses vara taget helt ur luften. Men saken är den att Ryssland har bränt oerhört mycket krut - bokstavligt talat - i Ukraina och Putin är redan en bra bit över 70 år. Om och när Ryssland är berett att igen gå till anfall mot någon granne kommer Putin att vara bra mycket äldre. Om han alls är med i bilden då längre.
Detta är sedan vad Marin fortsätter att spekulera i - och det är här jag blir förbluffad. Marin fortsätter: "Om Putin förlorar i Ukraina är en revolution möjlig i Ryssland. Det är alltid i förlustens stund som revolutionen har haft sitt momentum i Ryssland, inte i segerns stund." Hon hävdar att det att Putins tid vid makten skulle ta slut inte ökar risken i Ryssland eftersom "vad skulle kunna vara värre än Putin?"
Denna dam har vi haft som statsminister! Det är inte konstigt att det var tunga år för landet.
Det finns nämligen mycket som skulle kunna vara värre än Putin. Putin står ändå för en form av stabilitet och logik i statsledningen i Ryssland. Han är uppenbarligen inte galen, även om vi i väst ofta har svårt att förstå oss på honom. Det finns många potentiella ryska ledare som står i kö efter Putin som man inte kan säga det samma om. Ta Dimitri Medvedev som ett exempel. Om han skulle leda Ryssland skulle det vara mångfalt värre än vad det är idag. Och då är han, vågar jag påstå, inte alls det värsta alternativet. Det kanske värsta alternativet är totalt kaos, och det kan inte uteslutas ifall Putin faller. Det vi i vilket fall som helst behöver inse är nämligen att Garri Kasparov eller Julia Navalnaya inte kommer att efterträda Putin.
Så att ingen ska missförstå det jag skriver behöver jag berätta att vi här hos oss många gånger har bett i vår aftonandakt att Herren skulle avlägsna Putin från makten i Ryssland på ett eller annat sätt. Så nej, han är ingen stor favorit här hos oss.
Men med det sagt: Det finns mycket värre alternativ, och att vår före detta statsminister och den nuvarande mediepersonen (?) Sanna Marin uttrycker sig på detta fullständigt naiva sätt gör att åtminstone jag får kalla kårar. Är resten av det politiska etablissemanget i Europa - också de som just nu är vid makten - på samma låga nivå? Då är det nog mycket illa. I så fall kan det nog faktiskt vara så illa att Donald Trump är den ende vuxne i rummet.
Som jag konstaterade skapade USA:s vicepresident JD Vances tal under säkerhetskonferensen i Munchen mycket reaktioner hos media och ledande politiker i Europa. Det är emellertid synnerligen graverande att indignationen har berott på att Vance tog upp det han gjorde och att de flesta som skäller på honom helt struntar i de exempel han lyfte fram på hur yttrandefriheten - och även religionsfriheten - i Europa idag är satt på undantag. På sin höjd borstas exemplen bort med att "de exempel han lyft fram inte stämmer".
Problemet är bara det att så inte är fallet och att Vance har fullständigt rätt i sin kritik. Det kanske mest graverande exemplet han lyfte fram var hämtat från Storbritannien och från kampen mot kristna som inte omfattar abortparadigmet. Vance sade:
Och kanske mest oroande är situationen i Storbritannien där avstegen från samvetsfrihet har placerat den grundläggande religionsfriheten i skottlinjen. För lite mer än två år sedan åtalade den brittiska regeringen Adam Smith-Connor, en 51-årig fysioterapeut och arméveteran, för det avskyvärda brottet att stå 50 meter från en abortklinik och be en tyst bön i tre minuter.
Han hindrade ingen, interagerade inte med någon, han bad bara tyst för sig själv. Efter att den brittiska polisen upptäckt honom och krävt att få veta vad han bad för, svarade Adam helt enkelt att det var för det ofödda barn han och hans före detta flickvän hade aborterat åratal tidigare.
Smith-Connor befanns skyldig till att ha brutit mot regeringens nya lag om skyddszoner som kriminaliserar tyst bön och andra handlingar som kan påverka någon inom 200 meter från en abortklinik. Han dömdes att betala tusentals pund i rättegångskostnader till åklagarsidan.
Jag önskar att jag kunde säga att detta var en engångsföreteelse, ett galet exempel på en dåligt skriven lag som drabbade en enskild person, men nej. I oktober förra året skickade den skotska regeringen brev till medborgare vars bostäder ligger inom dessa "skyddade zoner" och varnade dem för att till och med privat bön i deras egna hem kan utgöra ett lagbrott. Regeringen uppmanade dessutom mottagarna att rapportera alla medborgare som misstänktes vara skyldiga till tankebrott.
Så långt JD Vance. Pävi Räsänen publicerar nu på X en bild på detta brev som visar att situationen faktiskt är så bedrövlig som Vance påstod i sitt tal. Givetvis ska också denna lag tolkas, och domstolarna har en viss frihet här, men så som lagen är skriven - alltså att ordet "seen" finns med i kombination med uppmaningen att anmäla - blir det tydligt att lagstiftarens avsikt är att inskränka religionsfriheten å det grövsta.
JD Vance gav oss européer en ordentligt verbal örfil i och med sitt tal. En örfil som var synnerligen välförtjänt.
Filipperbrevet är en av mina favoritböcker i Bibeln. Det beror förstås på innehållet, men också på att jag, som förberedelse för en tent i grekiska i Åbo, arbetade mycket intensivt med boken under en dryg vecka. Det är ju så med Guds ord - ju mera vi arbetar med det, desto mera öppnar det sig.
Filipperbrevet har kallats "glädjens brev", och det är faktiskt ett av Paulus gladare brev, trots att han troligtvis skrev det under sin första första fängelsevistelse i Rom. (Eller strax före det i fängelset i Caesarea eller, vilket är mindre troligt, i Efesus.) Hur som helst är det intressant att han skrev glädjens brev under en av sina svårare tider i livet.
I brevet, som troligtvis är skrivet i slutet på 50-talet, citerar Paulus en dåtida sång som talar om Jesus som Gud. Det är intressant att notera att det säkert fungerade på samma sätt på den här tiden som idag: En predikant som vill inskärpa sitt budskap kan ta hjälp av ett citat från en känd sång som säger det han försöker få fram på ett kraftfullt sätt. I en sådan situation hjälper det mycket om sången i fråga är allmänt känd, och i detta fall när det handlar om ett brev som var tänkt att läsas upp på flera platser, väl spridd.
Således får vi anta att denna så kallade "Filipperbrevshymn" (Fil. 2) hade hunnit spridas över stora delar av den då kända världen. För att så ska ha kunnat ske i en tid utan tidningar, TV, radio och internet kan vi på goda grunder sluta oss till att denna sång behöver vara skriven mycket tidigt. Kanske redan tio eller tjugo år före Paulus skrev sitt brev. Alltså: En sång som talar om Jesus som Gud, skriven bara något år efter Jesu korsdöd och uppståndelse. Släng dig i väggen, Dan Brown! Ja, och alla andra som hävdar att Jesu gudom röstades om och fastslogs på kyrkomötet i Nicaea år 325.
