Det finns många bibelord som kristendomskritiker gärna missbrukar för att misskreditera tron och/eller de troende. Ett bra exempel är hur Paulus ord i Gal. 3 om att ingen längre är jude eller grek, slav eller fri, man eller (och) kvinna används för att slå ner på sådana som, likt kyrkan igenom så gott som hela dess historia, menar att herdeämbetet är en börda som bara ska drabba mannen. Detta missbruk har t.o.m. biskopar och andra kyrkliga ledare gjort sig skyldiga till, och därmed har de helt (valt att) missa det faktum att detta ord talar om frälsningen, inte om uppgifterna i kyrkan.
Ett annat ord som ofta missbrukas är ordet om bjälken och flisan i Jesu bergspredikan. Jesus säger: "Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda, och med det mått ni mäter med, skall det mätas upp åt er. Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Eller hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, du som har en bjälke i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta ut flisan ur din broders öga."
Detta brukar vanligen kastas fram när någon lyfter fram vad Guds ord säger i olika debatter gällande moraliska frågor. "Döm inte! Jesus säger att vi inte ska döma!" Eller så i en mer beskyllande ton: "Du ska inte påpeka flisorna i andras ögon när du själv har bjälken i sitt eget öga!"
Det dessa kritiker då missar är att detta ord handlar om frälsningen. Jesus frälser oss, han tar bort bjälken ur vårt öga, och när han har gjort det kan vi vara generösa mot våra medmänniskor och inte hålla dem ansvariga för små oförrätter de har gjort mot oss. Alltså inte döma dem. Ett parallellställe hittar vi i Matt. 18 där Jesus berättar om mannen som var skyldig kungen 10 000 talenter. Detta var en astronomisk summa. En talent motsvarade 6000 denarer, och en denar var lönen för en dags arbete. Vi talar alltså om en man som var skyldig sin kung motsvarande 60 miljoner dagars arbete. Eller en hel evighet, om vi säger så. Men mannen får sin skuld avskriven. Med andra ord får han evigheten som gåva. Trots detta vägrade mannen efterskänka en annan mans skuld till honom som uppgick till 100 denarer (= hundra dagars arbete). Detta var enligt Jesus helt förkastligt och något som gjorde att efterskänkningen av mannens enorma skuld makulerades.
Så när kristendomskritikerna (våra kritiker) använder detta ord för att hävda att vi inte ska döma sådana som bryter mot Guds vilja och gör sanningen till lögn missbrukar och förvränger de detta ord å det grövsta. Det Jesus säger med dessa ord är att vi som har fått vår enorma skuld inför Gud förlåten har råd att vara generösa mot våra medmänniskor som har försyndat sig mot oss.
Detta förstärks av orden som följer. Jesus säger nämligen strax efter dessa ord: "Ge inte det heliga åt hundarna och kasta inte era pärlor för svinen. De trampar ner dem och vänder sig om och sliter sönder er."
Guds ords sanning står fast, och den får och ska vi hålla fram. Även om ljuset alltid avslöjar sådant som göms i mörkret, även om sanningen alltid avslöjar lögnen. Regeln om bjälken och flisan gäller i relationen mellan oss människor. Den gäller inte i fråga om det heliga, alltså Guds ord och hans sanning. Evangeliet är den dyrbara pärlan, och den måste vi vara aktsamma med. Vi måste bevara det oförfalskat, och det betyder att vi t.o.m. kan bli tvungna att avvisa sådana människor som förfalskar Guds sanning. Som Bo Giertz skriver i sin kommentar: Kyrkan kan inte vara hur öppen som helst. Men det att vi håller fram Guds ords sanning betyder INTE att vi dömer vår broder för flisan i hans öga. Den som påstår det missbrukar bibelordet.
"detta ord handlar om frälsningen"
SvaraRaderaDet här är en bra fras, som ingen ska ha någonting att invända emot. En kvalitetsstämpel för att understryka någonting som sägs. Den som har någonting att anmärka mot detta är inte att betraktas som kristen och blir säkert inte frälst.
Då är det av intresse att se, vad som förses med denna ultimata kvalitetsstämpel.
