Kyrkans nyaste strategi

"Kyrkan ska vara kolneutral senast år 2030" basunerar en av dagens nyheter i Österbottens tidning ut. Denna nyhet berättar att kyrkostyrelsens plenum under dagen har slagit fast kyrkans energi- och klimatstrategi. Som alltså går ut på att kyrkan ska bli kolneutral inom elva år. Dessutom ska kyrkan påverka i klimatfrågor både som samhällelig aktör och debattör. "Mitt i all klimatångest och pessimism vill kyrkan skapa hopp och tro på att det är möjligt att stävja klimatförändringen om man genast skrider till åtgärder", säger Illkka Sipiläinen som verkar som sekreterare och sakkunnig i kyrkostyrelsens klimatgrupp.

Och jag som trodde att kyrkans uppgift var att förkunna evangelium och verka för att sprida tro och hopp inför evigheten! Men tydligen hade jag fel. Eller kanske det går att göra både och? Frågan lyder således: Finns det en landsomfattande strategi för evangelisation av det finländska folket? Och följdfrågan: Hur mycket satsas det på att fullgöra denna säkerligen mycket ambitiösa strategi?

Det frågtes blott. Knappast finns det någon som kan svara på mina frågor.

Herren Gud på besök!

Mitt arbete är sådant att gudstjänsten klockan tio på söndagsförmiddagen sällan passar bra in i mitt schema. Vissa tider på året går det ändå för sig att rucka schemat en aning så att det är möjligt för mig att delta. Det förutsätter att jag stiger upp tidigt, men det är det förstås värt. I själva verket är det alltid bra att stiga upp tidigt. Morgonstund har guld i mund, heter det som bekant.

Nåväl, i går steg jag upp tidigt så att jag kunde vara med på högmässan i Esse kyrka. Det var en fin gudstjänst! Det enda som störde mig var att halsen ännu var lite rostig efter en liten förkylning så att jag inte riktigt klarade av att sjunga med i de fina psalmerna. Vissa av dem for högre än höga C, och då har jag svårt att klara av dem, speciellt när jag varit förkyld och inte kunnat sjunga så mycket så att säga "till vardags". Nå, det kan göras också utan ord – det är ju bibliskt också att "sjunga Guds lov i våra hjärtan".

När jag satt där i bänken kom en tanke för mig som visserligen inte är ny, men den kom med förnyad kraft: Det är oerhört stort att vi, varje söndag, får fira gudstjänst tillsammans med Herren Gud i våra kyrkor. I varje församling, i hela världen, kommer Gud och möter oss människor! Har du tänkt på det? När kyrkklockorna kallar oss människor till kyrkan kallar de oss till ett gudsmöte. Himmelens och jordens Skapare, den Helige och Allsmäktige, kallar just dig till att komma och möta honom. Det här är så stort att ingen av oss riktigt förstår hur stort det är.

Nu kanske någon hävdar att detta möte fördärvas av villolärande präster, och det stämmer förstås. Till en viss del. Och ja. Som kristna ska vi inte delta i sådana sammanhang där villolärande präster verkar. Men de som inte har förstått detta utan ändå deltar – de får Guds ord i de olika textläsningarna. De får god undervisning i de psalmer som sjungs och i de böner som bes. Predikan är förstås en annan sak, men lyckligtvis brukar de villolärande sällan ha så mycket att säga så deras predikningar brukar vara ganska korta. Så den villolärande prästen kan inte helt förstöra det gudsmöte som klockorna kallar till. Men som sagt, om vi kan undvika det ska vi förstås inte delta i en sådan gudstjänst utan i stället söka oss till rätta predikstolar.

Om några veckor är det biskopsvisitation i Esse. Jag har förstått att det kommer att satsas extra mycket på den gudstjänst som då kommer att firas eftersom vi kommer att ha så fint främmande. Behöver jag säga att jag inte kommer att delta? Jag menar dessutom att det är fel att låta en villolärande biskop predika i gudstjänsten. Vi kan inte förneka honom rätten att förrätta visitation, men hans verksamhet borde begränsas till att bläddra i pappren. Vi ska helt enkelt inte ta emot en villolärare och ge honom tillgång till predikstolen. Men det var inte detta som den här texten skulle handla om. Det blir alltså festmässa extraordinaire när biskopen kommer. Men det som slog mig där jag satt i kyrkbänken är att vi har oerhört mycket finare främmande i Esse. Varje söndag. Herren Gud kommer på besök. DET är värt att uppmärksamma. Att en villolärande biskop kommer inte så mycket.

Vem är "man"?

May Vikströms kommentar i senaste numret av Kyrkpressen ger anledning till några mycket allvarliga frågor. Vikström kommenterar det stundande biskopsvalet och hävdar att tre av de fyra kandidaterna (Ekstrand, Åstrand och Enckell) "ligger i täten i biskopsvalet", medan Backströms "understöd är klart minst". Vidare hävdar Vikström att det ser ut att bli en andra omgång i valet "där den ena kandidaten heter Ekstrand medan det är hugget som stucket mellan de två övriga". Vikström fortsätter sedan med att hävda att "Enligt det synliga understödet har Lisa Enckell ett försprång".