Nåväl, nu var det inte Fil. 2 detta skulle handla om. (Men du kan, när du i fastetiden sjunger psalm 87 i vår psalmbok, tänka på att orden i psalmen är skrivna bara en kort tid efter Jesu död och uppståndelse!) Men det jag tänkte skriva om här är Fil. 4. och glädjen. Även om det ovan skrivna förstås också är en stor källa till glädje.
I början av det fjärde kapitlet inleder Paulus med en uppmaning att stå fasta i Herren. Sedan kommer en uppmaning att vara eniga, varefter han talar om att hjälpa varandra/de som är utsatta p.g.a. evangeliet. På det följer sedan glädjeeruptionen. "Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er." Sedan följer, efter en uppmaning att låta människorna se vår glädje och dess frukter, ord om att vi får be till Herren och komma inför honom med alla våra önskningar. "Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus."
---
Världen är oerhört orolig idag. Det är "krigslarm och rykten om krig" både härifrån och därifrån. Många människor har svårt att klara sig i det hårdnande ekonomiska läget. Som kristna hamnar vi i Finland idag inte i fängelse (ännu) när vi talar om Jesus, men på många håll i världen idag är det förknippat med livsfara att bekänna Kristus. Här riskerar vi "bara" att bli hånade och censurerade.
Men mitt i allt detta har vi ingen som helst orsak att sörja och vara bedrövade. När Jesus talar om den yttersta tidens nöd och lidanden säger han att vi ska "räta på [oss] och lyfta upp [våra] huvuden". (Luk. 21:28a) Oberoende av om vi nu står inför, eller redan är inne i inledningen av, den yttersta tidens vedermöda har vi alltså all orsak att vara glada. Inte alltid över vår situation (och sällan över våra segrar) men alltid över Herren och hans seger och den framtid han har i beredskap för oss. Ja, och inte minst över att vi har fri och öppen ingång till Herren i bön - och detta i kombination med härliga löften om bönhörelse.
Så varför går vi ofta genom livet med hängande huvuden? Som kristna har vi all orsak att vara glada! Speciellt i oroliga och svåra tider. För då vet vi att Jesu ord gäller: "Ty då närmar sig er förlossning". (Luk 21:28b)
Det är knappast att överdriva att säga att hela världen är upp och ner just nu. Donald Trump går fram som en som en buffel i en glasbutik, och så gott som alla ledande politiker i Europa vet inte på vilket ben de ska stå. Ändå är det nog att gå på tok för långt att som förra centerordföranden Katri Kulmuni (med flera) hävda att USA har bytt allians och att USA och Ryssland nu är allierade. Så är det naturligtvis inte. USA har levererat vapen till Ukraina som används mot Ryssland, och de gör det fortsättningsvis. Dessutom står USA och Ryssland stadigt på olika sidor i konflikten i Mellanöstern, och redan detta utgör en effektiv broms för ett sådant alliansbyte. Men med det sagt måste vi konstatera att Trumps beteende gör att mycket av det som förr var självklart nu är oerhört förvirrande. Förutsägbarheten i den internationella politiken har helt försvunnit, och det är givetvis på många sätt illa. Inte minst får man anta att världsekonomin inte mår bra av denna osäkra situation.
Den annars på denna blogg så hårt kritiserade Wolfgang Hansson på Aftonbladet torde vara den som kommer närmast sanningen om vad det som sker just nu handlar om. Han skriver: "Under sin första månad vid makten har president Trump lyckats paralysera sina motståndare med en formlig flodvåg av beslut och initiativ.De är så desorienterade att de inte orkar ta in allt och protestera mot alla de halsbrytande samhällsförändringar som Trump genomför."
Även om jag inte alls håller med om Hanssons slutsatser torde det alltså vara detta vi ser just nu. Trump håller sådan fart i beslutsgången att ingen hänger med - och han gör det just för att ingen ska hänga med och hinna ta in vad som händer och protestera. Problemet med detta är att det oundvikligen kommer att ske misstag när man håller för hög fart. Dock har de i USA sitt "checks anda balanses" som garanterar maktfördelningen och att ingen av de tre grenarna av regeringen gör övertramp. Denna funktion begränsar sig dock till det som sker i USA. På den internationella scenen finns inte denna begränsning på samma sätt, och det är då det kan bli t.o.m. farligt med buffeln i glasbutiken.
Jag tror också att president Sauli Niinistö träffar spiken på huvudet när han säger att Trump, genom sina uttalanden och politiska öppningar, försöker skapa en "bred farled" inom vilken han sedan kan få till stånd lösningar på internationella konflikter. Om detta stämmer skulle det vara mycket viktigt för både media och ledande politiker i Europa att inte, som Katri Kulmuni, dra förhastade och bevisligen direkt felaktiga slutsatser och i stället ha is i hatten och sitta lugnt i båten.
Tiden vibrerar! Jag vet inte om du har märkt det, men den gör faktiskt det just nu. Stora saker är på gång i Europa och i världen, saker som kan forma om hur världen ser ut för en lång tid framöver. Eller som kan leda till att kriget i Ukraina eskalerar utom kontroll, vilket i värsta fall kan betyda att vi inte har någon "lång tid framöver".
Vi samlas i kväll kl 19 igen till Samtal och bön i Ytteresse bönehus. Välkommen med och be för smått och sort och framför allt för människornas frälsning och väckelse! Dessa samlingar är alltså ingen bönegrupp utan det går bra att komma med fastän man inte har varit med förr.
Det ska inte förvåna någon att de "progressiva" passar på att använda Ukraina-kriget till att smyga in federalismen i EU och i Europa. "Den här krisen visar hur viktigt det är att EU står enat och har ett eget försvar" osv, osv. Federalismen börjar med gemensam skuld. Eller rättare sagt har den redan börjat i.o.m. att EU har tagit över uppgift efter uppgift av medlemsstaterna utan att folket har fått säga sitt. Många små steg blir till sist ett jättekliv, och eftersom det handlar om "bara en småsak" (åt gången) behöver man inte folkomrösta om den.
Nå, nu handlar det alltså inte längre om några småsteg när det talas om gemensam beskattning, ett gemensamt ledarskap som kan tala för hela EU och ett gemensamt försvar. Att planen är att införa också detta utan att folket får säga sitt om planerna bör inte förvåna någon.
Det som däremot är förvånande är att det ibland tydligt skiner igenom att folkets vilja inget betyder. Som i Kenneth Mynttis ledare i dagens ÖT i vilken han talade varmt för federationstanken och öppnar upp för tanken att vi kanske borde ge upp vår självständighet. ja han går så långt att han t.o.m. målar upp ett Europas Förenta Stater (EFS) som ett paradis. (Åtminstone ur Ukrainskt perspektiv.)