"herdeämbetet är en börda som bara ska drabba mannen". Det räcker alltså inte med att tro på Jesus Kristus, den Uppståndne, som Frälsaren. Man ska också tro på manliga präster.
"vi inte ska döma sådana som bryter mot Guds vilja". Sett i sammanhanget handlar det alltså om motsatsen: vi ska döma dem som bryter mot Guds vilja. Utan den fördömande attityden hjälper inte någon tro på Jesus, för den är falsk. Om man sedan försöker förstå vad som är Guds vilja, speciellt i vår tids livsmiljö, blir allting oklart. Ja möjligen bortsett då från synen på homosexualitet, för där hittar man ett tidlöst budskap. Allt annat är i regel förhandlingsbart och beroende av situationen.
Ja, i princip är man väl mot sex före äktenskapet, sambo, skilsmässa och omgifte också, men tiden är nu sådan att samhället gått sina egna vägar och det är svårt att kräva att folk ska gå mot strömmen. Ju längre tiden går, desto svårare blir det att vara strikt. Men den som är sträng och lydig förlitar sig på den frälsning som ges av nåd allena, eller hur?
Nu kanske någon utropar: eländiga raljerande kristendomskritiker! Men nej. Bara några reflektioner från en värld som är mycket större än den lilla, slutna gemenskapen. Det tänks på allvar - fullt allvar - även på annat håll. Handlar kristendomen om nåd över alla gränser eller krav på en lydnad som, til syvende og sidst, inte en själ är kapabel till utan att slå blå dunster i ögonen på sig själv och dem som håller vakt?
Anonym 08.24. Nej, du raljerar inte. Du väljer att avsiktligt missförstå, läsa in sådant som inte finns i texten och klippa ut citat ur sitt sammanhang. Det hade varit bättre om du hade hållit dig vid att bara raljera.
RaderaEtt långt och, antagligen, allvarligt menat inlägg - och så fjärran från själva saken! (Anonym 8:24)
RaderaGenom att ställa "en nåd över alla gränser" mot "lydnad" och "fördömande attityd" skapar han eller hon en motsättning som ger återklang hos obefästa och tanklösa läsare: det är klart att jag vill vara snäll och god och inte hård och sträng!
Och den självmedvetna skribenten är rentav så god att han vill ge "den lilla, slutna gemenskapen" en glimt från "en värld som är mycket större", en där det "tänks på fullt allvar".
Så generöst.
Men så vilset och enfaldigt tillika. I slutklämmen kan man avläsa den anonymas alternativ: antingen nåd eller lydnad. Antingen förlåtelse för allt eller krav på lydnad som "inte en själ är kapabel till".
Anonym spänner kärran för hästen. Vi vet alla att vi inte kan fylla Guds bud och att Kristus gjort det i vårt ställe, en gång för alla och alltid. Men av denna insikt följer viljan att följa Hans bud och lära, av denna tro följer sorgen över den ondska, vilsenhet och främlingskap som finns bland de falska herdar som leder mänskor bort från Hans gemenskap!
Anonym 8:24 tänker i gärningsrättfärdighetens banor. Då hjälper det inte att röra sig med kristna termer och ordvändningar. Det går inte att tro delvis och på avbetalning, det finns ingen frälsning som är resultatet av samverkan mellan Guds nåd och mänskans goda vilja. Den grunden är falsk och sviktande och bara de mycket självbelåtna kan finna frid - en falsk frid - med den.
Hur stor deras klokskap och hur vidsynta deras mänskliga tankar än är.
"Anonym 8:24 tänker i gärningsrättfärdighetens banor. "
RaderaUrsäkta? Är det jag som tänker i de banorna, jag som analyserar och kommenterar en text?
I den text jag kommenterade utgör *lydnaden* ett centralt begrepp, även om den presenteras inhöljd i verbala rökridåer. Lydnaden är också central i den judiska lagiskheten, där rättfärdighet vinns just genom att hålla buden till punkt och pricka, ja så gott det går, alltså. Vad är i så fall skillnaden mellan det gamla och nya förbundet, om nu lydnaden har den centrala position som inte direkt hävdas men som kan läsas mellan raderna?
