Ännu en ÖT-insändare

Jag skrev igår ett svar till Harald Finnes svar på mitt svar till hans ursprungliga insändare. Det är tacksamt att ÖT låter debatten gå vidare. Jag publicerar texten här också - igen för att de som inte har tillgång till ÖT ska kunna ta del av den och även kommentera om någon så önskar. Notera att jag faktiskt denna gång har ett fel i min text. Det kan bli så när man tar uppgifter ur minnet. Det var INTE Pippin den Lille som ledde de kristna frankiska styrkorna vid Poitiers/Tours utan hans far Karl Martell. Jag beklagar felet!

Harald Finne undrar över mina skor. De är både stora (49) och torra, tackar som frågar! Sedan hävdar han att orsaken till "hämdlystnaden och bitterheten" hos muslimerna gentemot den kristna världen är korstågen. Historien, och religionsvetenskapen, visar oss emellertid att detta inte kan stämma. Det att de kristna på 1100-talet inte accepterade muslimernas ultimatum att underkasta sig eller att dö och i stället valde att slå tillbaka militärt har säkert bidragit till både hämndlystnaden och bitterheten, men detta är ingalunda orsaken till den fientlighet som finns.

Religionsvetarna är överens om att Islam är en svärdets religion, och i dess natur ligger därför behovet att underkasta sig andra kulturer och religioner med vapenmakt. Detta var orsaken till att muslimernas väpnade styrkor redan 732 stod i centrala Frankrike (!) och blev slagna av Pippin den Lilles trupper vid Poitiers. Det är också orsaken till att de muslimska trupperna 1071 drog fram och besegrade de kristna trupperna vid Manzikert – ett slag som sedan öppnade hela Anatolien för muslimska härjningar med oerhört mycket blodspillan och lidande som följd. Detta var sedan också den direkta orsaken till att påven Urban II uppmanade de kristna till korståg mot muslimerna. Om vi alltså vill hitta en "mörk tråd" i detta ska vi inte i första hand se på de kristnas försvar mot muslimsk aggression utan snarare på orsakerna till denna aggression.

Sedan fortsätter Finne tyvärr att presentera felaktigheter, denna gång gällande kyrkomötet i Nicaea 325. Det är sant att alla församlade biskopar var män. Detta är ändå inget att förundras över eftersom den kristna kyrkan alltid har förstått att herdetjänstens bördor bör besparas kvinnan. Det är även sant att det var kejsaren som sammankallade mötet. Men att det skulle ha varit fråga om "mycket roende och hopande" och att man "konstruerade en text som slog fast ramarna för den kristna tron" som om denna text kunde ha blivit lite hur som helst, beroende på vad som sades på detta möte, är genomfalskt. Detta liksom Finnes mycket märkliga påstående att "Bibelns innehåll slogs fast först 38 år senare när ”opassande” material gallrades bort". Sanningen är att det fanns en bred enighet om vad den kristna tron handlar om bland de församlade på kyrkomötet i Nicaea – och så hade det funnits en lång tid redan. Det företogs inga omröstningar och alla, utom två eller tre, av de deltagande biskoparna ställde sig bakom mötets slutsatser. Mötet handlade inte om att "konstruera" utan uttryckligen om att erkänna och bekänna den kristna tron sådan den är.

Huvudfrågan på Nicaea-mötet var frågan om Kristi ställning i gudomen. De som avvek från den tidiga kristna uppfattningen om Kristus som Gud fullt ut kallades arianer, och slutresultatet av mötet blev att de biskopar (alltså två eller tre av ca trehundra som var samlade) som företrädde denna åsikt bannlystes. Arianismen hade knappast något avvikande att säga om kvinnans ställning i kyrkan, liksom inte heller angående de bibliska skrifterna. En intressant detalj här är att Eusebius av Nikomedia (död 341), som var en av de få biskopar på mötet som företrädde den arianska irrläran, sedan kom att bli den biskop som döpte kejsar Konstantin på dennes dödsbädd. Arianismen som sådan försvann heller inte utan på 600-talet var denna kristendomssyn t.o.m. dominerande på vissa håll.