Det synnerligen anmärkningsvärda här är att Vikström inte säger något om vilka siffror/vilken undersökning hon bygger dessa påståenden på. Hon talar om "det synliga understödet" och om att "knappt tvåhundra av sjuhundra väljare har meddelat sina preferenser", och så skriver hon att "på basen av det understöd man vet om". Det är här de mycket allvarliga frågorna uppkommer. Vem är "man"? Är det May Vikström, eller är det någon annan? Vem har mätt det "synliga understödet"? Hur har denna undersökning utförts? Har May Vikström, eller någon annan, pratat med sina bekanta i trakten runt Borgå, eller finns det en objektiv grund för att hävda det som hävdas i artikeln? Var finns det dokumenterat vad dessa "knappt tvåhundra" som "har meddelat sina preferenser" anser? Här noterar jag att det krävdes trettio elektorer (minst) för att ställa upp en kandidat. Fyra gånger trettio är hundratjugo, och om vi antar att några av kandidaterna backas upp av drygt trettio elektorer närmar vi oss "knappt tvåhundra". Är det detta som de facto är de "knappt tvåhundra"?

Om en tidning som är så central som Kyrkpressen är för det kyrkliga livet i Borgå stift publicerar en text som denna måste tidningen också redovisa för grunderna för det resonemang som förs! Något annat är fullständigt oacceptabelt. Så May Vikström, var finns siffrorna?

Varför är detta då så allvarligt? Jo för att en dylik text i stiftets tidning mycket väl kan komma att styra valbeteendet hos elektorerna. Eller rättare sagt: Det gör det garanterat. Debatterna inför valet har visat att Harry Backström är den av kandidaterna som är klart konservativast. Men om elektorerna får höra att han inte har någon chans i valet finns det en uppenbar risk att de som annars skulle rösta på honom väljer att taktikrösta och i stället rösta på en annan kandidat – kanske då i första hand Sixten Ekstrand (som uppfattas som den mest moderate av de tre liberala kandidaterna) för att så säkerställa att han kommer att vara med i en eventuell andra valomgång. Så därför behöver frågan ställas: Finns det en solid grund för att påstå att "Harry Sanfrid Backströms understöd är klart minst"? Eller är det May Vikströms illa dolda antipatier mot Backström som talar?

Det här är som sagt synnerligen allvarligt. May Vikström bör omedelbart redovisa den undersökning hon bygger sitt resonemang på. Om hon inte klarar av att göra det får vi med fog anta att hon försökt använda sig av sin position som chefredaktör för stiftstidningen för att påverka utgången av biskopsvalet.  

Lagen och evangeliet

Speciellt i luthersk teologi, men förstås också på annat håll, är detta med lag och evangelium oerhört centralt i förkunnelsen. Som predikanter och präster är vi satta att förkunna Guds heliga och ovillkorliga lag för alla människor. Den lag som kräver fullkomlighet och som, när vi misslyckas med att uppfylla den, dömer oss människor till döden. Men vi har också en skyldighet att förkunna det rena och villkorslösa evangeliet för alla människor. Det evangelium som säger att Jesus har uppfyllt lagen till punkt och pricka i vårt ställe och som tog alla våra synder och våra misslyckanden på sig själv och sonade allt detta i sin död på Golgata kors. Lag och evangelium. Lagen som binder och dödar och evangeliet som frigör och ger liv.

Idag har denna lag- och evangelieförkunnelse tystnat (och tystas) på många håll. Trots att de allra flesta finländare är döpta till Kristus har de aldrig fått höra lag och evangelium förkunnas. Det här är fatalt – i ordets ursprungliga mening. Det är oerhört illa när lagen inte längre ljuder. Detta gör, bland annat, att ett av de starkaste incitamenten att inte göra det onda har försvunnit. Men inte bara det. Lagens huvuduppgift, alltså att överbevisa om synd och driva syndare till Kristus, har därmed också tonat bort. Men ännu värre är det när det rena och villkorslösa Evangeliet inte längre hörs över våra bygder. När så sker/har skett stängs himlaporten för människorna och det enda en människa som inte har hört och inte har fått sätta sin tro till evangelium har att se fram emot är ett meningslöst liv i hopplöshet, åldrande, sjukdom och död. Och sedan den eviga döden.