Och Kristian, du tillskriver en enkel skribent oförtjänt ondskefullhet med påståendet om avsiktliga (illvilliga) missförstånd. Jag ser meningarna, tankeplantorna, som skrivs, men även det verbala landskap där satserna ligger utplanterade. Förekomsten av en viss typ av plantor låter en förstå avsikten med en hel anläggning. Utan helhetssyn blir tankevärlden splittrad och förvirringen ökar.
Hellre försöka förstå än acceptera vilsenhet och förvirring.
Anonym 10.17. "men även det verbala landskap där plantorna ligger utplacerade."
RaderaDet är där problemet sitter. Du läser av landskapet helt galet. Utan tvekan med avsikt.
Anonym 8:24, jag försökte förklara. Gärningsrättfärdigheten står i motsats till trons rättfärdighet. Lydnaden är ett centralt begrepp inom exempelvis islam, som betyder 'underkastelse'. Den är också viktig inom judendomen, som du själv skriver, där olika lärare menar att Messias' ankomst är beroende av om Israel förmår hålla Lagen.
RaderaMen genom vilken lydnad kan en kristen förtjäna frälsningen eller framkalla Guds rike på jorden? Allt sådant tänkande är uteslutet.
Du frågar efter skillnaden mellan gamla och nya förbundet men du avvisar på förhand det riktiga svaret genom att tala om "verbala rökridåer" och genom att hävda att du "mellan raderna" kan läsa ett annat svar.
Och detta är just lagiskheten, i detta är det du som representerar de "slutna kretsar" och den instängdhet du förebrår andra. Du är fången i ett mönster som är programmerat enligt den naturliga religionens, gärningarnas och förtjänstens väg.
Det var också Nikodemus när han kom till Jesus på natten. Han fick veta att här krävdes en ny födelse. Ett nytt tänkesätt, i strid med allt vad mänskligt förnuft kunnat prestera, kom genom Jesus Kristus. Det heter frälsning av nåd.
Var är då lydnaden? Den finns kvar men den är inte längre ett ängsligt blickande på Guds lag och dom. Den är en ny vilja att följa Hans bud med glädje och i förtröstan på att Han vill oss och alla mänskor gott genom dem.
Kliv ut ur din mörka grotta och din kamp mot väderkvarnar! Att icke-lyda, att visa sig frisinnad, tolerant och storsint är också en lagiskhetens kamp och tävling: Vem av oss kan bättre uttrycka sin vilja att innesluta allt flera mänskor och grupperingar i sina vackra fraser? Den som vinner blir frälst?
Trons rättfärdighet säger att ingen av oss överträffar Guds kärlek och att Han vet bäst. Alla dessa undanskuffade, förtvivlade och vilsefarna är restlöst älskade av Gud och beviset är Sonens offer på korset.
Att predika detta är kärlek. Att stumt och utan invändningar acceptera allsköns perversiteter och villoläror är inget annat än hat, insvept i fraser - för att använda ditt uttryck.
"Den är en ny vilja att följa Hans bud med glädje och i förtröstan på att Han vill oss och alla mänskor gott genom dem."
RaderaDet du skriver om kunde beskrivas som positiv kristendom, där livsinriktningen framspringer ur en äkta övertygelse. När samma lydnad framställs som ett krav i det som på lutherskt vis kallas lagförkunnelse, förvandlas tron till underkastelse a la judendom eller islam.
Hela konceptet förutsätter då att man kunde enas om vad Guds vilja innebär för dagens kristna. Vad den innebar för gångna generationers kristna framgår ur historieböckerna, men det hjälper inte mycket i dagens annorlunda, komplicerade värld. Vad är det "nya tänkesättet" du syftar på med din hänvisning till Nikodemus - för ett barn, en ungdom, en vuxen, en förälder, en skuldsatt, en rik, en social begåvning eller en deprimerad ensam pensionär?
Poängen är inte lydnad kontra laglöshet, för det spannet har svårt att framstå som relevant. Dagens människor frågar efter mening och trygghet, socialt, ekonomiskt och existentiellt. I vår sönderstressade tid dignar allt fler under det prestationsinriktade samhällets mångfaldiga krav, där varje ytterligare krav, religiöst eller annat, lägger sten på börda.
