"En mera inkluderande kyrka"

I det senaste numret av Kyrkpressen (ett nummer som för övrigt innehåller ett par mycket intressanta artiklar som varmt kan rekommenderas!) diskuteras och kommenteras stiftets nya strategiplan. Det är några saker i det som skrivs som borde göra att varningslamporna blinkar och alarmen tjuter, men reaktionerna har, tycks det, åtminstone än så länge varit mycket tama. Jan-Erik Andelin försöker, som jag nämnde i min senaste text, med journalistens rätt sätta åt Bo-Göran Åstrand en aning, men den senare duckar behändigt undan de knepiga frågorna. Att det som borde få alla varningssignaler att ljuda ändå inte gör det beror säkert på att vi under en lång tid har blivit så vana med att biskopar och kyrkans ledning går tvärt emot Guds ord att vi inte längre ens höjer på ögonbrynet när så sker. Eller kanske vi inte ens märker det?

Det handlar givetvis om det som Åstrand säger om att kyrkan bör vara inkluderande. Målet med strategiarbetet är "en mera inkluderande kyrka", och i strategiarbetet ville Åstrand inte ha med några väckelsekristna eller "konservativa" eftersom han ville samla en grupp som var "inkluderande på riktigt". (Detta alltså enligt den intervju som ingår i senaste numret av Kp.) 

Inkludering är bra. Låt mig börja med det. Evangeliet är till för alla, och kyrkan behöver möta alla människor med nåd och barmhärtighet. Alla bör vara välkomna med. Men, och det är här det blir så oerhört fel för Åstrand och hans åsiktsfränder: Allt är inte välkommet med. Alla är välkomna med, men inte allt.

Jesus är oerhört tydlig med detta. Det finns saker som vi människor behöver lämna bort och ta avstånd från om vi vill bli himmelrikets lärjungar. Jesus är så radikal att han talar om att fötter, händer och ögon kan vara till hinder för oss - och om de är det behöver vi skiljas t.o.m. från dessa för att kunna ingå i riket. Dessa ord är oerhört obekväma, och de drabbar oss alla, utan undantag.

---

I debatten kring senaste års kyrkhelg blev det tydligt att det Åstrand (och uppenbarligen en stor del av ledarskapet i vår kyrka) står för idag är något annat än kristendom. När de talar om och visionerar om "en mera inkluderande kyrka" så vill de inkludera synden i kyrkan. Här är det viktigt att vara noggrann med orden: Synden är alltid närvarande när människor är det. Vi kan inte skilja oss från synden - den sitter alltför djupt i oss för att det ska lyckas. Men det är en evighetsvid skillnad på att bekänna synden och kämpa mot frestelserna och på att acceptera synden. När Åstrand talar om en inkluderande kyrka avser han det senare. Eller så åtminstone i praktiken. I själva verket räknar hans nya religion inte alls med synden, utan den har man mer eller mindre avskaffat. Eventuellt kan den finnas kvar som något man tar till när meningsmotståndare behöver stämplas, men inte mer än så. 

---

Med detta sagt förstår jag mycket väl varför Åstrand inte ville ha med några väckelsekristna i strategiarbetet för Borgå stift. Eller i den grupp han använde för att skriva sitt herdebrev. Det skulle helt enkelt ha skavt för mycket. Åstrand har utgått från väckelsens led, och han vet vad Bibeln säger om människan, om synden och om frälsningen. Liksom  om kyrkan. Han vet också att kristendomen och hans nya religion inte går att sammanfoga. Därför behöver de som håller fast vid Bibelns undervisning bort. De behöver bli "unchurched". Men inte så tydligt att de går ut ur kyrkan, nej, för Åstrands religion och den kyrka han försöker reformera behöver våra skattepengar. Därför aktar han sig noga för all form av konfrontation - och således kan ingen från stiftets konservativa vinge få vara med när framtidens styrdokument tas fram. 

Det stora problemet med Åstrands nya religion är att man inte kan inkludera allt i kyrkan. Om man försöker kommer kyrkans Herre att bli på utsidan.