Problemet är bara det att folket inte vill detta, varför folkviljan helt enkelt bör köras över - något som alltså Myntti (i misstag?) öppet säger. Han skriver om att Tysklands förbundskansler Olaf Scholz avsåg att ta stora steg mot ett EFS, men att "Med facit i hand inser vi att få av dessa mål har uppnåtts, kanske framför allt för att fotfolket i Tyskland varit av annan åsikt. Alltså är det av omsorg om väljarrösterna som EU-toppolitiker som Scholz låter bli att driva den här typen av reformer."
Inser du vad som sägs här? Folket vill inte ha ett EFS, men vi behöver det. Det är bara av rädsla för att tappa röster som politikerna inte genomför planerna. Inte för att folket inte vill ha det.
---
Det är intressant hur det ibland är så oerhört hemskt att demokratin monteras ned. Ja, redan det att man antar att så kanske kan komma att ske bör fylla oss med stor fasa. Men ibland, när demokratin är ett hinder för att göra det som de progressiva anser vara rätt, tycks den inte betyda något alls.
Det är en intressant tid vi lever i.
Ett av Donald Trumps vallöften var att en gång för alla lämna ut alla federala dokument gällande morden på John F Kennedy, dennes bror Robert F Kennedy och människorättsaktivisten Martin Luther King Jr. Genom åren har det odlats en massa konspirationsteorier gällande mordet på JFK, och många av dessa teorier har gått ut på att sanningen finns gömd i hemligstämplade FBI-dokument.
Den kanske största orsaken till alla dessa konspirationsteorier är förstås att det upplevs som så oerhört simpelt att en ensam galning (Lee Harvey Oswald) skulle ha kunnat mörda en så stor man som de flesta amerikaner anser att JFK var. Sedan finns det givetvis också en del frågetecken kring själva mordet som har gött dessa konspirationsteorier. Dels har vi tiden mellan skotten. Kan en relativt ovan skyll som Oswald faktiskt ha kunna skjuta tre skott på så kort tid och dessutom med sådan precision? För att inte tala om den "magiska kulan" som sägs ha ändrat riktning på sin bana några gånger innan den slutligen stannade i guvernören John Connallys kropp. Sedan har vi förstås ännu den så kallade Zapruder-filmen som tycks visa att kulan som dödade presidenten kom framifrån och inte bakifrån, som den borde ha gjort ifall den kom från boklagret där Oswald befann sig. (Jag länkar inte till filmen eftersom innehållet är så våldsamt, men den som vill se den kan leta efter den på t.ex. Youtube.)
Till detta kan vi ännu lägga bekännelsen från 1994 av maffiatorpeden James Files i vilken han erkänner att det var han som sköt presidenten framifrån från den så kallade "gräsbevuxna kullen". FBI har bedömt Files vittnesbörd som ej tillförlitligt, men det oaktat finns denna bekännelse och kan därför inte nonchaleras helt och hållet. Dessutom har vi redogörelsen av den kirurg, Robert N. MacClelland, som tog emot Kennedy när han anlände till Parkland Memorial-sjukhuset (liksom han också tog emot den påstådde mördaren Oswald sedan han blev skjuten två dagar senare.) MacClelland hävdar bestämt att skottet som dödade Kennedy kom framifrån och att det kulhål i presidentens hals som Warren-kommissionen ansåg vara ett utgångshål i själva verket var ett ingångshål. Det är noterbart att MacClelland hävdar att alla kirurger som behandlade Kennedy först var av samma åsikt men att alla utom han senare, efter eventuella påtryckningar, ändrade sitt vittnesbörd.
---
Som du kanske märker tar jag inte ställning till vad som hände och hur det gick till. Så mycket kan jag förstås ändå säga att jag är oerhört fascinerad av både personen Kennedy och frågetecknen kring mordet på honom. Även om sannolikheten att de 14 000 sidor dokument som ännu ska offentliggöras kommer att avslöja något avgörande om hur mordet gick till ska det bli spännande att se vad de innehåller. Spänningen blir inte mindre av att den kongressledamot (Anna Paulina Luna) som ska leda den grupp som kommer att gå igenom dokumenten redan nu har gått ut med att hon menar att dokumenten avslöjar att Oswald inte var ensam skytt.
Jag läste Sofie Staras senaste ledare i ÖT och kan inte annat än förvånas. Eller kanske förfäras vore ett bättre ord? Stara kletar fascist-termen på allt och alla hon inte gillar och använder sig av synnerligen suspekta, och i vilket fall som helst grovt överdrivna, påståenden för att rättfärdiga sitt stämplande. Hon svänger sig som sagt med fascist-stämpeln och hävdar att "neofascisterna" vill "begränsa all opposition", att Donald Trump har gjort en statskupp i USA och att "lågorna slickar den europeiska demokratin". Ja, och så drar hon givetvis Hitler-kortet.
Stara skriver att Hitler "angrep politiska motståndare", "begränsade medborgerliga rättigheter, yttrandefrihet, tryckfrihet och föreningsfrihet." Underförstått: Detta är vad som sker just nu i USA och hotar att ske i Europa.
Nu vill jag hävda att Stara är närmast brottsligt aningslös. Allt det hon varnar för, det håller på att ske och har delvis redan skett. Men inte under politisk högerledning utan under ledning av vänsterliberaler. Liberaler som bara är liberaler till namnet, vill säga.
Vad annat än ett begränsande av oppositionen är det att stänga ute uppemot 30% av väljarna (som röstar "fel") från all form av makt? Jag talar här om den brandvägg som upprätthålls i både Tyskland och i Sverige. I Tyskland finns det dessutom starka krafter som helt vill förbjuda AfD. Om inte det är att "begränsa oppositionen" (och inskränka föreningsfriheten) så vet jag inte vad det är.
Vidare: Hitler angrep sina politiska motståndare, det är sant. Men vad ska vi kalla den häxjakt som Biden-administrationen i USA har ägnat sig åt med hjälp av justitieministeriet och domstolarna? Jag vill igen påminna om vad den demokratiske partifunktionären/aktivisten sade efter det blivit klart att Trump vunnit valet 2020: Vi kommer att ge oss på honom med alla tillbudstående medel. Lagliga och olagliga. Han bara måste bort! Det är resultatet av detta vi har sett sedan dess.
Yttrandefriheten har inskränkts i västvärlden med hård hand de senaste åren. Inte som ett resultat av att de Stara kallar "Neofascister" har suttit vid makten utan detta har de vänsterliberala makthavarna åstadkommit. Det fullständigt ologiska, och helt godtyckliga, mantrat att "Trots att vi har yttrandefrihet kan man inte säga vad som helst. Man får inte kränka någon" har summariskt använts för att tysta ner människor som säger sådant man inte gillar och inte vill höra.
