Nästa steg

I den förra texten länkade jag till en artikel i Iltalehti som berättade om en ny fototävling där vinnarbidraget var en bild av en kvinna med ett barnskinn runt nacken. Avsikten med bilden i fråga är givetvis att misskreditera pälsanvändning (och pälsproduktionen) genom att jämställa djur och människa och låta förstå att det är lika illa att ha en pälsboa runt nacken som det skulle vara att ha en boa gjord av ett barnskinn. Det här är givetvis fullständigt fruktansvärt och ett grovt feltänk. Djur är inte människor och människor är inte djur. Det här är en fundamental insikt som människan i alla tider har haft men som nu i dessa förvirrade tider inte längre alls tycks vara självklar. Men det är i själva verket inte alls så konstigt. Det är bara naturalism och darwinism driven till sin spets. Hittills har vi människor, åtminstone de flesta av oss, agerat som om det skulle vara skillnad på djur och människor trots att det inte finns någon grund för detta ifall vi hårddrar den världssyn som de flesta människor har lurats att anamma i dagens värld. Att jämställa djur och människor är helt enkelt en logisk följd av en darwinistisk livsåskådning.

Till för bara några decennier sedan var det en självklarhet för de flesta tänkande människor att människan har en särställning. Jag vet inte vad detta sätt att se på världen kunde tänkas kallas på svenska, men på engelska talar man om "Human exceptionalism". Som sagt var denna världsbild/syn på tillvaron en självklarhet till inte alls länge sedan. Idag är emellertid situationen fullständigt annorlunda. Om man googlar "human exceptionalism" kan man hitta webbsidor som närmast gör narr av detta sätt att se på världen och på människan. Med bakgrund i detta är det faktiskt inte så konstigt om synen på djur och människa snabbt håller på att förändras.

Men denna utveckling kommer givetvis inte att sluta med djuren och människan och med det som allmänt talas om som djurrätt eller djurens rättigheter (Animal Rights). Det här kommer att gå oerhört mycket längre, speciellt nu när klimatförändringen är på allas läppar och i allas tankar. Nu kommer jag att presentera en term som de flesta inte har hört om, och du får försöka att låta bli att skratta (vilket jag gjorde första gången jag hörde den). Det här är nämligen allt annat än något att skratta åt. "Nature rights", eller på svenska naturens rättigheter. Om du inte hade hört termen är du inte ensam om det. Men tro mig, det här är INTE sista gången du hör eller läser om detta. Det här är nämligen den fullt logiska fortsättningen på detta med djurens rättigheter. Om människan inte är unik och har en speciell plats i världen/skapelsen, varför begränsa de utökade rättigheterna till djuren? Det finns ingen logisk orsak att göra det, nämligen. En sjö kan ha rättigheter lika väl som en människa eller ett djur. Eller ett berg kan ha det. En skog likaså. En flod. En bäck. Ja, allt levande har givetvis rättigheter ifall vi frångår detta att människan är unik och den enda varelse/entitet som har rättigheter.

Tycker du att detta låter knäppt? Det gör det. Men likväl är det alltså fullt logiskt och en följd av det att människan inte längre tillmäts speciella rättigheter. Det är en logisk följd av darwinismens människo- och världssyn. Och som sagt, det här är hårt på gång ute i den stora världen. Den som vill veta mera om detta kan läsa in sig på en av rörelsens centrala webbsidor. Jag plockar några saker. (På engelska, tyvärr.)

Rather than treating nature as property under the law, rights of nature acknowledges that nature in all its life forms has the right to exist, persist, maintain and regenerate its vital cycles. And we – the people – have the legal authority and responsibility to enforce these rights on behalf of ecosystems. The ecosystem itself can be named as the injured party, with its own legal standing rights, in cases alleging rights violations.

For indigenous cultures around the world recognizing rights of nature is simply what is so and consistent with their traditions of living in harmony with nature.  All life, including human life, are deeply connected.  Decisions and values are based on what is good for the whole.

Nonetheless, for millennia legal systems around the world have treated land and nature as “property”.   Laws and contracts are written to protect the property rights of individuals, corporations and other legal entities.  As such environmental protection laws actually legalize environmental harm by regulating how much pollution or destruction of nature can occur within the law.  Under such law, nature and all of its non-human elements have no standing.

By recognizing rights of nature in its constitution, Ecuador – and a growing number of communities in the United States – are basing their environmental protection systems on the premise that nature has inalienable rights, just as humans do.  This premise is a radical but natural departure from the assumption that nature is property under the law.

Märk väl att detta redan har implementerats och gjorts till en dal av grundlagen i Ecuador. I USA går ett hela tiden ökande antal städer in för att ta in detta med "naturens rättigheter" i sina lagar och stadgor. Observera också orden om att det är den vanlige medborgaren som ska se till att dessa naturens rättigheter följs och upprätthålls. En flod kan givetvis inte stämma t.ex. ett företag, men en människa kan, och ska, göra det – i flodens namn – ifall flodens rättigheter på något sätt kränks.

Det krävs inte mycket fantasi för att inse vad detta kommer att få för följder för människans möjligheter att använda sig av naturens resurser ifall dessa rättigheter blir allmänt godkända och erkända. Men det är i denna riktning utvecklingen går idag, och jag misstänker att vi får lov att hålla i hatten. För det här kommer att gå snabbt när utvecklingen väl har kommit igång.

Bedrövligt!

Finlands proffsfotografer (Suomen ammattivalokuvaajat) har tydligen ordnat en fototävling. Segraren i denna första "Finnish Foto Awards"-tävling vann med en bild som, enligt juryn, "förmedlar ett samhälleligt budskap". Och hur ser bilden ut? Var och en kan se efter själv. Men jag varnar, bilden förmedlar inte ett "samhälleligt budskap", utan den är fruktansvärd, vulgär och propagandistiskt. Och framför allt förmedlar den ett budskap att djur och människor på något sätt är likvärdiga.

