Andersson, Soini och den ljusnande framtiden?

Det är många som vill sätta sin sked i soppan med Timo Soinis abortställningstaganden. En i raden är vänsterpartiets Li Andersson. Hon skriver i en kolumn som publicerades i förrgår om "män med makt som motsätter sig aborträtten", och så späder hon på med de vanliga lögnerna i sammanhanget. Som till exempel att det handlar om kvinnans bestämmanderätt (till sin egen kropp) och att abort är en mäsklig rättighet. Fortfarande gäller det jag skrivit här tidigare: Abort är inte en mänsklig rättighet (liksom inte heller sex utan följder är det), och det handlar inte bara om kvinnans kropp utan också om det lilla barnets kropp. Ja, inte bara om kroppen utan om själva livet. Andersson slutar med, vad som tydligen ska försöka vara någon form av knepighet, orden: "Fortfarande finns det män med makt som säger sig "försvara liv" då de motsätter sig aborträtten, men inte ser några problem i att skicka tillbaka barnfamiljer till konfliktområden. Den irländska folkomröstningen visade dock klart och tydligt: dessa män är i minoritet. Då tiderna förändras blir de konservativa kvar i det förflutna."

När jag läste Li Anderssons kolumn kom jag att tänka på ett meningsutbyte ur en av böckerna om Narnia. Det där när kung Caspian läser lusen av ståthållaren Gumpas på Ensliga öarna. Gumpas hade försvarat slavhandeln med att ett avskaffande vore att "vrida klockan tillbaka" och så hävdade han att den var nödvändig för "framsteg och fortskridande utveckling", varpå Caspian svarar: "Framsteg och fortskridande utveckling!? Jag har sett bådadera där hemma. I ett ägg. Där kallar vi det för att ruttna!"

Aborträtten är det kanske mest tydliga exemplet vi kan visa upp idag på ett samhälle som håller på att ruttna inifrån. Li Andersson ser inte förruttnelsen utan tror att aborträtten är något positivt. Det blir säkert så när man har blundat tillräckligt länge och många gånger för sanningen och valt att tro på lögnen i stället. Jag undrar nu hur många andra ruttna frågor som kantar vägen mot den framtid Andersson och hennes likar drömmer om för vårt land? Eutanasi? Förbud mot en viss (eller all) djurhållning? Samkönade äktenskap? (Hoppsan, där var jag kanske lite sent ute...) Att Finland norr om Tammerfors förvandlas till en gigantiskt djurpark där djurens behov går före människans?

Jag är inte alls säker på att den framtid Li Andersson drömmer om är så alldeles ljus. Ja, i själva verket är jag helt säker på att den inte är det. Jag kan bara inte se att ett land där det är lagligt – ja än mera, där det ses som något gott – att det är tillåtet att mörda de mest försvarslösa av människor skulle ha någon ljus framtid. Jag är faktiskt rädd att vi har aborterat den.