Kärlek skulle i den situationen vara att förmedla nåd och barmhärtighet, lindring, livsmod och hopp. Där kommer övertron på alla gamla formella läror till korta, för lärorna är ändå mänskliga produkter som i sina utstuderade detaljer redan passerat bäst före-datum.
Men det här för alla uppenbara uttryckliga behovet kanske också kan viftas bort som fraser?
Du utgår hela tiden från att det är vi som skall formulera behovet och att det är vi som vet hur problemen skall lösas.
RaderaDet nya "tänkesätt" som jag kanske litet slarvigt kallade följden av Guds Andes verkan, är inte något som varierar i innehåll beroende på en mänskas sociala ställning eller levnadsomständigheter och "dagens människor" skiljer sig inte, inte på något sätt, från gångna generationer i detta avseende.
Du skriver att "övertron på gamla formella läror" kommer till korta när det gäller att förmedla nåd och barmhärtighet med mera.
När du förmodar att jag vill vifta bort detta som fraser, förutsätter du att det finns en skillnad mellan det andliga behovet hos en mänska för tusen eller tvåtusen år sedan och en i dag levande medborgare hos oss.
Det finns det inte.
Teologi är inte psykologi. Kristus led och dog för alla. Det är säkert så att evangeliet kan förkunnas på ett oskickligt vis - vi har skatten i lerkärl och bland kristna talar man om "smak av kärlet" i förkunnelsen - men det innebär inte att det har ett varierande innehåll för olika målgrupper.
Du vill se och identifiera en psykologisk skillnad hos medlemmar i olika grupperingar. Där har du antingen fel eller rätt men det är oväsentligt i det sammanhang du ställer din iakttagelse. Om du kallar det "sten på börda" att förskräckas för sin egen synd och söka förlåtelse, talar vi olika språk. Vägen till Gud går en gång för alla genom Getsemane och Golgata och de individuella olikheterna är stora hos dem som tar till sig evangeliet. Jesus vill att vi är som barn i vårt förtroende för den himmelska Fadern.
Lösningen på en existentiell ångest hos "nutidsmänskan", som ändå är densamma i alla tider, är inte att förneka och relativera mänskans syndfullhet. Lösningen är att peka på Honom som försonat och tagit bort skulden och synden.
"Du utgår hela tiden från att det är vi som skall formulera behovet och att det är vi som vet hur problemen skall lösas."
RaderaNaturligtvis är det just så som jag skriver. Du har dina behov och jag har mina, det kommer vi inte ifrån med mindre att vi ljuger, och varje bildad människa är skeppare på sin egen livsskuta.
Och naturligtvis skiljer sig frågeställningarna mellan antikens och nutidens människor. Bibelns människor var i regel obildade, de flesta av apostlarna var inte ens skrivkunniga (och därför har vi inte tolv olika evangelier, inte ens fyra av apostoliskt ursprung).
Antikens människor levde från hand till mun och hade en högst eventuell skörd att leva på. Vi lever i en global ekonomi och kan få vår näring och utkomst på de mest förunderliga sätt - och bara en som blundar med båda ögonen kan förneka att livsmedelsproduktionen och den internationella handeln för med sig sina egna problemställningar. Kanske du kan stava till ordet "miljökonsekvensbedömning"?
Teologi är inte psykologi, där har du rätt. Men de existentiella frågorna är varken teologiska eller psykologiska, de är humanistiska i ordet egentliga mening och handlar om människans tillvaro såväl visavi nuet som framtiden.
Jargongen om syndfullhet är en logisk genväg, som missar nutidsmänniskan. Före syndfullheten kommer kännedom om moral och rättvisa, om lag och heder, om att behålla och förlora ansiktet; allt det här ser olika ut för direktören och den arbetslöse, skrivbordsfilosofen och mamman som jobbar med omänsklig arbetsbörda för en struntlön under risken att bli uppsagd. En religiös lagförkunnelse, teologisk korrekt men utan känsla för vad som behövs och vad åhöraren orkar med, kan bli strået som knäcker ryggen.
Då är det bättre med vanlig hederlig mänsklig barmhärtighet.
Nu ser jag att det är en grundläggande syn på mänskan som gör det omöjligt för dig att begripa.