Det budskap som denna bild förmedlar är väldigt farligt. Jag förstår att det i mångt och mycket är följdriktigt och helt i linje med den utveckling i synen på människan och på djuren som pågår idag. Men likväl behöver det sägas att detta är både vidrigt och oerhört farligt. Det har nämligen visat sig, börjande från Peter Singer själv (fadern till djurrättsrörelsen), att försöket att höja djuren till människans nivå i stället leder till att människovärdet urholkas och synen på människan som något utöver djuren och resten av skapelsen försvinner. Och de följder som detta får är bedrövliga. Nu sällar sig alltså också Suomen ammattivalokuvaajat till den skara av föreningar/instanser som tydligen anser att detta är en bra sak. Blindheten för vilka följder detta får sprider sig, med andra ord.

Observera nu att jag inte skriver detta enbart för att detta är en attack på mitt yrke. Givetvis är det också det, och vi pälsdjursfarmare står i första ledet här, men detta är en sak som kommer att få så oerhört mycket större följder ifall denna utveckling inte utmanas och stoppas. 

I otakt med resten av landet?

I dagens ÖT skriver chefredaktör Kenneth Myntti en intressant ledare som väcker en del tankar. Analysen är riktig, men slutsatserna han drar är fullständigt befängda. Han skriver om framtiden och konstaterar att prognoserna visar att redan inom något decennium kommer städerna att dra till sig ännu mera av landets befolkning. Detta innebär att landsbygden kommer att få det allt svårare att hävda sig och att befolkningssiffrorna, och med dem allt som har med ekonomi och service för de som bor här, visar på en ordentlig nedgång. Men Myntti konstaterar att det har sett illa ut förr och att vi då lyckades vända den trenden. Myntti menar att detta kan göras igen, men att – och här kommer vi in på hans befängda slutsatser – det kommer att kräva att vi här i Österbotten går i takt med resten av världen när det gäller våra värderingar.

Myntti hävdar att vi ohjälpligen hamnar på efterkälken om "Österbotten och Mellersta Österbotten går mer och mer i otakt med resten av världen". Därför efterlyser han en bred debatt om "vilka värderingar som ska ta oss in i framtiden". Han föregriper sedan resultatet av denna debatt genom att hävda att det finns en risk att konflikten mellan de österbottniska grundvärderingarna (som långt är traditionella, på Guds ord grundade värderingar) och de värderingar som dagens (urbana) ungdom bekänner sig till blir allt djupare. Som exempel på de senare lyfter han bland annat fram globaliseringen, mänskliga rättigheter (som ju de facto springer fram ur det han kallar för "österbottniska grundvärderingar", inte ur några urbana värderingar av idag), hbt-folkets rättigheter, klimatskydd och djurens välmående. Sedan knyter han an till det nyss avslutade biskopsvalet och konstaterar att det "slog österbottniska gnistor" i frågan om samkönade äktenskap, varpå hans text kulminerar med en fråga: "Vill vi faktiskt att Österbotten ska bli en av de sista kristna utposterna som inte tolererar homovigslar och kvinnopräster?"

Först kan jag konstatera att Myntti inte behöver vara orolig. Majoriteten av de kristna på vår jord "tolererar inte homovigslar och kvinnopräster". Så om det faktiskt är så vi ser på saken i Österbotten (vilket jag tyvärr inte är helt övertygad om) är vi inte ensamma om det, och vi riskerar verkligen inte att bli "en av de sista utposterna" i dessa frågor. Men om vi begränsar vårt synfält till Finland, eller det sekulariserade Västeuropa, kan det förstås se så ut. Men då har vi som sagt kraftigt begränsat vårt synfält. Sedan, och detta är viktigt, varför ska vi behöva bemöda oss om att gå i samma takt med resten av Finland om riktningen är felaktig? I stället för att gå i samma takt som resten av landet på väg mot stupet, är det inte bättre att gå åt andra hållet i stället?

Se, saken är nämligen den att de värderingar som Myntti förhärligar och suktar efter i sin ledare är värderingar som kommer att sluta i en återvändsgränd. I bästa fall. Samkönade äktenskap är, redan som term, en contradicto in adjekto, alltså en logisk inkonsekvens. För att sedan inte tala om själva saken. Det samkönade äktenskapet är sedan också bara ett första steg på denna inkonsekvensens väg, och det kommer att följas av ännu mera hårresande fenomen och företeelser. Det går helt enkelt inte att kämpa mot Skaparen och hans ordningar med mindre än att såväl logiken som själva människan och vad det innebär att vara människa tar stor skada. Vill vi, som "en av de sista utposterna" verkligen följa resten av landet i denna galenskap, eller vill vi stå fasta på en sund grund och med sunda värderingar för att sedan kunna tjäna som exempel på hur det bör vara och fungera sedan när resten av landet har sprungit med huvudet i väggen och sitter där med småfåglar flygande i cirklar runt huvudet (som det brukar se ut i seriefigurernas värld) och – förhoppningsvis – börjar fundera på var det for fel och vad som borde göras annorlunda? Och var det finns modeller för ett sundare synsätt?

Nu inser jag givetvis att inte heller Österbotten är homogent i detta. Här finns redan mycket av denna onda smitta som har drabbat resten av landet. Detta visar redan det att Myntti skriver denna ledare. Men tydligen finns det ännu hopp, eftersom Myntti menar att en dylik ledare behöver skrivas, att vi kan klara av att undvika samma öde som resten av landet. Diskussionen som Myntti efterlyser är förvisso välkommen, men förändringen han eftersträvar är det sannerligen inte.   

