Hurudan är en rätt biskop?

Idag är det biskopsval i Borgå stift, om någon har missat det. Det finns de som har kallat detta val ett ödesval för vårt stift och vår kyrka, men jag skulle inte göra det. Tyvärr har vi nog ödesvalen bakom oss, och vi har så gott som alltid när vi har haft val – ödesval – har vi gjort fel val.

Jag tror knappast att det råder något tvivel om vem av dessa fyra kandidater jag skulle rösta på om jag skulle vara elektor. Nu är jag inte det denna gång, något som jag ändå inte beklagar. Jag menar att tre av kandidaterna inte är kapabla att fungera som biskop. Tyvärr. Sett till de uttalanden de fyra kandidaterna har gjort under valkampanjen är det ganska lätt att konstatera att Harry Backström är den ende av de fyra som skulle kunna bli en riktig biskop. Och därför kommer han knappast att bli vald – på grund av alla de felaktiga valen vi har gjort i gångna ödesval. Detta alltså om vi ser på det här från en rent mänsklig synvinkel. Vi får förstås be att Herren skulle göra ett under, för med mindre än det kommer vi också i detta val att välja fel.

Men hur är det, vad ska vi förvänta oss av en rätt biskop. Eller rättare sagt: Vad skulle vi kunna förvänta oss av en rätt biskop? Vår kyrka har idag inga riktiga biskopar, även om det finns t.o.m. stora gradskillnader i bedrövelsen. Det här är verkligt beklagligt eftersom detta innebär att vad som kunde vara en mycket viktig dimension i kyrkan och kyrkans ledarskap helt saknas. I klartext: En rätt biskop skulle kunna vara en stor välsignelse för kyrkan och för sitt stift. En välsignelse som vi nu tyvärr får klara oss utan. Men vad skulle idag känneteckna en riktig/rätt biskop?

Biskopsämbetet är framför allt enhetens ämbete. Både som symbol och också i praktiken. En riktigt biskop samlar de kristna kring Herren Jesus och kring det uppenbarade Gudsordet. Han lär de kristna vad Gud har talat, och han uppmanar dem, i ord och i handling, att hålla sig till Herren Jesus och till Guds ord. En biskop går före och leder sin hjord på de vägar Kristus har trampat upp. Inte på andra vägar, som fallet är med de biskopar vi har i vår kyrka – och speciellt i vårt stift – idag. En rätt biskop står upp för Guds heliga ord och för den kristna tron och den kristna etiken och försvarar de kristna och deras tro inför världen, inför världens potentater och världens strömningar. Inte som våra biskopar idag som mer eller mindre tävlar om att förvanska tron så att den passar för världen.

En rätt biskop går före och försvarar de kristna och deras tro. Det här är en oerhört svår och utmanande uppgift, speciellt i tider av avfall och motstånd. En uppgift så utmanande och svår att det förvånar mig att någon alls vill ha uppgiften. (Men, det är klart, idag när vi inte har några riktiga biskopar och när uppgiften ses som något helt annat än det ovan nämnda förvånar det kanske ändå inte.) Jag drar mig till minnes ett biskopsval en gång i den tidiga kyrkans historia när det var förföljelsetider. Jag minns inte namnet på den som blev vald till biskop, och inte heller vilken stad det handlade om, men när mannen i fråga fick höra att han blivit vald till biskop sadlade han genast sin häst och flydde. Han visste nämligen att valet till biskop där och då innebar en säker dödsdom. Helt enkelt för att en rätt biskop går före och försvarar de kristna och den kristna tron mot världen och världens potentater och strömningar. Hur som helst, när de kristna fick höra att deras episkopus electus hade flytt red de efter honom, fann honom och band honom till händer och fötter och släpade honom tillbaka till staden och vigde honom till biskop. Han är idag en av den tidiga kyrkans martyrer. Detta för att han, som en rätt biskop, sedan han på detta omilda sätt blivit övertygad om att han var rätt man för ämbetet, stod fast i den uppgift han blivit kallad till.

Rent mänskligt sett kommer vi idag (eller om tre veckor) att välja en biskop som knappast, om inte Herren tar tag i honom och vänder om honom 180 grader, kommer att vara en riktig biskop. Som inte kommer att försöka vara det. Som inte ens vill vara det. Det här är så oerhört sorgligt. Men kanske vi kunde be att Herren förbarmar sig över oss, och över den som blir vald/de som är satta att välja, och att Han skulle göra ett under? Vi skulle nämligen SÅ behöva en riktig biskop! Tänk vilken välsignelse det skulle vara för vårt stift och vår kyrka!