---
Nu säger jag givetvis inte att högern också kan vara en risk när det gäller dessa frågor. Historien har visat att människor av alla politiska färger kan frestas att använda sin makt fel - och också har gjort det. Högern är absolut inget undantag, och om och när t.ex. Trump gör något galet bör också han kritiseras. Men vi ska komma ihåg att det är de som betraktas som "goda" av den stora massan som har möjlighet att göra störst skada. Speciellt om den vakthund som ska vaka över politikerna och deras verksamhet, alltså media, har somnat och glidit in i en farlig aningslöshet. Eller ännu värre, som i USA, har lierat sig med en sida av det politiska fältet.
Om någon har missat det så hölls det i helgen en säkerhetskonferens i Munchen, Tyskland. Krigshetsandet når ständigt nya höjder, och nu talar diverse politiska ledare inom EU på allvar om att sända europeiska trupper till Ukraina, och Ukrainas president presenterar hotbild efter hotbild angående Europas framtid och närmast kräver att EU skapar en egen armé.
Jag kan inte låta bli att påpeka den närmast fullständiga tondövheten i talet om att sända trupper från Nato-länder till Ukraina. Just detta hot var det som triggade Putin att starta sitt invasionskrig för tre år sedan.
Nåväl. Det som ändå har skapat mest rubriker är USA:s vicepresident JD Vances tal på konferensen.T.ex. franska Le Monde har kallat Vances tal "en ideologisk krigsförklaring mot Europa", och många extremliberala europeiska politiker har kraftigt tagit avstånd från Vances åsikter. Listan kunde göras lång, men hit hör t.ex. Carl Bildt, Emmanuel Macron och Tysklands försvarsminister Boris Pistorius.
Tyvärr har Vance helt rätt i sin kritik. (Detta omdöme överraskar säkert ingen som tagit del av talet och samtidigt vet vad jag har skrivit om här på bloggen de senaste åren.) När det gäller yttrandefrihet och demokrati har de flesta europeiska länder "retirerat från sina grundläggande värderingar", precis som Vance sade, och han har också helt rätt i att det största hotet mot Europa idag faktiskt kommer inifrån.
Tyvärr har detta tal inte fallit i god jord, och det säger egentligen allt som behöver sägas om i vilket skick demokratin och synen på yttrandefrihet är idag i Europa.
Nedan några utdrag ur Vances tal:
Men det hot jag oroar mig mest för när det gäller Europa är inte Ryssland, inte Kina, inte någon annan yttre aktör. Det jag oroar mig för är hotet inifrån och Europas reträtt från sina mest grundläggande värderingar. Värderingar som ni delar med USA. Jag hörde nyligen att en före detta EU-kommissionär gick ut i media och uttryckte glädje över att Rumäniens regering just hade annullerat ett helt val. Han varnade för att om saker inte går enligt plan kan samma sak hända i Tyskland.
Dessa nonchalanta uttalanden är chockerande för amerikanska öron. I åratal har vi fått höra att allt vi finansierar och stödjer sker i demokratins namn. Allt från vår Ukrainapolitik till digital censur sägs vara ett försvar av demokratin. Men när vi ser europeiska domstolar ställa in val och höga tjänstemän hota att göra detsamma (också i framtiden), bör vi fråga oss om vi upprätthåller en tillräckligt hög standard när det gäller oss själva. Jag säger oss själva för att jag i grunden tror att vi sitter i samma båt. Vi måste göra mer än att prata om demokratiska värderingar. Vi måste efterleva dem.
Många i detta rum levde när demokratins försvarare ställdes mot tyranniska krafter under kalla kriget. Fundera på vilken sida i den striden som censurerade dissidenter, stängde kyrkor och annullerade val. Var de de goda? Nej, det var de inte.
Men tack och lov förlorade de det kalla kriget. De gjorde det eftersom de varken värdesatte eller respekterade allt gott som kommer med friheten så som friheten att överraska, att göra misstag, att uppfinna och att bygga. Man kan inte påtvinga någon innovation eller kreativitet lika lite som man kan tvinga människor att tänka, känna eller tro på ett visst sätt. Vi tror att de här sakerna hänger samman. När jag ser på Europa idag är det tyvärr inte alltid tydligt vad som hände med vissa av kalla krigets vinnare.
(Här följer så en rad exempel på hur Europa censurerar och förföljer sådana som inte omfattar det extremliberala paradigmet, och efter detta följer en del slutsatser som är synnerligen noterbara.)
Så jag kommer hit i dag inte bara med en observation utan med ett erbjudande. Precis som Biden-administrationen arbetade desperat för att tysta människor för att de uttryckte sina åsikter, kommer Trump-administrationen att göra det motsatta. Jag hoppas att vi kan arbeta tillsammans för detta. Det är en ny sheriff i staden i Washington, och under Trumps ledarskap kan vi ha olika åsikter men vi kommer att kämpa för allas rätt att framföra dem offentligt vare sig vi håller med eller inte.
Vi behöver inte hålla med om allt eller ens något som folk säger, men när politiska ledare representerar en beaktansvärd väljarskara är det vår skyldighet att åtminstone föra dialog med dem. För många av oss på andra sidan Atlanten ser det ut som om gamla välkända maktintressen gömmer sig bakom alla fula Sovjetklingande uttryck såsom "desinformation" och "felaktig information". Intressen som inte gillar tanken på att någon med en alternativ synvinkel kan uttrycka en annan åsikt eller rösta på ett annat sätt. Eller ännu värre vinna ett val.
Låt mig fråga er: Hur kan vi ens börja tänka på budgetfrågor (försvarsutgifter och Nato-finansiering) om vi inte vet vad vi försvarar? ... Om någon går till val på att vara rädd för dina egna väljare finns det inget USA kan göra för att hjälpa. Det finns inte heller något ni kan göra för det amerikanska folket som valde mig och president Trump. Det behövs ett demokratiskt mandat för att åstadkomma något av värde under de kommande åren ... I USA kan man inte vinna ett demokratiskt val genom att censurera sina motståndare eller sätta dem i fängelse. Inte en oppositionsledaren, inte en ödmjuk kristen som ber i sitt eget hem eller en journalist som försöker rapportera nyheter. Man kan inte heller vinna ett val genom att inte beakta sina väljare i grundläggande frågor. T.ex. frågan om vem som får vara en del av vårt gemensamma samhälle.
Att tala öppet och ge uttryck för åsikter är inte valpåverkan, inte ens när människor uttrycker åsikter om saker utanför sitt eget land och inte ens när dessa människor är mycket inflytelserika. Och tro mig! (Detta säger jag med glimten i ögat.) Om den amerikanska demokratin kan överleva tio år av att bli åthutad av Greta Thunberg så kan ni överleva några månader med Elon Musk!