Populism i klimatfrågan

Den här texten borde jag ha skrivit för en vecka sedan, men det har varit påsk och jag har varit upptagen med viktigare saker. Men ändå kan jag inte låta bli att, sent, kommentera en sak som ÖT skrev på ledarplats dagen efter riksdagsvalet. Kenneth Myntti kommenterade valet och skrev om Sannfinländarnas valframgång att de "profiterat på populistiskt invandringsmotstånd och en populistisk hållning i klimatpolitiken".

Det förra stämmer säkert, men det senare är struntprat. Sannfinländarna må vara ett populistiskt parti, men i klimatfrågan är det inte de (och andra som delar deras syn på sakernas tillstånd) som står för populismen. Populism handlar om att ge enkla, och förenklade, svar på svåra frågor. Det gör inte Sannfinländarna i klimatfrågan. Snarast då tvärtom.

Det finns många saker man inte får göra idag. En av de farligaste saker man kan göra är att kritisera Greta Thunberg. Gör man så stämplas man lätt som "högerextrem", som "klimatförnekare" eller bara som "hatare". Men faktum är att Greta Thunberg är populist i klimatfrågan. Det måste få sägas. Det är där, hos henne och hennes gelikar, klimatpopulismen finns. "Man behöver inte förstå sig på all modern teknik för förnyelsebar energi, man behöver bara skära ner på utsläppen." "Det är omedelbar aktion vi behöver, inte tomt snack och planer som sträcker sig långt in i framtiden."

Det är så populismen låter i klimatdebatten.

Vad händer i Frankrike?

I början av Mars vandaliserades St Denis-kyrkan i Paris. I mitten av Mars anlades en brand i den näst största kyrkan i Paris, St Sulpice. Efter detta gick flera alternativmedia-kanaler ut med en varning att Frankrikes kyrkor hotas av mordbrännare. I mainstreammedia hördes inte denna varning. Sedan brann Notre Dame, och ännu medan branden pågick gick myndigheterna i Paris ut med nyheten att branden är en olycka och att någon mordbrand inte misstänks. Saken är i själva verket den att ännu idag vet ingen varför branden startade. Det vi vet är att många muslimer jublade över branden på sociala medier. Vi vet också att islamistiska jihad-rörelser i Europa har uppmanat till terrordåd mot uttryckligen kristna mål i Europa. Notre Dame utmålades ofta som huvudmålet för dessa attacker.

Bara under år 2018 vandaliserades över 800 kyrkor i Frankrike. Det är över två kyrkor per dag! Ofta är det radikala muslimer som ligger bakom dessa brott. Myndigheterna vågar ofta inte berätta hela sanningen om dessa dåd eftersom man inte på något sätt vill späda på "islamfobin". Så i stället för man oss bakom ljuset genom att kalla saker vid andra namn än de borde kallas.

Vad är det alltså som händer i Frankrike? Kyrkor bränns och vandaliseras. Ytterst motvilligt, och med lång fördröjning kan myndigheterna till sist medge att det handlar om islamsk terrorism. Under de senaste åren har en rad terrordåd skett. I de flesta fall har myndigheterna först efter att islamistiska terrororganisationer tagit på sig dåden (och jublat på sociala medier) medgett att det de facto handlar om islamsk terrorism. Först har det hetat att det varit fråga om "störda individer" eller något liknande. Är vi så rädda för "islamofobi" att vi inte vågar se sanningen i vitögat? Rod Dreher konstaterar att när något terrordåd där offren är kristna inträffar är de flesta journalisters första tanke att "O nej, detta kommer att späda på islamofobin!".

Sanningen är att Europa, och speciellt Frankrike, är under attack. Men vi väljer som sagt att blunda för det. Det skulle verkligen inte förvåna om de franska myndigheterna, någon gång i en avlägsen framtid, skulle erkänna att branden i Notre Dame faktiskt var fråga om mordbrand. Givetvis kan det vara fråga om en olycka, men mönstret är nog allt för tydligt för att det inte skulle vara fråga om en anlagd brand.   

Narrativet får inte riskeras!

Jag skrev efter massakern i Christchurch att hämnd bara leder till ytterligare hämnd och att hämnden för dådet i Christchurch troligen skulle drabba kristna i Nigeria. Nå, till den sista delen av resonemanget hade jag fel. (Åtminstone hittills, det kan ju komma mera ännu.) Hämnden utkrävdes, vad det ser ut som just nu åtminstone, i Sri Lanka. Över trehundra oskyldiga människor dödade, och över sexhundra skadade. Det här är förstås fullständigt fruktansvärt.

Alla som vill vara något på sociala medier har förstås fördömt dessa dåd, och gott så. Men vissa av dessa fördömanden visar på en mycket allvarlig och skrämmande sak. Dådet i Christchurch, då muslimer drabbades, kallades för var det var: Ett terrordåd där muslimer var offer. När det gäller detta dåd har många svårt att på samma sätt kalla det för vad det är. Barack Obama och Hillary Clinton förmår inte använda ordet "kristna" när de beskriver offren, utan de talar i stället om offren som "påskdyrkare" ("Easter worshipers"). När de twittrade om terrordådet i Christchurch hade de däremot inga problem att kalla offren för muslimer. Det har framförts olika försök till förklaringar till varför de gör på detta sätt. Orsakerna kan förstås vara flera, men enligt mig är det fullständigt självklart vad som ligger bakom. Det dominerande narrativet får inte riskeras! Muslimerna ska framställas som offer och kristna som förövare. Alltid! När rollerna är ombytta, vilket de oftast är, måste man ta till omskrivningar för att det gällande narrativet inte ska riskeras. Så blir "kristna" i stället till "påskdyrkare".