Det är sant att det går en mörk tråd i kristendomen och i dess historia. Men denna handlar inte, som Finne hävdar, om kvinnofientlighet och om våldsamheter. Nej, denna mörka tråd handlar om mänskliga idéer och tankar som försökt konkurrera ut den "tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga". Denna tråd går faktiskt inte heller i första hand bara genom historien, utan den går framför allt genom oss var och en i det att vi så väldigt gärna sätter oss upp mot Guds goda vilja och hans bud. Detta leder till synd och elände, till fientlighet mellan människor och säkert även till avundsamhet mellan könen. Lösningen på detta problem är inte att vi sätter oss ner och försöker forma om historien så att den kommer att stöda vår egen agenda, utan genom att vi ser historien sådan den är – också med alla de felsteg som har gjorts i kristendomens namn – och går in under Guds nåd i Jesus Kristus med både vår historia, vårt nu och vår framtid. För att kunna göra detta behöver vi få ögonen på det som framför allt annat går genom historien, nämligen Evangeliet om Jesus Kristus.

 

Kristian Nyman, Esse

Frukta Gud eller frukta människor?

Igår kom så den väntade nyheten att Borgå stifts domkapitel har avstängt Dennis Svenfelt från prästämbetet i fyra månader på basen av kyrkolagens femte kapitels §3. Noteras kan att detta är en jämförelsevis hård åtgärd emedan domkapitlet hade möjlighet att först tillgripa en varning och även en kortare avstängning. Åtgärden är hård också för att den följde på endast vad Svenfelt sagt, inte på något han gjort.

Detta visar med all önskvärd tydlighet att domkapitlet i Borgå och biskop Åstrand är mycket mer måna om att hålla sig väl med människor och vad de anser än med Gud. Eller på Kanaans tungomål: De visar tydligt att de fruktar människor mer än de fruktar Gud. Det pågår nämligen mycket, mycket grövre saker i vårt stift som inte ger prästerna i fråga ens en varning. Samboende präster, präster som lever tillsammans med en partner av samma kön, präster som viger samkönade. För att nämna några saker som Guds ord klart låter oss förstå är fel men som är ok i världens ögon och därför inte leder till några disciplinära åtgärder från domkapitlets sida.

Jag saknar ord kraftiga nog för att beskriva vad som pågår och hur jag ser på domkapitlet och biskop Åstrand. Ja, jag tror att det får räcka med att jag säger det. Jag kan inte annat än hålla med Patrik Hagman i det han säger i en intervju på Svenska Yle idag i samma ämne – om än han avser något helt annat: "Men jag ser nog inte att det finns någon framtid."

För nej, en kyrka, och ett stift, som beter sig på detta sätt har knappast någon framtid. Annat då än väntan på Guds dom över orättfärdigheten. Kyrie eleison!

Tänkvärda ord!

Det är närmast fullt krig på ÖT:s insändarsidor just nu. Få se hur länge det får pågå innan redaktionen drar streck. Jag sände också just in ett svar på Harald Finnes insändare i dagens tidning.

 Men det jag nu vill lyfta fram är en (föredömligt kort!) insändare av Johan Candelin i vilken han berättar om sin vän, världens första muslimska statsminister, Benazir Bhutto och det hon hade att säga om kvinnans ställning i Finland. (Citatet är från bara några månader innan hon blev mördad.)

"Ingenstans i världen har kvinnorna sådan frihet och trygghet som i Finland. Det beror på er kristendom."

 Till detta konstaterar Candelin: "Det kan vara skäl i dag att tacka för kristendomens inflytande på vårt samhälle, men det kanske behövs en muslimsk röst för att säga det."

 

Detta är mycket tänkvärda ord. Både de av Bhutto och de av Candelin.  

ÖT-insändaren

Jag väljer att publicera min insändare här på bloggen också för att sådana som inte har tillgång till ÖT ska kunna läsa den. Samt kommentera den om det finns en sådan önskan.