Men vad ingen demokrati, amerikansk, tysk eller europeisk, kommer att överleva är att säga till miljontals väljare att deras tankar, deras oro, deras strävan eller deras vädjan (till politikerna) är oviktig och inte kommer att beaktas. Demokrati vilar på principen att folkets röst har betydelse. Det finns inget rum för brandväggar. Antingen upprätthåller du demokratiska principer eller så gör du inte det.
Det skorrar illa när Europeiska ledare och media nu ondgör sig över att EU (åtminstone inte hittills) fått vara med i förhandlingarna om fred i Ukraina. Kriget har pågått i tre år nu, och under denna tid skulle EU och europeiska ledare ha haft hur mycket tid som helst att initiera och ta ledningen i dessa förhandlingar. Några sådan initiativ har inte tagits, och de som har föreslagit förhandlingar (som t.ex. Ungerns Victor Orbán) har anklagats för än det ena, än det andra. När nu en politisk ledare i väst (Donald Trump) visar verkligt ledarskap i denna fråga sitter våra europeiska ledare (och media) som små barn i sandlådan och gråtande ropar att "vi får inte vara med!"
Det är sant att dessa förhandlingar inte får ske utan Ukraina. Det är sant att det finns en regelbaserad världsordning att förhålla sig till i dessa förhandlingar. Men igen: Om detta är så viktigt, och EU och de europeiska ledarna vet hur förhandlingarna bör gå till, varför har ingen tagit initiativ till att förhandla? Den som tar initiativet har stora möjligheter att bestämma på vilken grund förhandlingarna ska föras och vem som ska vara med. Något sådant intresse har helt tydligt inte funnits.
Som sagt: Att nu gnälla över att inte få vara med skorrar mycket illa.
När vi igår var samlade till Samtal och bön i Ytteresse bönehus kom diskussionen ganska långt att kretsa kring behovet av väckelse. (Ännu en gång: Tack till alla som var med i bönegemenskapen!) En av deltagarna ställde en, menar jag, mycket viktig fråga gällande just väckelsen. Den löd: Är vi beredda när väckelsen kommer?
För det är ju så. De flesta av oss kristna är ganska bekväma av oss. Åtminstone gäller det för mig. Är vi beredda att ge avkall på vår bekvämlighet (och t.ex. vår TV-tid) så att vi kan ta emot väckelsen när den kommer? Är vi beredda så att vi klarar av att ta hand om de människor som behöver en kristen gemenskap där de får växa i sin nya tro?
Denna fråga är nära relaterad till frågan om hur stor vår nöd är för de människor som ännu är på väg mot helvetet i en fart av 24 timmar i dygnet. Har vi den nöd som krävs för att vara beredda att vara beredda?
Jag har ju studerat en hel del kyrkohistoria, både inom ramen för min utbildning och även senare av intresse för ämnet. Me den bakgrunden vågar jag påstå att det är mycket ovanligt att det skulle ha förekommit någon större väckelse – eller väckelse överhuvudtaget – utan att den skulle ha föregåtts av någon form av böneväckelse bland Guds folk. Detta inte så att det skulle vara de kristnas aktivitet som framkallat väckelsen, nej, det är Guds om sänder väckelsen och det gör han om och när han vill. Men så att han har sänt denna böneväckelse att gå före väckelsen, som – om vi så vill – en del av den. Detta inte minst för att skapa en nöd bland Guds folk och för att se till att de är beredda sedan när väckelsen brakar loss.
---
Jag har en längre tid ställt mig frågande till varför det har funnits så lite intresse bland oss kristna att be för de som ännu inte känner Herren Jesus. Då avser jag inte böner typ den allmänna kyrkobönen där det i församlingar som bryr sig om människornas frälsning ofta ändå bes sådana böner, utan det att kristna kommer samman uttryckligen för att ropa till Herren om förbarmande och om väckelse.
Saken är ju faktiskt den att vi kristna finns här uttryckligen för att sprida Evangelium. För att dra andra in i Guds rike. Så varför är det så trögt med bönen? Eller varför har det varit så trögt? Just nu tycker jag mig nämligen se någon form av försiktig ökning av intresset för att be om väckelse. Kanske detta är början på den böneväckelse bland Guds folk som föregår väckelsen?
Som tillägg till den förra texten kan jag meddela att vi igen ikväll samlas till samtal och bön i Ytteresse bönehus kl 19. Alla är välkomna med att dela bönegemenskapen! Obs! Detta är ingen bönegrupp utan varje samling är så att säga sin egen, varför man kan gärna komma med fastän man inte har varit med tidigare.
Det finns många sätt vi kan läsa Guds ord. Det vanliga sättet är att vi helt enkelt greppar vår Bibel, ber om Andens ljus över ordet och börjar läsa. Detta är ett bra sätt. Ett annat bra sätt, som jag just nu försöker mig på, är att läsa Bibeln och en god bibelkommentar jämsides. Ett tredje sätt är att göra en ordstudie. Igår fick jag höra om en sådan - och en mycket intressant sådan dessutom. Duvan nämns på flera ställen i Bibeln, men oftast som ett offer för synder eller som en bild för den älskade (i Höga visan). Det är mycket få gånger duvan visar sig så att säga som sådan. Den första gången sker detta när Noa släpper ut duvor för att se om vattnet dragit sig tillbaka efter floden. Den sista duvan han släpper ut kommer inte tillbaka, och efter detta syns inte duvan till förrän Anden sänker sig, som en duva, över Jesu huvud i samband med hans dop.
Här har vi två olika "dop". Det första i flodens vatten, det andra när Jesus döps i Jordan av Johannes. Det första i flodens dödliga vatten, det andra med livgivaren, ja, honom som är Livet själv. Duva (Turturduva), på hebreiska, bygger på samma ordrot (egentligen ÄR den ordrot) som bygger upp ordet för lagen (Tor - Torah). Här har vi så lagen som dödens redskap och sedan Honom som i vårt ställe uppfyller lagen till liv för oss.
Nåväl. Det andra ordstudiet gjorde jag själv, och det handlar om Guds ledning. Om vi ser på orden som talar om att Gud ska "leda dem" förekommer dessa ord på tre ställen i Bibeln. På alla tre ställen nämns orden "betryck" eller "tårar" i samband med Guds löfte att han ska leda sitt folk. (Jes. 49, Jer. 31 och Upp. 7)
Detta är ingen slump. Vi människor är nämligen funtade så att vi, alltid när det går oss väl, inte anser oss behöva Guds ledning. Eller åtminstone så att vi inte söker Guds ledning riktigt på allvar innan nöden är verkligt stor.
Nu håller vi på att gå in i en nödens tid. Då talar jag inte främst som det storpolitiska skeendet, även om det är det som syns och hörs mest. Detta kan förvisso bli sådant att det kommer att orsaka både betryck och tårar, men vi är inte riktigt där ännu. Nej, nu tänker jag på vår kyrka och situationen med Guds ords förkunnelse. Biskoparna och kyrkans ledning har redan en längre tid ständigt ökat på förföljelsen av Guds rena ord i vår kyrka och förhindrat unga män med en kallelse från Gud att gå in i herdeuppgiften.