Men inte bara det. Livet här på jorden blir för en sådan människa också ett liv i kval och samvetsnöd. För även om Guds heliga lag inte längre blir förkunnad finns det hos människan en viss naturlig kunskap om vad lagen kräver. Även om en människa aldrig har hört en lagförkunnelse i enlighet med Guds ord kommer hennes samvete att signalera skuld och påminna henne om att allt inte är så som det borde vara. Skaparens spår i hans skapade verk försvinner nämligen inte även om människan försöker stänga ner sina inre, andliga, öron och ögon. Guds lag finns ändå inskriven i oss, även om vi förstås inte ser och förstår ens närapå allt vad lagen säger och kräver av oss. Så även om vi aldrig har hört lagen förkunnas kommer vårt samvete att straffa oss när vi bryter mot Guds lag. Och det mest tragiska är att eftersom lagen inte har förkunnats för en sådan människa finns det heller inget sätt för henne att veta var botemedlet mot hennes samvetskval finns. En sådan människa är därför dömd till ett liv i kval och samvetsnöd.

Jag läste i morse två mycket rörande vittnesbörd om just detta. Tidningen Uusi Tie berättar, i en mycket läsvärd artikel, om evangelisten Eveliina Heinonen som, innan hon kom till tro, hade låtit mörda sitt ofödda barn. Även om hon inte hade hört lagen förkunnas visste hon att det hon hade gjort var ett oerhört brott. Alltid när hon var nykter och stannade till ens lite hörde hon samvetets anklagelser. Det gjorde att hon sprang från den ena arbetsuppgiften till nästa och även drack mycket. Allt för att döva samvetets röst. Men till sist stoppades hon av livet – hon blev förlamad och tvingades till en längre sjukhusvistelse. Tanken på döden bedövade henne och hon insåg att det för henne inte fanns någon annan möjlig slutdestination än helvetet. Men sedan fick hon, det berättas inte hur, klart för sig att det mittersta korset på Golgata var ämnat för henne, som straff för hennes synder, men att Jesus gick i hennes ställe och dog den död hon hade förtjänat för det hon hade gjort. Evangeliet kom in i hennes liv och hon fick se att Guds nåd gäller också för den som begått en abort och låtit döda sitt eget barn.

Det andra vittnesbördet berättar om en man som hade bestämt sig för att ta sitt liv. Han satt på ett tåg och såg inget ljus i sitt mörker. Men så gick bromsarna sönder på tåget, och som ett resultat av detta hann det försenade förbindelsetåget fram till stationen innan mannens tåg kunde avgå. På detta förbindelsetåg satt den samma Eveliina Heinonen och bad att Herren på något sätt skulle hjälpa henne att hinna med tåget som skulle ha avgått för tjugo minuter sedan. På grund av bromshaveriet hann hon med sitt tåg, och det visade sig att hon kom att sitta bredvid mannen som var på väg till sitt planerade självmord. De två kom att samtala, och där fick hon uppenbara evangeliets ljus för denne man som, tyngd av (den naturliga) lagens förebråelser, inte sett någon annan utväg än att avsluta sitt liv. Mannen fick där komma till tro på Herren Jesus, och med det samma fick hans liv en ny mening och ett nytt mål. Det planerade självmordet blev aldrig av.

Finland är idag fullt av människor som är tyngda av sina synder och sina misslyckanden. Som lider under lagens krav trots att de flesta av dem aldrig har hört Guds lag förkunnas. Människor som så desperat borde få höra evangeliet om syndernas förlåtelse. Människor som hungrar och törstar efter evangeliet trots att de inte vet att det är evangeliet de skulle behöva. Men som aldrig får höra det för att vi (=alla kristna) som är satta att förkunna det i ord och handling antingen inte tillåts förkunna det, inte vågar göra det eller inte själva tror på det och därför inte kan eller vill förkunna det.

Och så tvingas människorna fortsätta sin hopplösa vandring genom livet utan mening och mål, annat då än en mörk och kall grav och sedan, efter det, en evighet utan hopp, mening och mål.

Helt i onödan.

Kvällstidningsjournalistik i Svenska Yle

Jag lyssnade på radionyheterna (radio Vega) i morse. Jag borde förstås inte ha gjort det, men radion stod på och jag kom mig inte för att stänga av den. Inslaget jag lyssnade på handlade, igen en gång, om situationen i Kristinestad. Kyrkorådets viceordförande Anders Österback grillades (ordet är denna gång verkligen på sin plats) av journalisten som med all makt försökte få till stånd någon form av sensation. En stor eloge till Österback som inte gick på journalistens oerhört ledande frågor utan behöll lugnet!

Svenska Yle har också publicerat en artikel på nätet som behandlar ämnet. Där syns också samma vilja att skapa konflikt som fanns i intervjun i radionyheterna. Det är helt tydligt att svenska Yle har gett sig ut på häxjakt. Huvuden ska rulla. Måste rulla. Konflikten ska blåsas upp och hålls i liv så länge som det bara är möjligt. Det ord som kommer för mig när jag ser detta synnerligen dåliga exempel på journalistiskt arbete är ordet "kvällstidningsjournalistik". Igen en gång: Varför måste vi betala för det här skräpet?