Det här är symptom på en mycket allvarlig sjukdom som har drabbat västvärlden idag – en sjukdom som, om den inte avslöjas och botas, kan bli hela den (post)kristna västvärlden (eller det som är kvar av den) till undergång. Islam är och har alltid varit inriktat på erövring. Fram till slutet av 1600-talet var planen att erövra den kristna världen med vapenmakt – vilket de nästan lyckades med – men efter det har västs totala militära överlägsenhet lett till att strategin har ändrat. Idag går strategin ut på att lura väst att tro att islam är en fredens religion och att muslimer alltid är offer. (Se speciellt hur korstågen framställs idag, också här i väst!) Att sedan nyttiga idioter som Barack Obama och Hillary Clinton (och merparten av media i väst) spelar med och driver på detta narrativ gör förstås inte saken bättre.  

Kristus är uppstånden!

Idag firar den världsvida kristenheten det faktum att dödens makt är bruten. I soluppgången söndagen den 5/4 år 33 e.Kr. hände något oerhört stort. Dödens makt, som dittills varit så gott som obruten, bröts när Jesus gick ut ur sin grav. Efter detta var världen inte längre sig lik. Historien vände.

Jag är teolog (och farmarmästare) till utbildningen, men framför allt är jag historiker. Teologi är intressant, men det är historia jag helst av allt har studerat. Historien är intressant framför allt för att den är vad den är. Visst kan vi tolka de olika händelserna och ge olika infallsvinklar på dem, men händelserna i sig är vad de är. Sedan är det förstås en annan sak att mycket av det som har hänt inte är åtkomligt för oss som lever idag eftersom källmaterial saknas, men det är som sagt en annan sak. När vi ser på källmaterialet som har överlevt till vår tid framstår speciellt ett liv och en kort tidsperiod som speciellt väldokumenterat. Helt i sin egen klass, faktiskt. Både när det handlar om hur mycket material som har överlevt fram till vår tid och också när det gäller källmaterialets närhet i tid till händelserna. Då talar jag förstås om Jesus från Nasaret och åren kring och strax efter vår tideräknings början. När det gäller Jesus och hans liv är källmaterialet helt i sin egen klass. Detta t.o.m. så att historiker har konstaterat att om vi alls menar oss kunna veta något alls om historien, och framför allt om antiken, måste vi konstatera att vi vet vad Jesus gjorde och vad som hände med honom.

Jag skrev ett datum ovan. Det finns förstås inget datum i källmaterialet eftersom vår tideräkning är av mycket yngre datum, men de uppgifter vi har angående regenter, ämbetsmän och antikens kalendrar tyder på att detta datum torde vara det rätta. Alltså söndagen den 5/4 år 33 e.Kr. Givetvis hänger inte det faktum att dessa saker faktiskt inträffade på detta datum, men det är intressant att det går att presentera ett datumförslag. Det visar också på sitt sätt att det vi idag firar verkligen har hänt i historien. Att det är fråga om en verklig händelse. Här sägs inte, som i sagorna, att "Det var en gång". Nej, det här är fråga om solida historiska fakta. Något som hände. Vid en specifik tidpunkt på en angiven geografisk plats. "Det har inte hänt i någon avkrok", som Paulus konstaterar i sitt försvarstal inför kung Agrippa. (Apg. 26:26)

Den där morgonen, alltså troligtvis den 5/4 år 33, var den grav som Jesu döda kropp hade lagts i fredagen den 3/4 år 33 tom. Det här är alla överens om. Alla källor, både de bibliska och de utombibliska, säger detta. Jesu grav var tom. När vi ser på källorna ser man att det finns flera olika förklaringar till varför graven var tom. Men själva det faktum att den var tom förnekas inte. Det här bevisar förstås inte att Jesus har uppstått, men som Paul Meier säger, så går det inte att ha en uppståndelse - åtminstone inte en ordentlig sådan - om inte den tomma graven finns där som ett första symptom på denna uppståndelse.

Det finns bättre och sämre förklaringar till varför graven var tom. Eller egentligen finns det en bra förklaring och flera dåliga. Den enda förklaring som framstår som bra, när man skärskådar vad källorna säger, är att Jesus, som var död, faktiskt har börjat leva igen. Givetvis finns det alltid sådana som för in andra saker i detta resonemang (som inte kan utläsas ur källorna) och som direkt diskvalificerar denna förklaring till den tomma graven. Döda människor börjar inte leva igen. Således har Jesus inte uppstått. Men observera att detta är en a priori-inställning som inte kan utläsas ur källorna. Annat då än i det att det också fanns människor med denna inställning år 33. Och det här är förstås helt förståeligt. Vi människor är rationella varelser som har svårt att begripa att det faktiskt kan hända saker i denna vår värld som inte följer de vanliga reglerna. Den mest allmängiltiga av de sanningar vi hävdar är att en död människa förblir död.

Men här hände något oerhört. Den som var död på fredag och som lades i en grav var inte längre död på söndagen. Jesus besegrade döden. Livet segrade! Dödens udd är bruten.

Kristus är uppstånden!

Idioti

Jag släpade ihop en liten påskbrasa i onsdags. Jag tänkte att det kunde vara trevligt för barnen att få vara med om en brasa på påskaftonen. Men döm om min förvåning när jag hörde att det är förbud att elda brasor eftersom det är fara för gräsbrand! Om du ser på bilden ovan ser du att jag placerat brasan på snö. Men likväl får vi inte elda. Eftersom de som beslutar om dylika saker tydligen har varit ute någonstans i Vasatrakten och konstaterat att det är torrt. Här skulle det nog finnas rum för lite mera flexibilitet - och lite eget omdöme. Men icke! Är det förbud så är det. Eftersom det är torrt någonstans i Vasatrakten. Nåväl. Det skulle kanske inte vara så trevligt att stå och se på den här brasan ikväll. Det är så vått (där det inte är snö) att det inte går att stå där med annat än gummistövlar om man inte ska bli våt om fötterna. Men det är alltså fara för gräsbrand, så vi får inte elda. I stället får vi vänta tills snön smält bort och det torkat upp ordentligt - och det inte längre är varning för gräsbrand. För eldas ska det. Jag flyttar inte det här riset flera gånger.