Detta är något som borde vara orsak till stor förstämning och betryck bland Guds folk i vårt land. Kanske också till tårar. Om situationen nämligen fortsätter på detta sätt kommer det snart inte längre att finnas sammanhang i vår kyrka där vi kan lyssna till ett rent Guds ord och ha tillgång till en rätt sakramentsförvaltning. Kort sagt: Det kommer inte att finnas predikstolar och altaren vi kan gå till.
Jag sörjer över detta, men framför allt sörjer jag över att Guds folk inte förstår att sörja tillräckligt – något säkert inte heller jag gör. För vi har all orsak att sörja över denna situation!
---
Ett av ställena där orden om att Gud ska "leda dem" förekommer sägs det att så ska ske när "de går bedjande fram". (Jer. 31:9) "Gråtande skall de komma, men jag skall leda dem där de går bedjande fram."
Jag tror att Gud just nu kallar oss, Hans folk, till en fördjupad bönegemenskap med honom själv. Vi ska inte försöka pressa fram några tårar, men om vi verkligen skulle inse situationens allvar tror jag att tårarna kommer av sig själv. Men löftet gäller, får vi tro, också för oss idag: Att Herren Gud ska leda oss där vi går bedjande fram.
Vad vill Gud göra idag? Hur vill Han att vi ska göra för att, om möjligt, hitta en lösning på den situation kyrkans ledning har försatt oss, och sig själva, i? Jag tror att vi behöver gå in i en bönekamp gällande just denna fråga. Att ropa till Gud om hans ledning och ljus över vår väg framåt.
Detta är något vi behöver göra enskilt, i vår bönekammare, men också tillsammans.
Vi kan lära oss mycket när vi läser Guds ord. Bibeln är Guds uppenbarelse, och det centrala budskapet i Bibeln brukar kallas frälsningshistorien. Alltså vad Gud gör för att föra oss människor tillbaka till sin gemenskap sedan vi söndrat denna genom vår synd. I Guds ord får vi lära oss om Gud, om människan och om frälsningen. Det är det absolut mest centrala.
Men vi får också lära oss mycket annat. T.ex. om att Gud älskar oss och vill oss människor väl. Att Gud VÄLsignar oss. Men samtidigt får vi också veta att denna välsignelse inte är någon självklarhet eller något Gud tvingar på oss. Om vi vill vandra vår egen väg och strunta i Guds välsignelser får vi göra det. I sin kärlek kallar Gud ändå oss tillbaka och pekar på hur hans goda bud och ordningar är bra för oss. Ibland kan han också göra detta på ett mycket handgripligt sätt.
I början av det sjätte århundradet före Kristus uppträdde en god kung i Israel. Josia lyssnade till Guds ord och skaffade bort mycket av det onda som folket hade plockat på sig från de omgivande hednafolken. När Josia dog i slaget vid Megiddo tog andra kungar över, kungar som "gjorde vad ont var i Herrens ögon". För att återföra folket till rätta vägar sände Gud "sin tjänare" Nebukadnessar över folket, och detta blev en svår tid för Israel. Nebukadnessar intog Jerusalem och rev ner templet och förde bort en stor del av folket i fångenskap till Babel.
Nu är inte vi Guds utvalda folk på samma sätt som Israel var (och är), men Gud älskar också oss och vill också oss väl. Därför kan vi räkna med att han, i sin kärlek och barmhärtighet, också på olika sätt påtalar när vi beter oss så att vi inför sådana ordningar som är till skada för oss själva. Om vi inte lyssnar när han talar till oss i kärlek kan han, liksom för Israels barn, ta till mer handgripliga metoder.
Jag tvivlar inte på att Putin är dagens Nebukadnessar som Gud har sänt över oss för att försöka få oss att inse att vi borde omvända oss från den nya "statsreligion" med dess könsnihilism som utmanar och förkastar Guds goda ordningar gällande kön, familj och äktenskap. Gud tvingar givetvis fortfarande ingen, men genom att dra bort sin välsignelse visar han oss vad våra val leder till. "Hans tjänare Nebukadnessar" står redo att tukta oss. Inte som ett straff, utan som en följd av våra val och som en påminnelse om att dessa val inte är bra för oss.
---
Svenska Yle publicerar idag en nyhet som säger att EU-länderna kan bli tvungna att höja sin försvarsbudget till upp emot 5% av BNP. Detta som en följd av det hot som Putin utgör. För att finansiera denna ökning ges tre alternativ: Skära i välfärden, höja skatterna eller öka upplåningen. Notera noggrant att inget av dessa tre alternativ går till roten på problemet utan endast handskas med följderna av det.
Det är sällan det blir så här tydligt hur det att Gud drar bort sin välsignelse (och skickar en påminnelse om vad detta kan innebära i form av en ny Nebukadnessar) får direkta följder för folket. Inget av dessa tre alternativ är bra, och oberoende av vilket, eller vilka, av dessa vi väljer kommer det att kännas för särskilt de som redan har det knapert.
Därför skulle jag föreslå ett fjärde alternativ: Omvändelse. Vi kunde, i stället för att vidta åtgärder som kommer att drabba speciellt de redan ekonomiskt utsatta och därmed med största sannolikhet leda till samhällelig oro och kanske till att hela samhällsfreden riskeras, välja att överge könsnihilismen och återgå till de goda och fungerande ordningar för familj, äktenskap och synen på människan och hennes kön.
Givetvis har jag ingen större förhoppning om att så ska ske eftersom blindheten för Guds vilja och det jag skriver om här (välsignelsen) är så utbredd. I stället kommer vi med stor sannolikhet att välja att fortsätta på vår onda väg som slutar i katastrof - på ett eller annat sätt. Men det skadar inte att påtala att det finns ett alternativ.
Jag blir så glad när journalister gör sitt jobb på riktigt och ställer de där knepiga frågorna som får ledare som har misskött sig att svettas. När så sker gör journalisterna just det de ska göra. Jag skrev för en tid sedan om Jan-Erik Andelin som ställde Bo-Göran Åstrand en sådan fråga, och nu ikväll ser jag på ÖT att Björn Bredbacka har gjort samma sak. Tummen upp!
Denna gång handlar det om kyrkoherdetjänsten i Larsmo som ännu inte har fått någon sökande (om än för tillfället en bra vikarie). I artikeln i ÖT berättar Åstrand om hur situationen håller på att bli "verkligt besvärlig" när ingen tycks vilja gå in i tjänsten. Bredbacka ställer så frågan som alla som ens har lite insyn i saken (säkerligen Bredbacka inkluderad) vet svaret på: "Kan det vara så att det är svårt att hitta kandidater eftersom Borgå stift inte längre viger präster som gärna skulle arbeta i en miljö som Larsmo?"