Sedan ännu två reflektioner angående det som Björn Vikström säger i artikeln på nätet. "Det är klart att det är ett problem om församlingen inte kan erbjuda präster som församlingsborna i full utsträckning har förtroende för."

Just så. Nu är det här ett problem. Alltså när den delen av församlingen som inte bryr sig i Guds ord inte kan ha förtroende för församlingens präster. Men var är orosrynkorna i Vikströms panna när vi som vill ha präster som förkunnar ett rent Guds ord inte får eller har präster i församlingen som vi kan ha förtroende för? Det finns många församlingar i stiftet där detta är vardag – och där detta har varit vardag en lång tid redan. Men har vi sett några intervjuer eller texter från Vikströms egen hand där han oroat sig över detta? Nej givetvis inte. Det här är tydligen bara ett problem i en riktning.

Sedan kan jag inte låta bli att reflektera kring detta med förtroendet. Vikström menar att det är ett problem när församlingen inte kan ha förtroende för sina präster. Det är det givetvis, men det vi bör inse är att det i en sådan situation givetvis inte är någon självklarhet att roten till problemet finns hos prästerna. Det kan ju faktiskt vara så att orsaken till problemet är att stora delar av församlingen (eller åtminstone den del av församlingen som ropar och hopar om denna sak) har fjärmat sig från Guds ord och att detta är orsaken till förtroendebristen. Om det är så (vilket det bevisligen är i just detta fall) är inte lösningen att tukta prästerna utan i stället borde Vikström, om han skulle vara en riktig biskop som värnar om enheten, tukta församlingen och uppmana de som tagit illa vid sig att gå tillbaka till Guds ord. Men något sådant kan vi förstå bara drömma om. Orsaken är uppenbar och finns att hitta i orden om en "riktig biskop".

Förtroendet är ett problem idag. Eller snarare bristen på förtroende. Men problemet här är inte de präster som nu har hängts ut. Nej, problemet är de präster och de biskopar (och det finns många av dem) som inte har förtroende för Guds ord. Präster och biskopar som menar sig veta bättre än Gud själv. DÄR finns dagens stora problem. Men detta problem tar förstås inte Vikström itu med. Också här är orsaken mer än uppenbar: Björn Vikström har inte någon lösning på detta eftersom han själv är en del av problemet.

Nytt på bokfronten

Jag har legat ganska lågt med bokbeställandet den senaste tiden. Inte för att det inte skulle finnas mycket goda böcker som kunde införskaffas, utan för att jag har så mycket goda böcker i vårt "bibliotek" som jag ännu inte hunnit läsa. (Citationstecknen är nästan onödiga ...)

Emellertid är det ju så att om man ska skriva en roman som bygger på historiska händelser behöver man göra en hel del efterforskning innan man börjar skriva. Dessutom har jag den senaste tiden intresserat mig mycket för den allra första kristna församlingen och vad som hände efter att evangelierna hade blivit skrivna, alltså slutet av det första århundradet och decennierna därefter. Det finns förstås inte så mycket material från den här tiden som vi skulle önska, men det finns ändå en hel del som både bekräftar det material vi har i Nya Testamentet och som ger oss värdefull information om den unga kyrkans första tid. Både kyrkligt och världsligt material. Till den senare gruppen hör en del romerska och judiska historieskrivare som ger oss oerhört värdefulla uppgifter.

När det gäller researchmaterial till den bok som är under planering just nu kan jag nämna ett par böcker av Craig Parton (The Defense Never Rests och Religion on Trial), en bok av bl.a. John W Montgomery (Making the Case for Christianity: Responding to Modern Objections) och en all inclusive prenumeration på BAR (Biblical Archeology Rewiew Magazine). En bok finns ännu på önskelistan, nämligen Montgomerys Christ as Center and Circumference. Med detta som bakgrund kan var och en försöka lista ut vad det är tänkt att nästa bok ska handla om! Om Herren vill och vi får leva.

Den bok jag just nu håller på att läsa härrör sig dock till intresset för den kristna kyrkans första tid. De apostoliska fäderna är en bok som kanske inte är så alldeles lättläst, men det är mycket belönande att ta sig an den. Den första insikten jag fick när jag satte mig ner med första Clemensbrevet är att wow! – många av de utmaningar som vi har idag är INTE nya. Redan år 95 (!) kämpade de kristna förkunnarna och kyrkoledarna med motsträvighet mot evangeliet och avfall från det rena evangeliet. Inget nytt under solen, alltså!