RaderaFör det första: om du läser Predikaren (eller för den delen en skönlitterär bok som Mika Waltaris Sinuhe, understödd av exempelvis egyptologen och författaren Christian Jacq) ser du att mänskans "existentiella" frågor är och förblir desamma.
För det andra: att avvisa teologi och psykologi med motiveringen att dessa existentiella frågor är 'humanistiska' är verkligen ett cirkelbevis. Kanske du inte räknar teologin till humaniora men åtminstone modernare psykologi befattar sig just med mänskan i eminent mening, som begrepp och som företeelse.
Att kunna stava till ett ord är inte att äga och behärska det, det är primitiv magi. Mänskan blir inte visare för att hon lärt sig svänga sig med franska eller latinska termer. Omgivningsläran i folkskolan handlade om miljön, konsekvenserna av en sak är dess följder, och 'bedömning' har ett otal synonymer beroende på det propagandistiska syftet.
Jag tror inte att problem som t.ex. öknens utbredning, gräshoppsinvasioner eller smittsamma epidemier var okända för Moses och hans samtida.
Men visst skall man fara varligt fram med miljön och allt levande. Långt före djurrättsaktivisterna, långt före ordet 'rovdrift' präglades, nedtecknade Ordspråksbokens författare sitt om djup psykologisk insikt vittnande miljömanifest: "Den rättfärdige vet hur hans boskap känner det, de ogudaktigas hjärtelag är grymt. Den som brukar sin åker får bröd så det räcker, den som jagar efter fåfängliga ting saknar förstånd." (12:10-11)
Det är nästan så man får för sig att han förutsåg bloggarna.
Så vackert formulerat, antydande en betydande beläsenhet!
RaderaOch likt Harry Martinsons goldonder Aniara avlägsnar du dig längre och längre bort från det jag egentligen skrev om: människans behov och krafter. Humanism i betydelsen människans vara i alla dess dimensioner, där du avgör vad som är väsentligt för dig och jag vad som är väsentligt för mig. Och så vidare, individ för individ. Det går inte att lägga sig i andra liv och förklara vad som är rätt för dem, bortsett från det som hör till vett och etikett samt samhällets lag och ordning.
"Den som brukar sin åker får bröd så det räcker." Visst, gå och tala om det i sommar för de jordbrukare vars skörd än en gång torkar bort!
Det råkade sig så att strax innan jag läste ditt ifrågasättande av min förmåga att stava till 'miljökonsekvensbedömning', diskuterade jag just den frågan med en lokal miljöaktivist. Det var särskilt deforestationen han tog upp.
SvaraRaderaInom politiken gäller samarbete och samförstånd med alla mänskor av god vilja i dessa frågor. Du nämner Harry Martinson, som var en föregångare och inspirationskälla för miljörörelsen - han var också närmast ateist och han slutade sitt liv genom att begå traditionell harakiri. (Han avböjde publicerandet av några av hans dikter i den rikssvenska psalmboken.)
Men vi har ingen ofelbar mima när det gäller världsliga angelägenheter och även den imploderade när Doris gick under. Däri har du rätt i dina reflexioner kring vett och etikett och lag och ordning.
På samma sätt måste ordet "Den som brukar sin åker får bröd så det räcker" måste förstås som en regel med giltighet för samhället och mellanmänskligt umgänge. Jag kanske inte citerar det för en jordbrukare just när han betraktar förödelsen - men bonden Paavo tillämpade det med ortotomisk applikation i en enskild predikan för sin hustru.
Ett sådant skriftermål är rätt och värdigt, Runeberg hade förståelse för socialetiken.
Jo nej, jag ifrågasatte inte din förmåga, det finns ingen anledning att betvivla din förmåga att bruka det svenska språket. Jag bara försiktigtvis antydde den tankeprocess som borde förekomma såväl i biologiskt-produktiva som verbala miljöer.
SvaraRaderaHänvisningen till bonden Paavo i missväxtens Finland är en hälsosam påminnelse om vikten av barmhärtighet och hänsyn till medmänniskorna och utgör på det sättet en välkommen inspiration och uppmuntran med existentialistiska dimensioner. En av de viktigaste sidorna av livet är relationerna till alla andra och någon kan i den självutgivande kärleken finna ett svar på sökaren eviga "varför".