Svaret på frågan är givetvis ett klart och tydligt JA! Saken är den att vi är en flera teologer i Borgå stift som just nu är i den åldern att - om vi skulle ha blivit prästvigda när det var aktuellt - vi skulle ha haft tillräckligt med erfarenhet av prästjobbet att det skulle ha varit naturligt för oss att söka denna tjänst. Dessutom finns det en rad präster i stiftet som säkert skulle kunna söka tjänsten om de bara skulle ha möjlighet att bli kyrkoherdar - något som de nuvarande linjedragningarna i domkapitlen omöjliggör.
Så alla som ens har lite syn kvar vet att svaret på frågan är ett klart och tydligt ja. Det att Åstrand svarar något annat ("Det tror jag inte") säger väl allt som kan och behöver sägas.
Det är synd om Larsmoborna som står utan herde, och vi får be att situationen skulle lösa sig. Men med det sagt missunnar jag verkligen inte Åstrand och domkapitlet den svettiga situation de har hamnat i. Den är helt och hållet självförvållad.
---
Ja, så lovade jag att återkomma med närmare detaljer angående radio Deis programtablå för i morgon, onsdag. Diskussionen mellan Ville Auvinen och biskop Teemu Laajasalo torde försiggå från kl 09.00. Om jag har förstått saken rätt borde man kunna lyssna på programmet här.
Jag "lekte" lite med ChatGPT i dag, och tänkte att jag skulle använda redskapet för att testa vilka argument förespråkarna för kvinnliga präster har riktigt på riktigt. Behöver jag säga att slutresultatet blev synnerligen nedslående? Antingen är ChatGPT inte mycket att ha, eller så är argumenten bara fullständigt värdelösa. Eller kanske felet sitter på bägge ställena?
Bottens slutsats blev att "Dessa argument tillsammans skapar en stark grund för att stödja kvinnliga präster inom den lutherska kyrkan, vilket bidrar till en mer inkluderande och representativ kyrka."
Problemet är bara det att inget av de sex argument som gavs håller för ens en lite kritisk granskning. Ett av dem var särskilt dåligt. Cirkelresonemanget som kallades "historisk praxis" går ut på att det är rätt med kvinnliga präster eftersom det redan en längre tid har funnits kvinnliga präster och att detta har visat sig fungera. Saken är den att det INTE fungerar, varken rent praktiskt och inte heller historiskt. Undersökningar visar att det att prästämbetet öppnades för kvinnor har föranlett stora förändringar i kyrkan - förändringar som inte är i linje med kyrkans grunddokument. Historiskt sett har kyrkan inte heller haft några kvinnliga präster, utan detta är ett synnerligen modernt påfund.
Tre av de övriga argumenten går ut på att "många lutherska teologer argumenterar för att ..." Dessa argument baserar sig inte heller på kyrkans grunddokument, Bibeln, utan på sådana teologers argument som förkastat det som Bibeln säger. Således håller inte heller dessa.
På frågan om argument mot kvinnliga präster i den lutherska kyrkan svarade botten att jag hade uppnått gränsen för gratismeddelanden ... Jag får med andra ord återkomma till den frågan.
Det finns många bibelord som kristendomskritiker gärna missbrukar för att misskreditera tron och/eller de troende. Ett bra exempel är hur Paulus ord i Gal. 3 om att ingen längre är jude eller grek, slav eller fri, man eller (och) kvinna används för att slå ner på sådana som, likt kyrkan igenom så gott som hela dess historia, menar att herdeämbetet är en börda som bara ska drabba mannen. Detta missbruk har t.o.m. biskopar och andra kyrkliga ledare gjort sig skyldiga till, och därmed har de helt (valt att) missa det faktum att detta ord talar om frälsningen, inte om uppgifterna i kyrkan.
Ett annat ord som ofta missbrukas är ordet om bjälken och flisan i Jesu bergspredikan. Jesus säger: "Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda, och med det mått ni mäter med, skall det mätas upp åt er. Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Eller hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, du som har en bjälke i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta ut flisan ur din broders öga."
Detta brukar vanligen kastas fram när någon lyfter fram vad Guds ord säger i olika debatter gällande moraliska frågor. "Döm inte! Jesus säger att vi inte ska döma!" Eller så i en mer beskyllande ton: "Du ska inte påpeka flisorna i andras ögon när du själv har bjälken i sitt eget öga!"
Det dessa kritiker då missar är att detta ord handlar om frälsningen. Jesus frälser oss, han tar bort bjälken ur vårt öga, och när han har gjort det kan vi vara generösa mot våra medmänniskor och inte hålla dem ansvariga för små oförrätter de har gjort mot oss. Alltså inte döma dem. Ett parallellställe hittar vi i Matt. 18 där Jesus berättar om mannen som var skyldig kungen 10 000 talenter. Detta var en astronomisk summa. En talent motsvarade 6000 denarer, och en denar var lönen för en dags arbete. Vi talar alltså om en man som var skyldig sin kung motsvarande 60 miljoner dagars arbete. Eller en hel evighet, om vi säger så. Men mannen får sin skuld avskriven. Med andra ord får han evigheten som gåva. Trots detta vägrade mannen efterskänka en annan mans skuld till honom som uppgick till 100 denarer (= hundra dagars arbete). Detta var enligt Jesus helt förkastligt och något som gjorde att efterskänkningen av mannens enorma skuld makulerades.
Så när kristendomskritikerna (våra kritiker) använder detta ord för att hävda att vi inte ska döma sådana som bryter mot Guds vilja och gör sanningen till lögn missbrukar och förvränger de detta ord å det grövsta. Det Jesus säger med dessa ord är att vi som har fått vår enorma skuld inför Gud förlåten har råd att vara generösa mot våra medmänniskor som har försyndat sig mot oss.
Detta förstärks av orden som följer. Jesus säger nämligen strax efter dessa ord: "Ge inte det heliga åt hundarna och kasta inte era pärlor för svinen. De trampar ner dem och vänder sig om och sliter sönder er."
Guds ords sanning står fast, och den får och ska vi hålla fram. Även om ljuset alltid avslöjar sådant som göms i mörkret, även om sanningen alltid avslöjar lögnen. Regeln om bjälken och flisan gäller i relationen mellan oss människor. Den gäller inte i fråga om det heliga, alltså Guds ord och hans sanning. Evangeliet är den dyrbara pärlan, och den måste vi vara aktsamma med. Vi måste bevara det oförfalskat, och det betyder att vi t.o.m. kan bli tvungna att avvisa sådana människor som förfalskar Guds sanning. Som Bo Giertz skriver i sin kommentar: Kyrkan kan inte vara hur öppen som helst. Men det att vi håller fram Guds ords sanning betyder INTE att vi dömer vår broder för flisan i hans öga. Den som påstår det missbrukar bibelordet.