Men om några är olydiga mot det som han har sagt genom oss, så skall de veta att de kommer att snärja in sig i överträdelse och stor fara. Men vi ska vara utan skuld till denna synd och skall be med ihärdig suckan och bön att alltings Skapare måtte bevara sina utvaldas antal oförminskat över hela jorden genom sin älskade tjänare Jesus Kristus. Genom honom har han kallat oss från mörker till ljus, från okunnighet till kunskap om sitt namns härlighet ... (Ur Första Clemensbrevet till Korinthierna, §59)

Infantilt

Jag är klimatskeptiker. Inte på så sätt att jag skulle mena att klimatet inte förändras. För det gör det. Min skepticism handlar om huruvida vi människor har orsakat denna senaste av klimatförändringar eller inte – och i förlängningen om vi med våra åtgärder, hur radikala dessa än kan tänkas vara, kan stoppa eller förmildra den klimatförändring som är på gång.

Jag tror också på att spara energi. Jag går t.ex. alltid och släcker lamporna i huset. Så har jag också bytt ut alla lampor i mitt företag mot lågenergilampor. Där det är möjligt. Det låter sig tyvärr inte göras riktigt överallt. Så har jag inte heller satt min fot ombord på ett flygplan. 46, 5 år utan att flyga. Visst. Vi har två ibrukvarande dieselbilar på gården. Men diesel är trots allt det, ur klimatsynvinkel, bästa motoralternativet idag. Bättre än el, faktiskt. Men på landet klarar man sig inte utan bil, och har båda jobb behöver man två bilar. Så trots att jag, på basen av den information jag har tagit del av, inte tror dagens nästan heliga dogmer rörande människans klimatpåverkan försöker jag spara energi. För det tror jag på. Alltså att spara energi. Helt enkelt för att all energiproduktion är miljöförstörande. Men någon klimatångest har jag inte. Verkligen inte.

I gårdagens ÖT skriver Kenneth Myntti en ledare med rubriken "Ungas klimatångest är en stark förändringskraft – speciellt om den kombineras med skolvägran". Jag tvivlar inte på att det rubriken säger är sant. Det är det säkert. Men det gör inte att den blir mindre skrämmande för det. Speciellt när man läser vissa saker som sägs senare i ledaren.

Myntti lyfter fram Greta Thunberg och "klimatungdomarna" som skolskolkar för klimatet och deras engagemang som "kommer att tvinga beslutsfattare världen över att gå från snack till handling i klimatfrågan". Det mest oroväckande i artikeln är det som Myntti skriver om Thunberg och förenklingen, något han framställer som något positivt. Thunberg har tydligen sagt att "Man behöver inte förstå sig på all modern teknik för förnyelsebar energi, man behöver bara skära ner på utsläppen".

"Man behöver bara skära ner på utsläppen." Det är det här som är så oerhört skrämmande. Jag kan tänka mig att en sextonåring kan uttrycka sig så här, men att en medelålders man som Myntti framhåller detta som något positivt, det skrämmer. Åtminstone mig. "Det är omedelbar aktion vi behöver, inte tomt snack och planer som sträcker sig långt in i framtiden. Och på den punkten kan ingen säga emot henne."

Ja, Myntti, det kan någon nog göra. Och någon borde göra det, även om denne någon kommer att få stryk för det. Men saken är den att det inte är så enkelt att "bara" skära ner på utsläppen. Och framför allt inte omedelbart. Visst kan, och ska, vi göra vad vi kan för att minska miljöförstöringen. Och det kan långt åstadkommas genom att minska energianvändningen och effektivera och modernisera energiproduktionen. Men det här kan INTE åstadkommas genom att förenkla eller genom att odla smarta oneliners.Och det kan framför allt inte göras omedelbart.

Det moderna samhället är oerhört komplicerat. Allt sitter ihop med allt, och gör man drastiska förändringar på ett område kommer det att få stora följder på andra områden. Det här kan givetvis inte en sextonåring förstå. Men av en medelålders chefredaktör borde man kunna förvänta sig en sådan förståelse.      

Nästa steg för regnbågsfascismen

Igår publicerade ÖT en nyhet som berättar att den tyske hälsoministern Jens Spahn vill införa en lag som skulle förbjuda behandlingar med syfte att få människor att byta sexuell läggning. Artikeln, som helt tydligt vill nedvärdera dylika behandlingar, nämner som exempel behandling med elchocker och "injektioner med stora mängder testosteron".

Finns det faktiskt sådana som ännu idag använder sig av sådana "behandlingsmetoder"? Jag tvivlar. Men om så är fallet är kanske ett förbud – mot sådana behandlingar – verkligen är på sin plats. Men den här artikeln väcker flera frågor än den besvarar. Om ett förbud mot behandlingar införs, betyder det att psykoanalytiker i framtiden inte längre kan behandla homosexuella människor?  Jag menar, om det skulle visa sig att, när psykoanalytikern börjar gräva i en människas förträngda barndomshändelser, han eller hon hittar sådant som, när det lyfts fram och behandlas, den homosexuelle (i misstag) skulle råka bli botad? Riskerar psykoanalytikern i sådana fall att bli åtalad för detta?