Skärtorsdag

Jag är glad att påsken är sen i år. Eller sen är den förstås inte, men den firas sent på våren. Det innebär att jag på helt annat sätt har möjlighet att delta i det kyrkliga firandet av påsken. När den infaller mitt i semineringstiden varken hinner eller orkar jag göra det på samma sätt. Förvisso sätter även den här tidpunkten vissa begränsningar - jag blev tillfrågad att assistera vid nattvarden igår, men när man jobbat med rävarna intensivt i över en månad sätter sig en viss lukt i händerna, och en sådan lukt är inte förenlig med tjänst vid nattvardsbordet. Men hela familjen kunde ändå vara med igår kväll när det var kvällsmässa i Esse kyrka. Och en fin kvällsmässa var det! (Om det tillåts mig i detta sammanhang: Tack Maria för den fina sången!) Det skulle förstås ha varit en fin kvällsmässa oberoende eftersom Herren deltar alltid när två eller tre är församlade i hans namn, men att dessutom uppskattningsvis 10% av församlingens medlemmar var på plats och gick fram till nattvarden gjorde det inte sämre!

När jag satt där i bänken och såg trängseln på väg fram till nattvardsbordet slogs jag av tanken hur oerhört stort det är att få vara med om det här! Här får jag/vi vara med, som en syndare bland alla andra syndare som lever av Guds nåd, och komma fram och delta i denna gemenskapsmåltid där vi, helt konkret, får del av Herren Jesus och hans nåd och förlåtelse. Att vi dessutom gör detta tillsammans med hundratals miljoner andra kristna världen över just denna kväll gör det verkligen inte mindre. Ja, och inte bara det. Jag har alltid fascinerats stort av altarcirkelns symbolik. Har du tänkt på varför den ser ut som den gör? Varför den bara är en halvcirkel? Symboliken är att den andra halvan finns på andra sidan tidens förlåt ( = draperi, skynke) och att vi, när vi firar nattvard, gör det tillsammans med alla dem som har gått före oss in i evigheten. Speciellt på skärtorsdagskvällen får vi dra oss till minnes den första nattvarden som Jesus firade tillsammans med sina apostlar. Också de finns nämligen där på andra sidan tidens skynke och firar denna gemenskapsmåltid tillsammans med oss. Det här är så stort att det är svårt att helt begripa hur stort det är.

"Din död förkunnar vi, Herre. Din uppståndelse bekänner vi, till dess du kommer åter i härlighet!"

Vår fru

Gårdagens största nyhet var utan jämförelse branden i Notre Dame. Lyckligtvis kunde ändå största delen av kyrkan räddas från lågorna, trots att det säkert kommer att bli både mödosamt och kostsamt att bygga upp den igen. Det återstår ännu att se hur mycket av de ovärderliga konstskatter som fanns i kyrkan som gick förlorade.

Det är anmärkningsvärt hur hårt en dylik kyrkbrand drabbar även ett så genomsekulariserat land som Frankrike. Givetvis spelar det in att kyrkan är en så viktig del av Frankrikes historia såväl som identitet. Notre Dame är mera än bara en kyrka. Men likväl är den just det, en kyrka. En byggnad. Om än av monumental betydelse.

Det är fruktansvärt tragiskt när en dylik kulturskatt skadas så här svårt och delvis också förstörs. Men samtidigt ska vi komma ihåg att det bara är en byggnad, och byggnader kan ersättas. Eller som i det här fallet, byggas upp igen. Men den verkliga tragedin i detta sammanhang är ändå det franska folket och, som jag redan nämnde, den sekularisering och gudsfrånvändhet som landet, och egentligen hela Europa, har drabbats av. Det är en så mycket större tragedi än att en viktig kyrka blir lågornas rov.

Om vi ska gråta över det som hänt så är det detta vi ska gråta över: Att allt färre fransmän, och européer överlag, längre känner Herren. Det är den stora tragedin.

Skrämmande, men nödvändigt, inlägg

Jag surfade in på Aftonbladets sidor på nätet, och förutom de obligatoriska sportsidorna hittade jag en kolumn av Malin Persson Giolito som jag tycker att alla borde läsa och begrunda. Det hon säger är oerhört skrämmande, men samtidigt väldigt viktigt. Läs gärna hennes kolumn!

Jag, en radikaliserad kristen?

En anonym kommentator skrev i en kommentar idag att jag är "fem före att bli en radikaliserad kristen". Samme anonym radade upp en massa huvudlösheter och gav flera bevis på oförmåga att läsa och förstå skriven text, så egentligen borde jag bara strunta i dessa kommentarer. Men det är tyvärr inte så enkelt att göra det. Speciellt inte när man blir orättvist påhoppad och lögnaktigt beskylld för än det ena, än det andra. Men just det här påståendet tyckte jag var lite småfestligt och värt att lyfta fram. För hur är det, är jag en radikal(iserad) kristen? Vad betyder orden, och mot vilken bakgrund ska dessa ord ses?

Jag vill börja med att säga att jag hoppas att jag är en radikal kristen. Radikal i meningen en människa som går till botten/till rötterna och verkligen försöker förstå vad den kristna tron är, vad den handlar om och som försöker gestalta denna tro i dagens värld. (Ordet radikal kommer från det latinska ordet "radix" som betyder just rot.) Ordet radikal/radikaliserad har förstås fått flera betydelser idag, och alla dessa är verkligen inte trevliga. Men jag föredrar att hålla mig till ordets ursprungliga betydelse. Och då hoppas jag, som sagt, att jag verkligen är en radikal kristen.

