Om Jessikka Aro och den inskränkta åsikts- och yttrandefriheten

Gårdagens nyhetsflöde dominerades av regeringen Sipiläs avgång, vilket är helt förståeligt. Men bakom denna nyhet nåddes vi av flera andra nyheter som var betydelsefulla på sitt sätt. Den nyhet jag fastnade mest för var nyheten att Yle-journalisten Jessikka Aro gick miste om sitt redan beviljade amerikanska International Women of Courage Award sedan det uppdagats att hon skrivit en serie Trump-kritiska kommentarer på Twitter.

Mina reaktioner är väldigt delade inför den här nyheten. Dels menar jag givetvis att det är fullständigt bedrövligt att åsikter om en politiker kan och får påverka en sådan här sak. Det här visar det jag har påtalat redan en längre tid: Åsikts- och yttrandefriheten är inte längre vad den har varit. Men samtidigt gläds en del av mig över att det vänsterliberala etablissemanget drabbas av så att säga sin egen medicin. Det här, alltså att "felaktiga" åsikter leder till marginalisering och nedtystande, är något som högerkonservativa har levt med redan en längre tid. Det här kanske, men bara kanske, kunde leda till att de som befinner sig innanför åsiktskorridoren kunde få upp ögonen för hur det är att leva utanför den samma.

Nå, jag hör redan protesterna mot det jag säger ovan: Det här stämmer inte! Det finns ingen åsiktskorridor! Inte har de högerkonservativa råkat ut för något sådant! Men tyvärr. Det är precis så här det är och har varit redan en längre tid. Åsiktskorridoren lever och mår och de högerkonservativa har levt med denna situation redan länge. Låt mig ta bara ett exempel som faktiskt inte är alldeles olikt det som Jessikka Aro råkade ut för.

År 2017 beviljades den kände apologeten och pastorn Tim Keller det högt värderade Kuyper-priset vid Princetons teologiska seminarium. Men eftersom Keller anser, helt i enlighet med Guds ord, att pastorsämbetet är bara för män och att samkönade par inte kan vigas till äktenskapet, drogs en massiv kampanj igång bland Princeton-anknutna studeranden och före detta studerande. Som ett resultat av dessa påtryckningar valde prisjuryn att återta sitt beslut. Fallet med Keller och Kuyper-priset är inte helt olikt det nu aktuella fallet, eller hur?

Så hur beklämmande det än kan anses vara att yttrandefriheten på detta sätt har inskränkts i vår tid kan jag ändå inte låta bli att glädja mig, åtminstone lite, över den här nyheten om Aro. Som sagt kan det vara helt nyttigt för dem som befinner sig inne i – och som ännu därtill är med och definierar – åsiktskorridoren att få känna på hur det är att befinna sig utanför den samma.