 

 

I en insändare i tisdagens tidning presenterar Harald Finne sin egen syn på historien och kristendomen. Dessvärre är denna syn inte med verkligheten överensstämmande. Vid en snabb genomgång av hans text hittade jag uppemot tjugo grova felaktigheter som bidrar till att bygga upp Finnes märkliga historie- och kristendomssyn. Eftersom utrymmet är begränsat går jag här in på endast två av dessa.  

Finne skriver att "De djupaste såren förorsakade korstågen på 1100- och 1200-talen som obotligt förstörde förhållandet mellan kristna och muslimer." Sanningen är den att korstågen inte uppstod i något vakuum. Korstågen, som inleddes med påven Urban II:s uppmaning att befria Jerusalem år 1095, var kristenhetens motdrag mot århundraden av muslimsk aggression genom vilken dessa – med vapenmakt och genom mord, våldtäkter och förföljelser – hade erövrat 2/3 av den tidigare kristna världen. Nu är det givetvis svårt att veta hur historien skulle ha artat sig utan dessa korståg, men det är ingen vågad gissning att anta att hela västvärlden skulle ha lagts under muslimskt välde och att också vi skulle ha varit muslimer här i vår del av världen idag dessa motdrag förutan. Men notera noggrant att aggressionerna inte började med korstågen och att de djupa såren mellan muslimer och kristna inte, som Finne påstår, har sina rötter i korstågen utan att dessa går mycket längre tillbaka i tiden.

Finne skriver också att "300 år senare [efter Paulus] blev kristendomen statsreligion. De religiösa texterna redigerades så att de passade in i kejsarens världsåskådning." Detta är en populär åsikt som har presenterats bl.a. i Dan Browns bok DaVinci-koden, men faktum är att detta inte är annat än fantasier. Sanningen är att det inte finns några historiska belägg för att någon sådan redigering skulle ha ägt rum. Det finns helt enkelt inga spår av dessa dokument som skulle ha rensats bort. För faktum är att det helt enkelt inte går att få alla oönskade dokument att försvinna, hur man än försöker. När ett dokument en gång har spridits över världen – vilket snabbt skedde med de kristna texterna från det första århundradet – kommer dessa, i en eller annan form, att finnas kvar. Om inte som sådana så åtminstone i form av spår av dem i andra dokument. Det som däremot finns är gnostiska texter av betydligt yngre datum som bär vittne, inte om hur kristendomen var utformad från början, utan om de villoläror som syftade till att deformera den ursprungliga kristendomen. Faktum är att de texter vi ännu idag har i vår Bibel ÄR de texter som först skrevs och spreds i den antika världen.

Detta var nu som sagt bara två av de felaktigheter som Finne presenterar och som han bygger sin mycket märkliga historie- och kristendomssyn på. Det är givetvis fullt tillåtet att göra som han gör och skapa sig själv en alternativ historiesyn och stänga in sig i denna bubbla full av historieförfalskning. Men det skulle vara tacksamt om de som gör på detta sätt skulle avhålla sig från att dra in andra i denna sin bubbla.  

 

Kristian Nyman, Esse

Och anpassa er inte efter denna världen ...

Och anpassa er inte efter den här världen (annan översättning: tidsåldern), utan låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne så att ni kan pröva vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt och behagar honom. (Rom. 12:2)

 

Det finns många bibelord som är oerhört aktuella i den värld vi lever idag, och ett av de som är mest aktuella är Rom. 12:2 som jag citerade ovan. Paulus, som Herrens apostel, uppmanar oss att inte anpassa oss efter den värld vi lever i (ordet som Paulus skrev ca år 57 var "aioon" som lika väl kan översättas "tidsålder"). Detta har givetvis alltid varit aktuellt, men speciellt i vår tid när vi lever i på många sätt så extrema förhållanden, är detta något som varje kristen behöver ta allvarligt på.