Jag har tidigare skrivit om "det konstanta avståndets förbannelse", och det tangerar detta med radikalism. En vis man skrev en gång att "alla som är mer hängivna (en sak) än jag är, är radikala". Det är en ganska bra definition, tycker jag. Den här definitionen lyfter nämligen fram det subjektiva i detta att kalla någon människa eller något fenomen radikal/radikalt. Men tillbaka till det konstanta avståndets förbannelse! Samhället utvecklas hela tiden, och ur en kristen människas synvinkel är denna utvecklig sällan positiv. I en välmående värld tenderar nämligen människan att lura sig själv längre och längre bort från Guds vilja så som den är uttryckt i uppenbarelsen (=Bibeln). Som kristna kan vi förhålla oss på tre olika sätt till denna utveckling. Vi kan: A. Läsa, tro och lyda Guds ord oberoende av hur världen utvecklas. Om vi gör det kommer vi att betraktas som radikala, trots att vårt sätt att leva, våra värderingar och våra åsikter inte har förändrats. Det är bara det att världen runt omkring oss har förändrats så mycket att vi börjar framstå som radikala, trots att vi det inte är vi som har förändrats. Eller så kan vi: B. Se hur världen förändras och göra vad vi kan för att så att säga hålla jämna steg med världen. Så som Svenska Yle (felaktigt) beskrev B-G Åstrands syn på samhället och Bibeln: Kyrkan ska tolka bibeln så att den [tolkningen] motsvarar dagens samhällsklimat. Om vi gör så blir kyrkan/vi kristna bara en spegel av den värld vi lever i. Eller med Jesu ord: Vi tappar sältan och duger inte till annat än till att kastas ut och trampas ner av människorna.

Eller så kan vi: C. Betrakta hur världen utvecklas och se till att våra åsikter och värderingar inte är de samma som världens. Men detta så att vi ändå följer efter, på behörigt avstånd, när världen runt omkring oss går allt längre bort från Guds vilja och bud. Vår referenspunkt är alltså inte Guds ord utan världen. Det är detta jag har kallat för det konstanta avståendets förbannelse. Vi ser alltså till att vi inte går lika långt som världen – att vi håller den på armlängds avstånd – men vi följer ändå efter. Med några decenniers eller års fördröjning, men dock.

Vad är alltså poängen här? Jo, poängen är att för en kristen ska referenspunkten vara Guds ord och inget annat. Om Guds ord säger nej och världen säger ja ska en kristen säga nej. Och detta nej består eftersom Guds ord "består i evighet" (1Petr. 1:25) Det ändrar inte över tid. Låt mig ta ett exempel för att visa vad jag menar: Om Guds ord säger att samboende är synd så är samboende synd oberoende av hur accepterat detta än har blivit i världen runtomkring oss. För femtio år sedan var denna uppfattning, om än inte legio men åtminstone accepterad. För trettio år sedan var man lite udda om man ansåg att samboende var fel. Idag är man radikal. Detta bara som ett, tydligt, exempel på hur uppfattningarna i det omkringliggande samhället förändras och hur synen på sådana som inte ändrar uppfattning har skiftat över tid.

Det handlar om synen på Bibeln. Och framför allt om synen på Bibelns huvudbudskap – lag och evangelium. Jag väljer, liksom vår kyrka (i bekännelse om tyvärr inte i praktiken), att hålla mig till vad Guds oföränderliga, heliga och sanna ord säger. Om detta gör att jag är "radikaliserad" så får jag väl vara det då. Egentligen borde det vara fullständigt självklart för alla som bär det kristna namnet att vi i den meningen är "radikaliserade". Det finns nämligen inte radikala kristna å ena sidan och icke-radikala kristna å andra sidan. Om vi inte håller oss till Guds ord kommer vi nämligen, förr eller senare, att tappa bort Honom som ger oss det kristna namnet. Och då är vi förstås inte längre kristna utan något annat.  

Bedrövligt, ÖT!

Jag läste dagens ledare i Österbottens tidning. Det här måste vara en av de virrigaste och mest verklighetsfrånvända - och farliga - ledare jag någonsin läst. Sofie Stara skriver under rubriken "En konservativ biskop hade splittrat mer" om hur bedrövligt det hade blivit i vår kyrka ifall stiftet i stället för den "sympatiske, folklige och liberale" B-G Åstrand hade valt en konservativ biskop. Ledaren tar avstamp i ett uttalande av Harry Backström (kandidat i valet) i vilket han säger att han befarar att splittringen ökar i kyrkan p.g.a. att Åstrand valts till biskop. Sedan går Stara vidare till att tala om de utmaningar som Åstrand kommer att ställas inför med utskrivningar, fastighetskostnader och, ja faktiskt, den splittring i liberalt-konservativt som finns i kyrkan.

Men så blir ledaren närmast absurd. Över spekulationer i våld mot kvinnor, situationen i Groznyj/Tjetjenien och "The Handmaids Tale" och en sammanblandning av kyrka och samhälle landar hon i analysen att Borgå stift behöver en liberal biskop eftersom vi behöver "fortsätta ta stadiga steg mot ett genuint humanistiskt samhälle med grundmurad gemensam uppfattning om vad allas lika värde innebär – inte ta små steg mot att exkludera människor".

