Jag skrev igår ett svar till Harald Finnes svar på mitt svar till hans ursprungliga insändare. Det är tacksamt att ÖT låter debatten gå vidare. Jag publicerar texten här också - igen för att de som inte har tillgång till ÖT ska kunna ta del av den och även kommentera om någon så önskar. Notera att jag faktiskt denna gång har ett fel i min text. Det kan bli så när man tar uppgifter ur minnet. Det var INTE Pippin den Lille som ledde de kristna frankiska styrkorna vid Poitiers/Tours utan hans far Karl Martell. Jag beklagar felet!
Harald Finne undrar över mina skor. De är både stora (49) och torra, tackar som frågar! Sedan hävdar han att orsaken till "hämdlystnaden och bitterheten" hos muslimerna gentemot den kristna världen är korstågen. Historien, och religionsvetenskapen, visar oss emellertid att detta inte kan stämma. Det att de kristna på 1100-talet inte accepterade muslimernas ultimatum att underkasta sig eller att dö och i stället valde att slå tillbaka militärt har säkert bidragit till både hämndlystnaden och bitterheten, men detta är ingalunda orsaken till den fientlighet som finns.
Religionsvetarna är överens om att Islam är en svärdets religion, och i dess natur ligger därför behovet att underkasta sig andra kulturer och religioner med vapenmakt. Detta var orsaken till att muslimernas väpnade styrkor redan 732 stod i centrala Frankrike (!) och blev slagna av Pippin den Lilles trupper vid Poitiers. Det är också orsaken till att de muslimska trupperna 1071 drog fram och besegrade de kristna trupperna vid Manzikert – ett slag som sedan öppnade hela Anatolien för muslimska härjningar med oerhört mycket blodspillan och lidande som följd. Detta var sedan också den direkta orsaken till att påven Urban II uppmanade de kristna till korståg mot muslimerna. Om vi alltså vill hitta en "mörk tråd" i detta ska vi inte i första hand se på de kristnas försvar mot muslimsk aggression utan snarare på orsakerna till denna aggression.
Sedan fortsätter Finne tyvärr att presentera felaktigheter, denna gång gällande kyrkomötet i Nicaea 325. Det är sant att alla församlade biskopar var män. Detta är ändå inget att förundras över eftersom den kristna kyrkan alltid har förstått att herdetjänstens bördor bör besparas kvinnan. Det är även sant att det var kejsaren som sammankallade mötet. Men att det skulle ha varit fråga om "mycket roende och hopande" och att man "konstruerade en text som slog fast ramarna för den kristna tron" som om denna text kunde ha blivit lite hur som helst, beroende på vad som sades på detta möte, är genomfalskt. Detta liksom Finnes mycket märkliga påstående att "Bibelns innehåll slogs fast först 38 år senare när ”opassande” material gallrades bort". Sanningen är att det fanns en bred enighet om vad den kristna tron handlar om bland de församlade på kyrkomötet i Nicaea – och så hade det funnits en lång tid redan. Det företogs inga omröstningar och alla, utom två eller tre, av de deltagande biskoparna ställde sig bakom mötets slutsatser. Mötet handlade inte om att "konstruera" utan uttryckligen om att erkänna och bekänna den kristna tron sådan den är.
Huvudfrågan på Nicaea-mötet var frågan om Kristi ställning i gudomen. De som avvek från den tidiga kristna uppfattningen om Kristus som Gud fullt ut kallades arianer, och slutresultatet av mötet blev att de biskopar (alltså två eller tre av ca trehundra som var samlade) som företrädde denna åsikt bannlystes. Arianismen hade knappast något avvikande att säga om kvinnans ställning i kyrkan, liksom inte heller angående de bibliska skrifterna. En intressant detalj här är att Eusebius av Nikomedia (död 341), som var en av de få biskopar på mötet som företrädde den arianska irrläran, sedan kom att bli den biskop som döpte kejsar Konstantin på dennes dödsbädd. Arianismen som sådan försvann heller inte utan på 600-talet var denna kristendomssyn t.o.m. dominerande på vissa håll.
Det är sant att det går en mörk tråd i kristendomen och i dess historia. Men denna handlar inte, som Finne hävdar, om kvinnofientlighet och om våldsamheter. Nej, denna mörka tråd handlar om mänskliga idéer och tankar som försökt konkurrera ut den "tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga". Denna tråd går faktiskt inte heller i första hand bara genom historien, utan den går framför allt genom oss var och en i det att vi så väldigt gärna sätter oss upp mot Guds goda vilja och hans bud. Detta leder till synd och elände, till fientlighet mellan människor och säkert även till avundsamhet mellan könen. Lösningen på detta problem är inte att vi sätter oss ner och försöker forma om historien så att den kommer att stöda vår egen agenda, utan genom att vi ser historien sådan den är – också med alla de felsteg som har gjorts i kristendomens namn – och går in under Guds nåd i Jesus Kristus med både vår historia, vårt nu och vår framtid. För att kunna göra detta behöver vi få ögonen på det som framför allt annat går genom historien, nämligen Evangeliet om Jesus Kristus.
Kristian Nyman, Esse