Ett förbud mot behandlingar är generellt sett en bedrövlig sak. Det är som att låsa dörren och kasta bort nyckeln – och hota att bestraffa sådana som försöker leta efter den. De som drabbas värst av en sådan lag är givetvis de homosexuella själva. Och kanske de psykoanalytiker som i misstag botar sina patienter. Men hur som helst visar detta lagförslag hur regnbågsfascismen igen tar ett steg framåt.

Ny kommentarpolicy

Broder Ole förslog för en tid sedan att jag skulle strama upp kommentarreglerna här på bloggen för att "rensa i alla skit som skrivs". Jag har allvarligt övervägt detta, men eftersom jag menar att yttrandefriheten är viktigare än rätten att inte bli kränkt (subjektivt sett, men i vissa fall också rent objektivt) kommer jag åtminstone inte i detta skede att göra detta. Den som vill fortsätta skriva kränkande omdömen om mig må således göra det. Varför, kanske någon frågar? Jo för att dessa kommentarer är en del av den samtidsdokumentation som denna blogg också är. Under de senaste dagarna har jag storligen förundrat mig över hur svårt det är för vissa läsare/kommentatorer att klara av att läsa innantill. De enklaste meningar blir i deras ögon förvrängda och obegripliga. Eftersom detta helt tydligt är fråga om normalbegåvade människor som klarar av att skriva fullständiga meningar kan jag inte finna någon annan orsak till detta än att det här handlar om att de har blivit slagna av blindhet. (Rom. 1:18-24) Om denna blindhet sedan är självförvållad eller från Gud må vara osagt. Bibelordet jag hänvisar till är, vad jag förstår, öppet för båda dessa möjligheter. Men i allt sitt elände är det oerhört fascinerande hur det här fungerar!

Jag har ändå bestämt att jag i framtiden inte kommer att svara på anonyma kommentarer som inte för diskussionen framåt. Eventuellt då annat än genom att länka till denna text. Detta är alltså från och med nu den nya kommentarpolicyn här på denna blogg. Fortsätt gärna att skriva kommentarer! Allra helst under efter namn (som Ole, Ulrik, Pia E och andra gör). Eller så med en googleprofil som är knuten till en signatur/ett förnamn (som t.ex. Christian och Patrik gör). Eller genom att underteckna en anonym kommentar med en återkommande signatur. Detta sista är inte det bästa alternativet, men det underlättar läsandet och diskussionerna när man vet vilka kommentarer som hör ihop. Helt anonyma kommentarer kommer att nonchaleras, speciellt då när dessa inte för diskussionen framåt. Jag förbehåller mig givetvis rätten att själv göra denna bedömning.

Den senaste tiden har jag blivit beskylld för många olika saker i kommentarfältet. Bland annat för att driva en nynazistisk hatblogg, att det mesta som blir skrivet här handlar om homosexualitet, att mena mig vara allvetande, att sprida osakligheter och hetsa mot folkgrupper, att vara anonym, att jag häcklar i stort sett allt och alla och att jag ljuger och provocerar. För att nämna en del.

En sak av detta stämmer: Jag provocerar gärna. Det är en av mina (många) svagheter. Helt tydligt har någon/några av de som läser och kommenterar här låtit sig provoceras. Likväl kunde det löna sig för dessa (denna?) att ta ett djupt andetag och tänka till lite innan personen/personerna börjar skriva sina kommentarer. Det är nämligen sakerna som behöver lyftas fram och diskuteras. Inte den/de som har sagt och skrivit någonting. Personpåhopp, om det sedan är på mig eller någon annan namngiven (obs!) person, för inte diskussionen framåt.

En av de lösa beskyllningarna ovan ska jag ändå lyfta fram här och nu. En anonym kommentator skrev igår kl 10:29: "Så gott som det mesta som blivit skrivet här på bloggen handlar om homosexualitet." Det här stämmer givetvis inte. I själva verket skriver jag väldigt sällan om homosexualitet. Jag kan faktiskt inte påminna mig en enda text, åtminstone under det senaste året, som skulle ha behandlat homosexualitet. (Mitt minne kan givetvis svika mig här.) Det jag däremot skriver om – ofta – är det jag kallar för hbt-lobbyn. Eller regnbågsfascismen. Alltså om de krafter i samhället som propagerar och arbetar för att göra det onaturliga naturligt på sexualitetens område och som vill förkasta den på Bibeln byggande sexualmoralen. Och som agerar med maktmedel för att tysta kritiken mot det som är på gång. Detta gör jag eftersom detta är en sak som är så rysligt aktuell just nu. Både i samhället i stort och i vår kyrka. Och jag kan lova att jag kommer att fortsätta med detta. I själva verket håller jag som bäst på med en ny text om just detta.