Jag skrev i den senaste texten om MEIS att helgens tema är oerhört aktuellt och att både bibelstudierna och andakterna/predikningarna har haft en angelägen och t.o.m. aktuell kyrkopolitisk ton. Detta blev ännu tydligare i festkvällens bibelstudium där Ville Auvinen, missionsledare i SLEY och chefredaktör för tidningen Sanansaattaja, framförde något som närmast var en programförklaring för väckelserörelsernas samarbete och målen med detta nya och banbrytande samarbete.
Detta har varit på gång redan en tid, men jag har varit försiktig att skriva något desto mera om detta här på bloggen eftersom jag inte velat föregripa lanseringen av detta samarbetes frukter eller läcka uppgifterna till media. Men när nu centrala aktörer på detta sätt går ut offentligt med detta finns det, menar jag, inte längre någon orsak att hålla tillbaka. I det följande kan du läsa en sammanfattning av den senare delen av Auvinens undervisning. Jag rekommenderar att du tar del av hela bibelstudiet, men om du av någon orsak inte kan göra det vill jag presentera det Auvinen framförde i skriftlig form. Notera att detta är en sammanfattning, och även om jag menar att jag har fått med det mest centrala bör du hålla i minnet att detta är en förkortning.
---
Vår tid liknar på många sätt apostlarnas tid. Det var en svår tid med en mångfald av värderingar och religiösa övertygelser och som hade en statsreligion som de kristna inte kunde acceptera. Vi tänker lätt att vår tid är svår, men i den tidiga kyrkans tid där apostlarna förkunnade evangelium, där hade kyrkan framgång och växte. Så situationen är allt annat än hopplös!
Kyrkan borde tala med Guds ords röst i denna tiden. Men vår kyrka med dess ledare verkar inte förstå sin roll och sin kallelse i den här tiden och det här samhället utan den anpassar sig till samhällets förändringar och t.o.m. stöder ivrigt den nya statsreligionen (Pride-ideologin) ... Kyrkan och kyrkans ledare tiger och stöder, ja de vill t.o.m. vara i spetsen när det gäller att införa de förändringar som är mot Guds ord. Det här är så oroande.
Var är kyrkans "Så säger Herren!"? Det profetiska ordet hörs inte idag från kyrkan och dess ledning. Kyrkan borde vara profetisk och se sin profetiska roll i det som sker idag.
Var är kyrkans kallelse att bära korset? När kyrkan anpassar sig till alla förändringar i samhället kan den leva i lugn och ro. Men kyrkan ska bära korset så som dess Herre har gjort. Alltså lidande p.g.a. sin tro.
Men i allt detta borde vi fråga: Vem är kyrkan? Vad är kyrkan? Vi borde förstå att VI är kyrkan. Kyrkomötet är inte kyrkan. Inget annat högt organ heller. Luther skriver i de Schmalkaldiska artiklarna: "Varje barn på sju är vet numera, Gud vare lov, vem kyrkan är. Kyrkan är de heliga troende och fåren som hör sin Herdes röst" ... Kyrkan är de som är kristna i hjärtat. Kyrkan är de som hör Kristi röst, som samlas till att lyssna till evangelium och ta del i nattvarden. Alltså: Vi är kyrkan, och det är vår uppgift och kallelse som kyrka i den här tiden där Gud har satt oss att leva att höja vår röst för Kristus.
Det har ofta varit så i kyrkans historia att när de som borde vara Guds tjänare har glömt sin kallelse väljer Gud andra människor att förkunna sitt budskap ... Gud väljer de sina som kanske inte har någon hög ställning men som är trogna honom, och sedan säger han: Gå du och förkunna. Det är kyrkans uppgift, och vi är kyrkan.
Vilken är då väckelserörelsernas roll i den här situationen? Jag tänker att det är nu vår roll att vara kyrkan i det här läget. Under de senaste åren har kyrkans väckelserörelser närmat sig varandra på ett sätt som vi inte har sett förr. Detta skulle bara för fem år sedan ha varit en omöjlighet. Men vi har nu åtta väckelserörelser som samarbetar mycket nära varandra. I kyrkan är ganska många förvånande över detta samarbete, och de är lite oroliga också. Samarbetet ger mera styrka åt vår röst.
Vi delar samma tro och samma bekymmer [omsorg] om det kristna folket i Finland: Hur ska vi ta hand om dem? Vi har samma tro, samma bekymmer, samma frågor och vi har hittat varandra och vi samarbetar. Vi ska nu tillsammans göra det som kyrkan borde göra och höja vår röst för Kristus. Vi ska vara kyrka i en tid som denna som Gud har gett oss att leva i. Det är kanske för mycket att säga att vi har grundat någonting, vi har ännu inte grundat någon ny kyrka. Men vi har ett nätverk som heter "Kirkkokansa" eller "Kyrkofolket" ...
På webbsidan berättas om de gemensamma fester som, enligt planerna, ska hållas två gånger per år, på hösten någonstans i Österbotten och på våren någonstans i huvudstadsregionen. Där finns också en lista över de gudstjänstgemenskaper som finns. Där finns ännu inte alla med, men ganska många. [Nästan 50.] Vi rekommenderar för alla de som inte längre kan delta i sin hemförsamlings gemenskap att delta i dessa. Det finns ännu, speciellt i Österbotten, många goda lokalförsamlingar. Men där sådana inte finns rekommenderar vi dessa gemenskaper eftersom alla behöver ett andligt hem. Inte heller så att vi bara rekommenderar våra egna [i vårt fall SLEF:s gemenskaper] utan så att vi rekommenderar också de andra organisationernas. Tanken är att människorna behöver en gemenskap, ett andligt hem där de kan växa i sin tro. En plats där de kan komma till gudstjänsten med gott samvete. [Där Guds ord rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas.]
Detta samarbete och denna webbplats har gett upphov till en hel del diskussion och negativa reaktioner – det ses som något hemskt när dessa rörelser samarbetar och bildar något sådant. Auvinen berättar att han på onsdag ska diskutera denna "hemska sak" med biskop Laajasalo i Radio Dei. [En länk torde uppenbara sig på bloggen i god tid.]
Väckelserörelserna tar över den roll som tillhör kyrkan. Vi vill arbeta inom den finländska kyrkan, men vi arbetar som kyrka eftersom kyrkan är de som kommer samman för att höra evangeliet och ta del i nattvarden. Vi är kyrkan och det finns arbeta att göra i den tid som Gud har gett oss att leva i.
---
Så långt Ville Auvinen. Som du som läste sammanfattningen ovan märker är detta sprängfyllt stoff, och detta kommer helt klart att skaka om hela den kyrkliga geografin i Finland. Förhoppningsvis på ett positivt sätt. Till dig som läser detta vill jag därför rikta en uppmaning: Be för vad som är på gång! Be om vishet för de som leder denna process, om klarsyn och förstånd att se och förstå Guds tidtabell och framför allt om enighet och enhet för alla oss som påverkas av detta.