"Du blir lik den du umgås med" heter det, och så är det. Idag umgås vi genom media, TV, radio och framför allt genom sociala medier med en massa tankar och värderingar som är fientligt inställda till Guds goda vilja och hans ordningar. När vi plockar upp vår telefon eller beger oss ut på nätet sköljer guds- och människofientliga tankar och världsbilder över oss på ett sätt som inga tidigare generationer någonsin behövt vara med om.

Vi lever i en tid när lögnen regerar. På så gott som alla områden, och tyvärr också långt i våra kyrkor. Hur kan vi bevaras i rätta tankar och i ett rätt förhållande till Gud och sanningen när vi står mitt i denna malström av tankar, idéer och världsåskådningar som allra flesta har det gemensamt att de går tvärt emot det som är rätt och sant? (Den som t.ex. läste Harald Finnes insändare i gårdagens ÖT kunde se hur galet det kan bli om vi låter oss påverkas av dessa galenskaper.)

Paulus ger svaret i texten ovan: Låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne. Men hur går det till, kanske någon vill fråga? Hur kan vi som lever mitt i en krokig och förvrängd värld förvandlas så att vi hålls raka och oförvrängda? Svaret på den frågan är att vi behöver umgås med honom, den ende, som är helig, rak och oförvrängd. Detta gör vi varje dag framför allt genom att läsa Guds ord, och genom att göra detta i frälsningsavsikt. Alltså genom att lägga ner allt vårt eget inför Gud och be honom rensa och rena oss, våra tankar och vårt sätt att se på världen, oss själva och på honom. Genom att låta Guds helige Ande visa oss på Jesus.

Om vi inte umgås med Herren och med Guds ord kommer vi att fläckas av den värld/den tidsålder vi lever i. Eller rättare sagt: Vi fläckas alltid av den, men om vi inte läser Guds ord och låter Herren rena och rensa oss kommer dessa fläckar att gå på djupet och göra att vi kroknar på samma sätt som den värld som vi lever i är krokig och förvrängd.

Idag behöver man inte göra mer än öppna tidningen för att inse att vi lever i en gudsfientlig tid och värld. En tid och värld som därmed också blir människofientlig, trots att många röster hävdar det motsatta. Vi ska inte låta lura oss. Vi ska inte anpassa oss efter denna världen och denna världens furste. I stället ska vi umgås med Herren och med Guds ord och därmed " låt[a oss] förvandlas genom förnyelsen av [vårt] sinne så att [vi] kan pröva vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt och behagar honom." Någon annan väg finns faktiskt inte för ett Guds barn i denna tid.

 

Naturvänner eller anarkister?

Jag var inne på ÖT:s websidor i morse (jag såg Harald Finnes horribla insändare, och ja, nu har jag faktiskt skrivit en insändare) och där halkade jag, via en annons, in på den svenska naturskyddsföreningens sidor. Denna förening drar tydligen en lans för att svenska regeringen bör förbjuda fossila bränslen/fossil energiproduktion från år 2030, och annonsen var för denna kampanj. Jag läste lite vad de hävdar angående dessa saker, och jag blev verkligen förbluffad. Kan det faktiskt finnas människor som är så här fullständigt löskopplade från verkligheten?

Där fanns en sida med frågor och svar, och ju mer jag läste desto mer chockad blev jag. På sidan hävdas att det är tekniskt möjligt att ställa om till fossilfritt och förnybart på nio år. När man sedan ser hur detta ska gå till tilltar chocken. Det handlar om vindkraft, vindkraft och åter vindkraft (och lite solenergi). Kärnkraften ska fasas ut (till 2040) och vattenkraften ska inte byggas ut. Och ja, så ska elanvändningen minskas radikalt samtidigt som i princip all trafik ska elektrifieras (biobränslen är inte heller bra), liksom industrin. 

Det finns ingen som helst realism i detta, och jag kan inte tänka mig att dessa människor är så dumma att de inte begriper det. Återstår då bara ett alternativ: Den svenska naturskyddsföreningen består av anarkister som vill störta det fungerande samhället. 