Varför är det så viktigt att lyfta fram detta, kanske någon undrar. Svaret är självklart. För att detta kommer att skapa så oerhört mycket lidande för så många människor om den utveckling som är på gång fortsätter och griper omkring sig. Främst för de som ska växa upp i ett samhälle med en fullständigt sjuk sexualmoral och en förvrängd syn på kön, men också för alla de som redan har drabbats av detta. Både samhället och kyrkan sviker som det nu är de homosexuella, och detta är oförlåtligt. (Mark. 9:42)

Tyvärr klarar en del av läsarna/kommentatorerna inte av att se skillnaden mellan att å ena sidan kritisera de homosexuella och att å andra sidan kritisera propagandan för och strävan efter att göra det onaturliga naturligt i människors ögon. Det är det senare jag ägnar mig åt här på denna blogg. Inte det förra.  Jag beklagar detta, men tyvärr är det, som jag ser det, ofrånkomligt att så sker. När det saknas vilja att se sanningen blir det ofta så att man så småningom inte längre klarar av att se sanningen även om man till äventyrs skulle försöka.

Livsfarlig blåögdhet

Bland andra Svenska Yle hade för några dagar sedan en artikel som berättade om påve Franciscus besök i Förenade Arabemiraten. Denna artikel var bedrövlig, liksom mycket annat som skrivs om islam idag. Godtrogenheten är enorm bland speciellt de politiskt korrekta politiska ledarna i västvärlden. Som jag tidigare har konstaterat stod muslimerna ännu vid sekelskiftet 1600-1700 utanför Wiens portar med målet att erövra och underkasta sig hela västvärlden. Detta mål har inte övergetts, problemet – ur islams synvinkel – är bara det att väst under de senaste trehundra åren har varit så oerhört överlägset både militärt och ekonomiskt att det helt enkelt inte har funnits några som helst förutsättningar för att genomföra denna erövring.

Det vi i väst borde inse, gärna så snabbt som möjligt, är att islam fortfarande är ett stort hot. Islam har INTE ändrat, islams grunddokument är fortfarande det samma som för 300 år sedan och synen på icke-muslimer är också den fortfarande den samma. När det är så är det så oerhört farligt, och fullständigt blåögt, att tala om islam som en fredens religion. Det är den nämligen inte. Men som sagt vill eller vågar – eller kan – inte de politiskt korrekta ledarna i väst se och förstå detta. Man ser i stället det man vill se. Och detta är livsfarligt. Nu har också påve Franciscus sällat sig till denna skara av blinda ledare för blinda. Den 4/2 undertecknade påven ett "Dokument för att främja brödragemenskapen, världsfreden och fredlig samexistens" tillsammans med Ahmed al-Tayeb, ledare för Al-Azhar-universitetet i Kairo – vanligen kallade den mest inflytelserike muslimen i världen.

Detta dokument har kallats för ett historiskt genombrott, och det fördömer kraftigt "alla i Guds namn gjorda våldsdåd" och talar för att alla religioners företrädare bör högaktas, för att all diskriminering bör fördömas, för behovet av att skydda alla religiösa byggnader och rätten till religionsfrihet och behovet av att erkänna kvinnors rättigheter.

Handen upp den som tycker att detta låter bra! Åtminstone sätter jag handen i vädret. Problemet är bara det att det här är för bra för att vara sant. Alldeles för bra, dessutom. Men påven gick på det, liksom förstås alla politiskt korrekta ledare i väst. Se nu vad islam står för! Men nej. Raymond Ibrahim, ledande kännare av islam och mellanöstern, har påpekat att denne al-Tayeb säger något helt annat när han talar till sina egna på arabiska. Tydligen förlitar han sig på att vi i väst inte behärskar arabiska. Vilket i och för sig stämmer för de flesta av oss. Men inte för alla. Så när al-Tayeb talar arabiska är det helt annat ljud i skällan. När han talar till sina egna på arabiska förnekar al-Tayeb allt det han skrivit under. T.ex. har han offentligt sagt att den som avfaller från islam och vägrar återvända inte längre bör leva. Här hänvisade han till den hadith enligt vilken profeten Muhammed säger: Den som avfaller från islam ska dödas.

Enligt islam är det, enligt vissa tolkningar av Taqqiyya, tillåtet att ljuga för en otrogen. al Tayeb är inte shiit utan sunni, men det är inte svårt att argumentera för att detta var vad som hände när påven lurades att underteckna dokumentet om fredlig samexistens. Det finns nämligen inget sådant som fredlig samexistens och religionsfrihet inom islam. Så länge vi inte inser detta utsätter vi oss för en dödlig fara. Godtrogenhet är ingen dygd. Speciellt inte när man handskas med företrädare för islam.

För bara 300 år sedan stod islam utanför Wiens stadsmurar med målet att lägga under sig hela västvärlden. Detta har inte ändrat, utan det målet står fortfarande kvar. Undertecknandet av detta dokument var ett litet, men viktigt, steg på den vägen.

Så oerhört genomfalskt, eller bara blindhet?