Ändå fungerar berättelsen inte som ett allmängiltigt imperativ. Paavo gick ju inte till grannen med den frusna åkern för att uppmana honom att dela med sig. Där var det inte syndakännedomen som stod i fokus, utan (den av allt att döma villkorslösa) omtanken.
Den omtanken finns nog i folkkyrkans församlingar och även utanför dem.
Vi närmar oss konsensus men jag hävdar att sången om Bonden Paavo nog är avsedd som ett kategoriskt imperativ.
SvaraRaderaSyndakännedomen fanns där "i fokus" som du skriver men den gjorde sig påmind som en frestelse i form av hustruns ord att ta med fröjd till skäran och göra sig glada dagar utan tanke på nästan. Denna frestelse identifierar Paavo med rätta som en frestelse till synd och bemöter den, som bör ske, med ett bibelord: "Herren prövar blott, han ej förskjuter."
Vill du åter anknyta till Aniara så kan du tänka på Daisy Doodys släktskap med Paavos hustru. Situationen ombord är hopplös men vad säger Daisy? Jo: "Go dorm i vansie och ro gain i dondel min dejd är gander, jag är vlam och gondel och vept i taris, gland i deld och yondel."
Det är underhållningsindustrins "tröst". Inte att undra på att den känslige poeten Martinson hemföll till dödssynden förtvivlan och tog sitt liv.
Och Paavos granne? Runeberg berättar det inte men jag har ur nästan säker källa att de samma höst startade evangeliska stugmöten i Saarijärvi.
Jag har inget behov av att träta, men några ord till:
SvaraRaderaPaavos granne kan man filosofera om. Dikten säger ingenting om denne. Såväl grannen som huvudpersonen själv fiktiva gestalter av samma typ som Sven Dufva eller Vilho Koskela, så det finns väldigt lite grund för spekulationer.
Och visst, Martinson gick, såsom du upprepade gånger påpekar, ett dystert öde till mötes. Han var säkert en känslig själ, så som konstnärer ofta är, men vi ska avstå från att dra slutsatser på basen av det material vi har. Känsliga själar och kamp finns det i alla sammanhang, och bland annat just därför är det viktigare att vara barmhärtig är att nitiskt peka på syndakännedom och sådant.
Det är både möjligt och sannolikt att Martinsons sorgliga slut närmast berodde på den kritikstorm som följde efter att han tilldelats nobelpriset av Svenska Akademien, där han själv var medlem. Å andra sidan delade han priset med Eyvind Johnson, som också var medlem, mötte samma kritik men bevarade livsmodet.
SvaraRaderaDu begår misstaget att förväxla mänskliga slutsatser med Guds domar. Också när vi relaterar skeenden som leder till en dödssynd som självmordet, är vi medvetna om att detta sker ur det mänskliga perspektiv som begränsar vårt vetande. Domen tillhör Gud ensam.
När självspillingar tidigare begravdes utanför kyrkogårdsmuren, var det därför inte ett uttryck för förakt för den döde utan för omsorg om de levande. Bland hedningar idag, utan kristen tro, skulle det däremot vara utsökt vanhedrande.
Jag syftade inte på dina formuleringar om dödssynd, utan om krisen i sig.
SvaraRaderaDet är modernt med kriser, både kollektivt och individuellt, och vi startade med delade meningar om huruvida nutida generationer erfar kriser på ett annat sätt än föregående. Vi har livskriser, kriser för olika situationer och varje nytt decennium i levnadsloppet m.fl., det "krisar till sig" för varje liten störning i vardagsrutinerna.
SvaraRaderaJag tror inte att kaffepriset förtjänar kallas en existentiell fråga och att man föga bekymrade sig för det i de djupa leden före tidigast vid förra sekelskiftet, ger inga fingervisningar om vad predikan idag bör ta i särskilt beaktande.
Det reella nukleära hotet om massutplåning eller global miljöförstöring är dock bara en kvantitativ förändring. När jag dör, är jag lika död som en miljard andra. Davids psalmer visar att hans individuella och personliga frånfälle står i centrum för ett stort antal av bönerna om Guds barmhärtighet och så är det fortfarande. för oss alla. På dödsbädden frågar man inte efter biosfärens framtidsutsikter.