Jag hoppas att svenskarna är tillräckligt knepiga för att inte ge människor som dessa något inflytande över hur landet styrs. Detta skriver jag samtidigt som Svenska Yle berättar att Finlands chefsförhandlare i Glasgow är av den åsikten att världens rika länder ska ställa upp ännu tuffare klimatmål än hittills. Frågan är vem som har släppt fram denna person till den här posten? Det finns nu all orsak att ha is i hatten och inte lova eller gå in för några orealistiska planer när det gäller klimatfrågan. Svenska naturskyddsföreningen visar oss varför.

Skolexempel på varför man inte ska skriva när man är arg

Om det är något jag har lärt mig under min tid som insändarskribent, kolumnist, bloggare och aspirerande författare så är det att man inte ska skriva när man är arg. Det blir nämligen ofta fel när man gör det. Dock har tydligen alla inte lärt sig detta, och Jan-Erik Nybergs insändare i ÖT (publicerad på nätet i fredags) är ett bra exempel på hur fel det kan bli. 

Nyberg har helt tydligt blivit oerhört arg (milt uttryckt) när han läste Lennart Ahlviks insändare (som jag nämnde här), och jag förmodar att han skulle ha uttryckt sig mycket annorlunda om han räknat till tio ett par gånger och tagit några djupa andetag innan han började skriva. Men det gjorde han tydligen inte, och resultatet blev ett par ordentliga grodor. Jag väljer här att lyfta fram bara det jag bedömer vara den fulaste av dem:

"Tanken att det skulle finnas ett teologiskt grundat hinder för kvinnor att vara präster är en modern efterkonstruktion, som bygger på övertolkning av enstaka formuleringar."

Detta påstående är så oerhört absurt att det egentligen borde vara onödigt att påtala det, men eftersom det har visat sig att såväl kännedomen om kyrkohistorien och förmågan att läsa innantill är kraftigt begränsad på många håll behöver detta redas ut. Saken är den att det är öppnandet av prästämbetet för kvinnor som bygger på moderna konstruktioner, inte synen att kvinnan inte kan vara präst. Om någon tvivlar på att det är så behöver denne bara se på historien och ställa sig några grundläggande frågor. När infördes ordningen med kvinnliga präster? Vilka var motiveringarna för att införa denna ordning? 

Sedan kan det också löna sig att se på hur det att man sett att prästämbetet endast har varit en börda för mannen har motiverats teologiskt (ja, just det: teologiskt) i kyrkans historia. Man kan t.ex. börja med Paulus. Han skriver att detta är Herrens bud. Kan något vara mer teologiskt än så? Vidare går han till skapelsen och motiverar det med skapelseordningen. Ursäkta nu, Jan-Erik Nyberg, men detta är verkligen ingen "modern efterkonstruktion".

Sedan radar Nyberg på en rad invektiv så som självgodhet, förblindelse, svepande argumentering, salvelsefulla formuleringar, partisinne och egenrättfärdighet. 

Nej, man ska inte skriva när man är arg. Man gör bara bort sig när man gör det. Läs gärna Nybergs insändare och ta lärdom!  

Klimatlurendrejeri

Igår publicerade bl.a. Aftonbladet en nyhet med rubriken "Rika länder vill förminska klimathotet". Nyheten handlar om att vissa länder, bland dessa Australien, Saudiarabien och Japan vill inta en något försiktigare hållning till energisektorns omdaning till fossilfritt. I nyheten citeras också en indisk forskare som konstaterar att det är enormt svårt att erbjuda jättelandet fossilfri el. Detta är givetvis sant, men detta gäller inte bara för Indien utan för i princip hela världen. Något som media i sin klimathets inte har varit så alldeles villiga att erkänna. 