Det hjälper inte att Stara skriver att Finland inte är något Gilead (i Handmaidens Tale) eller något Groznyj. Redan det att hon nämner dessa fenomen/platser i en ledare av denna sort gör att biblisk kristendom och de (vi) som vill stå för den blir stämplade. Staras ledare har som mål (medvetet eller omedvetet) att skrämma upp, polarisera och demonisera. Värst av allt är att hon sprider fördomar och direkta lögner. Sann kristendom innebär inte något våld mot kvinnor. Den innebär inte att kvinnor inte skulle kunna studera, arbeta och vara fullvärdiga medlemmar av samhället. Den innebär verkligen inte att de homosexuella skulle avrättas eller ens exkluderas. Men det är den bilden man får när man läser Staras ledare. Även om hon för syns skull försöker värja sig för det.

Den här ledaren borde inte ha skrivits, och framför allt borde den inte ha publicerats. Den här texten skrämmer upp människor och den stämplar och demoniserar sådana som står för en konservativ, biblisk kristen tro. I sig är den ett inte så litet steg mot att exkludera människor. Men det förstår säkert inte Sofie Stara.

Sagan om det lilla kungariket

Det var en gång ett litet kungarike där människorna levde lyckliga och trygga. Kungen var av den gamla stammen kungar, och folket lydde kungen och kungarikets grundares uråldriga befallningar. Visst fanns det sådana som då och då ifrågasatte denna lydnad och de gamla lagarna, men överlag fungerade livet i det lilla kungariket så som det alltid hade gjort.

Kungariket var ett valkungadöme, så alltid när den gamle kungen dog valde folket en ny kung bland rikets många prinsar. Kronan var kungarikets största arbetsgivare, och många, många av undersåtarna fick sitt levebröd helt eller delvis från kungens skattkammare. En av de urgamla lagarna, som få förstod sig på numera, var att alla som ville arbeta för kronan skulle använda blå gardiner i sina hem. Som sagt var det då och då vissa som knotade mot detta, och mot andra urgamla lagar, men för det mesta valde alla att lyda dessa lagar och livet gick sin gilla gång.

Men så en dag ordnade flera av dessa som brukat knota mot de urgamla lagarna en samling där de beslöt att det måste ske en förändring. De ville ha röda gardiner i sina hus – och ändå behålla sin rätt att arbeta för kronan. Detta krav framfördes till kungen, men han sade bestämt nej till deras krav. "I detta kungarike har vi alltid haft blå gardiner, och dessutom är detta vad kungarikets grundare har bestämt!" De knotande fick nöja sig med detta, men de kunde inte förstå varför de inte skulle få ha röda gardiner. Så de fortsatte att använda blå gardiner, men allt eftersom tiden gick blev det allt flera som menade att man visst borde få ha röda gardiner i sina hus.

Så en dag visade det sig att de som var av denna åsikt hade blivit flera än de som ansåg att gardinerna skulle vara blå. Kungen försökte vädja till sina undersåtar, men det gick inte att få dem på andra tankar. "Vi måste få ha röda gardiner!" Så kungen fick ge sig. Men när kungarikets lagar skrevs om så att de som arbetade åt kronan kunde ha röda gardiner i sina hus skrevs också in i lagen att den som alltjämt ville göra så som traditionen bjöd och kungarikets grundare hade bestämt – och använda blå gardiner – också kunde arbeta för kronan.

Så gick det några år, och en ny kung ersatte den gamle kungen. Denne nye kung var av den åsikten att de som arbetade för kronan skulle ha röda gardiner i sina hus. Den nye kungen tyckte inte alls om blå gardiner, så han bestämde att sådana som envisades med att ha blå gardiner inte längre kunde arbeta för kronan. Detta trots att traditionen i kungariket var vad den var och kungarikets grundares lagar inte hade ändrats – och trots att det hade skrivits in i lagarna att också de som ville använda blå gardiner också kunde arbeta för kronan. Det här innebar att många som länge hade arbetat troget för kungen och kronan tvingades välja mellan att byta ut sina blå gardiner mot röda eller att sluta arbeta för kronan. Många valde det senare, men ännu flera valde det förra.

Så gick det ännu några år. De som använde blå gardiner blev allt färre, och de som använde röda gardiner blev allt hårdare i sina omdömen om dessa bakåtsträvare som valde att hålla på traditionerna och det som kungarikets grundare hade befallt. Vissa gånger blev det några små slagsmål och ofta både ropades det efter dem på gatorna och talades illa om dem som fortfarande valde att hålla på traditionen och det som kungarikets grundare hade bestämt. Det förut så lyckliga och trygga lilla kungariket var inte längre så alldeles lyckligt och tryggt. De som använde blå gardiner kunde fortfarande inte arbeta för kronan, utan de tvingades söka sig till andra arbeten. Så en dag landsteg en ny idé i kungariket. Varför begränsa sig till att använda bara röda gardiner? Varför skulle man inte kunna använda alla regnbågens olika färger? Utom blått då, förstås. Den här tanken spred sig snabbt i kungariket, och tidningarna , TV och radio nappade på denna nya idé och spred den bland folkets breda lager. De flesta av de som hade använt röda gardiner såg inget hinder för att ta in flera färger i sina hem, förutom blått då förstås, och de färggranna gardinerna blev flera och flera. Det här var ju både vidsynt och tolerant, så varför inte?

De som fortfarande höll fast vid traditionerna och det som kungarikets grundare hade befallt gillade förstås inte detta nya heller, så de höll fast vid de blå gardinerna. Det här ledde till att de blev ännu mera illa sedda och förlöjligade. Man kallade dem intoleranta och bakåtsträvande, och när de försökte berätta varför det ändå var bäst att använda endast blå gardiner kallades de hatiska och krav restes på att de inte skulle få tala om dessa saker längre. Men de visste varför de inte hade gått in för att använda röda gardiner, och av samma orsak valde de att inte heller använda gardiner i regnbågens alla färger. Även om de inte alltid längre vågade berätta varför det var fel med röda gardiner och gardiner i regnbågens alla färger.