Den linje som dessa länder talar för är de facto både realistisk och ansvarstagande, men i artikeln utmålas dessa strävanden som om de vore det motsatta. Men det blir värre, och det är här lurendrejeriet kommer in. I artikeln citeras en representant för "Fridays for Future", Isabelle Axelsson, som presenteras som "aktivist". Detta kan givetvis ursäkta hennes huvudlösa uttalande, men förstås inte det faktum att Aftonbladet citerar henne som om hon skulle vara någon form av expert.

Axelsson hävdar, och notera att Aftonbladet inte gör den minsta ansats att ifrågasätta detta, "att länder försöker ändra i forskning är skandal och borde inte kunna hända". Nå, på basen av detta uttalande kunde man sedan förvänta sig en utläggning i hur dessa länder har försökt manipulera data och förvränga vetenskapliga rön. Men det visar sig (förstås) att det inte handlar om något sådant. I artikeln förklaras att detta "ändrande i forskningen" i själva verket handlar om ett krav på att "FN-forskarna tar bort formuleringar i rapporten som betonar ”behovet av en omedelbara och hastiga dämpande åtgärder” för att klara klimatet."

Ser du problemet? Nu vet jag förstås inte om denna Axelsson medvetet försöker luras eller om hon, sin enorma expertis som "aktivist" till trots, helt enkelt inte förstår skillnaden mellan forskning/vetenskap och tolkningar/framtidsförutsägelser som forskare laborerar med. Det förra är forskning, det senare är det inte. Men det har också tidigare visat sig att dessa aktivister inte förstår skillnaden. Detta är emellertid kanske heller inget man kan kräva av dessa aktivister, men Aftonbladet borde absolut veta bättre. Jag vågar t.o.m. påstå att de vet bättre, men att de väljer att strunta i sitt bättre vetande. 

Tyvärr beter sig media så här idag, speciellt i sådana frågor där agendan är viktigare än sanningen. (Det finns en rad sådana frågor, klimatet är bara en om än den största.) Det är därför det är så oerhört viktigt att vara kritisk som nyhetskonsument, annars är risken stor att vi går på lurendrejeriet.  

Hyckleri?

Så var vi där igen. Det är ett tydligt mönster som upprepas: När Mia Anderssén-Löf blir kyrkoherde i en församling försvinner bibeltrogna medarbetare. ÖT rapporterade igår att Dennis Svenfelt, nybliven präst och församlingspastor i Pedersöre, inte längre ser sig kunna vara kvar som präst i församlingen sedan Anderssén-Löf valts till kyrkoherde. 

Det här är givetvis en oerhört stor förlust för församlingen. (Alla de som i valet röstade på Mia Anderssén-Löf behöver nu fråga sig om det verkligen var värt detta.) Än värre kan det bli när man beaktar att församlingen givetvis behöver få en ny (ordinarie) församlingspastor så småningom. Utbudet är nämligen skäligen skralt. Orsaken till detta är givetvis det faktum att alla nya prästkandidater inför prästvigningen avkrävs ett löfte att de ska samarbeta med alla präster i kyrkan. Detta inkluderar givetvis såväl kvinnliga präster som manliga (och kvinnliga) villolärare. Detta löfte förhindrar effektivt sådana som vill hålla sig till Guds ord att bli prästvigda idag. 

I dagens ÖT uttalar sig Bo-Göran Åstrand om situationen i Pedersöre med orden "Jag brukar räkna med att det man lovar i Borgå domkyrka håller längre än så här", klart syftande på detta nämnda löfte. Problemet här är att präskandidaterna inför prästvigningen ställs inför en fullständigt omöjlig situation. Detta nya löfte är nämligen inte det enda löfte som ska avges. (Även om det tycks vara det enda som riktigt räknas.) Prästkandidaterna ska också avge det ordinarie prästlöftet som innehåller orden "Jag N.N. lovar inför Gud den allvetande, att jag vid utövandet av prästämbetet, som jag nu står redo att motta, vill hålla mig till Guds heliga ord och den evangelisk-lutherska kyrkans därpå grundade bekännelse. Jag skall inte offentligt förkunna eller utsprida eller hemligt främja eller hylla läror som strider däremot."

Ser du problemet här? Om du inte gör det ska jag skriva det dig på näsan: Dessa två löften är sinsemellan totalt oförenliga. Det går inte att hålla båda löftena eftersom det nya löftet om villkorslöst samarbete förutsätter att man bryter mot själva prästlöftet. Detta är den situation som prästkandidaterna idag ställs inför. Inte konstigt då att det blir problem. 

Och nu kommer vi till detta med hyckleriet som jag nämner i rubriken. Jag saknar ord för att beskriva det Bo-Göran Åstrand gör när han nu i ÖT låter förstå att Dennis Svenfelt bryter mot det löfte han avgav om samarbete när samme Åstrand helt tydligt bryter mot sitt eget prästlöfte genom att dels samarbeta med kvinnliga präster (och viga dem till prästämbetet) och dels öppet tala för och även arbeta för samkönades rätt till kyrklig vigsel. (Det samma gäller f.ö. givetvis också för Pedersöre församlings nyvalda kyrkoherde.) 

Var och en får själv avgöra huruvida frågetecknet i rubriken är befogat eller inte.  

 

Mycket märklig text

Pedersöre församlings tillträdande kyrkoherde Mia Anderssén-Löf skriver i gårdagens ÖT en mycket märklig text gällande nattvarden i vilken hon använder bilden av julfirandet. Lennart Ahlvik bemöter detta på ett förtjänstfullt sätt i dagens tidning, så till den delen behöver jag inte gå in på Anderssén-Löfs kolumn. Läs gärna vad Ahlvik skriver! 

Det jag vill lyfta fram är det Anderssén-Löf skriver om nattvarden som ett påtryckningsmedel eller ett kyrkopolitiskt slagträ. Hon skriver: "Jag är insatt i prästämbetet enligt kyrkans ordning och jag förrättar nattvard i den församling som valt mig till sin herde. Jag förväntar mig att den ordningen och traditionen unnas mig och oss, som ser den som vår. Nattvarden är inte (eller borde inte vara) ett påtryckningsmedel, ett kyrkopolitiskt slagträ."

Faktum är att de som har makten (i detta fall en kyrkoherde) inte behöver "unnas" någonting. Makten tar sig rätten. Makten, och bara makten, har möjlighet att använda nattvarden som påtryckningsmedel och kyrkopolitiskt slagträ. Något som också sker idag. Jag håller givetvis med Anderssén-Löf att så inte borde ske, men tyvärr är detta inte den verklighet vi lever i idag. Eftersom det är de som har makten som har möjlighet att göra detta är det på deras ansvar att se till att så inte sker. Här är udden givetvis riktad mot biskopen, domkapitlet och lokala kyrkoherdar och församlingsråd. Det är dessa som kan unna, eller förvägra. Att som Anderssén-Löf gör i sin text försöka svänga på detta är allt annat än trovärdigt och förtroendeskapande.

I hela frågan om nattvarden handlar det om att alla ska ha möjlighet att fira nattvard. Precis som Anderssén-Löf skriver: "På motsvarande sätt förstår jag att det i en större, kristen gemenskap kan finnas behov av att få fira nattvard på det sätt, med de ord och personer som hör till den specifika traditionen." Som sagt: Detta är inget som behöver unnas de som har makten. Men de som har makten kan, om de väljer att göra det, använda nattvarden som ett påtryckningsmedel och ett kyrkopolitiskt slagträ genom att förvägra dem detta.

Denna fråga, så som den nu framträder i Pedersöre församling, handlar således inte om makt och inte heller om påtryckningar eller om kyrkopolitiska slagträn. (Förutsatt att Anderssén-Löf , biskopen och domkapitlet inte väljer att använda frågan på det sättet.) Det handlar om möjligheten för alla att kunna delta i och fira nattvard och ytterst om hemortsrätten i vår kyrka. Även om frågan har varit på tapeten redan en längre tid har den nu drivits till sin spets när Pedersöre församling, tvärt emot Guds ord och vilja, valde en kvinnlig kyrkoherde.