I kungariket fanns det många unga och ambitiösa prinsar som var uppvuxna i släkter där man alltid hade varit noggranna med att hålla på traditionerna och där man aktat på kungarikets grundares vilja. Ända sedan de varit små hade de alla gillat blå gardiner och de hade också förstått varför det var viktigt att använda just blå gardiner. Men de här unga prinsarna var som sagt väldigt ambitiösa. De ville alla arbeta för kronan, och en del av dem, de som var allra mest ambitiösa, ville en dag ersätta den gamle kungen. Det här var i centrum för alla deras strävanden. Men de insåg också att detta aldrig skulle lyckas ifall de valde att stå fast vid övertygelsen om att gardinerna skulle vara blå. Så därför övergav många av dessa unga prinsar sina släkters fasthållande vid blå gardiner och började använda röda gardiner i sina hus. På så vis kunde de arbeta för kronan och de allra mest ambitiösa av dem kunde också fortsätta att sträva mot målet att en dag bli kung.

Så en dag dog den gamle kungen. De unga ambitiösa prinsarna menade att det nu var deras tid. Flera av dem var vid det här laget inte så alldeles unga längre heller, så de förstod att detta kanske var deras sista chans att bli kung.  Några av dem hade därför också börjat använda gardiner i regnbågens alla färger, förutom förstås blått, eftersom det var populärt att göra det. De räknade med att det också säkert skulle ge flera röster i kungavalet när de gjorde så. Och hur det nu gick till blev en av dessa unga ambitiösa prinsar vald till kung i det lilla kungariket. Och människorna i det lilla kungariket fick en sådan kung de förtjänade.

Om elbilens förbannelse

Jag blev igår uppmärksamgjord på en, som det vid en första anblick synes, mycket intressant nätpublikation. Nättidningen Vastavalkea (på svenska: Moteld) har uppenbarligen samma mål som jag har med den här bloggen: Att fungera som en motkraft till de strömningar som just nu drar över världen och som strävar till att fördärva det ordnade samhället.

Tipset kom i form av en länk till en artikel som handlar om produktionen av elbilsbatterier och den enorma miljöförstöring detta orsakar i Kongo (Koboltgruvor) och i Sydamerika (Litiumgruvor). I artikeln länkas till en dokumentär av den tyske filmmakaren Erik Hane, en dokumentär som jag ännu inte hunnit se men definitivt ska se så snart jag hinner. I dokumentären säger en ur lokalbefolkningen att "Också ni på andra sidan jorden behöver veta att vi som bor här är offer för litiumproduktionen. De förtjänar miljontals euro, men de offrar människorna. De offrar djurlivet. De offrar livet. Så här fungerar världen, och ingen bryr sig."

Det här är (en av) klimatpolitikens baksidor. Elbilen, som ju ska vara så klimatvänlig, är en ekologisk katastrof. Men det här blundar alla klimatalarmister för. För att det är så obekvämt med komplexitet. Nej, elbil = bra, diesel/bensinbil = dåligt. Och stör sen inte oss med fakta som inte passar in i detta!

Det är riksdagsval på söndag. Jag fruktar att Finland kommer att rösta på partier som ger förenklade svar i klimatfrågan. Partier som surfar på klimathysterin. Och visst. Det är inte fel att måna om klimatet. Men det får inte ske på miljöns bekostnad så som nu sker.

Valkval

Det är mycket val under den här veckan. Först ut är biskopsvalet i Borgå. Jag kan inte säga att jag orkat frammana någon desto större entusiasm inför den andra omgången. Den som blir vald blir ändå inte hela stiftets biskop. Tyvärr. Som jag tidigare skrev är biskopsämbetet en bra sak och vi skulle behöva en rätt biskop i Borgå stift idag. Tyvärr får vi ändå fortsätta att försöka klara oss utan den dimensionen i det andliga ledarskapet. Hur som helst är jag glad och tacksam att jag inte är elektor denna gång. Senaste gång var jag det, och eftersom jag satt på en församlingsröst var det min skyldighet att välja en av de två. För de som har en s.a.s. "egen" röst är det förstås ett beaktansvärt alternativ att rösta blankt i ett fall som detta.

Sedan blir det riksdagsval på söndag. Där är jag elektor, även om en röst där egentligen inte har någon egentlig vikt alls. Jag har hittat ett par kandidater som inte drabbats av – eller medverkar till – klimathysterin, så en av dem kommer att få min röst. Vårt riksdagsval är i första hand ett partival och först i andra hand ett personval, och detta är, menar jag, viktigt att hålla i minnet när man väljer kandidat. Vårt valsystem innebär att en röst på en i och för sig bra kandidat, men utan realistiska möjligheter till inval,  blir i slutändan en röst på en annan kandidat från samma parti som i värsta fall kan stå för helt horribla värderingar. Detta är en reell risk speciellt ifall man röstar på ett parti/kandidat som har en stor spännvidd bland sina kandidater. Detta är t.ex. orsaken till varför Sfp aldrig mera är ens ett alternativ för mig. Detta inte ens fast de har ett par mycket bra kandidater i det här valet.

Låt mig ta ett konkret exempel: Om jag skulle rösta på en god Sfp-kandidat som, om han eller hon hade suttit i riksdagen när det begav sig, skulle ha röstat nej i vår tids stora ödesfråga, alltså frågan om samkönade äktenskap, men denna kandidat inte kommer in kommer min röst i stället att tillfalla och hjälpa till att välja in en kandidat som skulle ha röstat, eller t.o.m. röstade, för samkönade äktenskap. Byt ut orden "samkönade äktenskap" till exempelvis "Den nya translagen" så ser du hur stor betydelse detta kan ha. Jag vill nämligen inte att min röst, hur liten vikt den än har, ska vara på fel sida i den här frågan när den så småningom kommer upp i riksdagen.