Jag läste dagens ledare i Aftonbladet. Anders Lindbergs artiklar brukar inte tilltala mig det minsta, och den här ledaren var verkligen inget undantag. I ledaren, med rubriken "Hotet mot Sverige är högernationalismen" skriver han om den svenska utrikesministern Margot Wallströms utrikesdeklaration i riksdagen där hon talade om Ungern och Polen och varnade för det hot utvecklingen i dessa båda länder utgör mot "de värderingar som ligger till grund för det europeiska samarbetet". Tanken är att utvecklingen i dessa båda länder är odemokratisk.

Som ett svar på dessa "utmaningar" kommer Sverige att dra igång en "demokratioffensiv" och Wallström hoppas att så många länder som möjligt kommer att ansluta. Här kommer att ingå "ökat demokratibistånd" och "stöd till demokratins försvarare runt om i världen".

Är det någon annan än jag som tycker att det här låter så oerhört falskt? Ska verkligen ett land som automatiskt stänger ut 20% av medborgarna från den demokratiska processen (förutom då rätten att avge sin röst) tala med sådana brösttoner och fördöma andra?

Nej Margot Wallström, sopa först den egna trappan ren innan du börjar sopa åt andra! Men det kan ju faktiskt hända att hon tror att det som sker i Sverige är ägnat att gynna demokratin. I så fall kanske det skulle hjälpa med starkare glasögon. Men jag tvivlar på det.

Men förvisso. Högernationalismen kan nog innehålla stora faror. Där har Wallström/Lindberg rätt. Men jag ser nog mycket större faror på betydligt närmare håll. I Sverige, och i Finland, går utvecklingen idag t.ex. mot ett avvecklande av yttrandefriheten. Det, om något, är en stor fara för just demokratin. Kanske det skulle vara skäl att börja där i stället? Men problemet är att det finns sådana som uppenbarligen inte anser att detta är något problem. Och så finns det många fler som helt tydligt inte ser problemet överhuvudtaget.

Så oerhört frustrerande!

Jag har, trots uppmaningar, inte skrivit flera insändare i debatten på ÖT angående homosexualiteten och kyrkan. Jag har sagt det jag hade att säga, och jag tror inte att det lönar sig att debattera med sådana som redan har bestämt sig för hur sakerna ligger till. De beter sig som gåsar som allt vatten rinner av. Hur man än argumenterar och visar att Bibeln är entydigt mot utlevd homosexualitet biter det inte. Och orsaken är klar och tydlig: De har bestämt sig att det är som de tror, och det får helt enkelt inte vara på något annat sätt. Det är fruktlöst att diskutera med sådana.

Men jag läser nog vad som skrivs. Och himlar med ögonen och suckar djupt. Varför fokuserar ni bara på denna enda sak? Varför bryr ni er inte om övergreppen i den katolska kyrkan och andra pedofilsammanhang? Eller så heter det att det finns nog problem i det heliga äktenskapet också. Bryr ni er inte om våldet i äktenskap mellan kvinnor och män? Vidare har vi så de (obligatoriska) insinuationerna om att motståndet mot homosexpropagandan bottnar i en osäkerhet angående den egna sexualiteten. Eller så de fullständigt hårresande kommentarerna här på denna blogg. Avsiktliga felläsningar, tomma beskyllningar om lögn och anonyma påhopp. Detta nu bara som några, färska, exempel.

Jag blir så oerhört frustrerad när det inte går att föra en saklig och faktabaserad diskussion. Och när motståndarsidan avsiktligt misstolkar och kommer med grova beskyllningar och insinuationer. Men ja, visst bryr vi oss. Det är bara det att vi inte är katoliker och att vi därför inte har något inflytande i vad som pågår inom den katolska kyrkan. Men vi påtalar vad som är på gång när det gäller pedofili i Finland. Se t.ex. vad professor Tapio Puolimatka skrev i höstas angående försöken att normalisera synen på pederasti. Som ett första steg. Men föga överraskande föll inte heller detta i god jord. Och visst bryr vi oss om förhållandena inom äktenskapet. T.ex. skrev jag en serie texter om detta för en tid sedan. Och nej, motstånd mot lögnerna på detta område behöver verkligen inte bero på att vi är otrygga i vår egen sexualitet. Det räcker mycket väl med att vi vurmar för sanningen och att vi bryr oss om människorna. Men för den som vill kritisera går det tydligen bra att strunta i sådana petitesser. Så jag blir så oerhört frustrerad. Men mest frustrerad blir jag ändå när klara och tydliga bibelord förvrängs och, i värsta fall, helt ignoreras. Detta senare gör sig inte bara "vanliga" insändarskribenter sig skyldiga till, utan detta förekom t.o.m. i Björn Vikströms bok "Monta rakkautta".

Det finns helt enkelt inte någon vilja att ens försöka förstå. Blockeringen vid ett givet synsätt är så total att de som kämpar för förändring i kyrkans syn på äktenskapet gör sig blinda. Blinda för vad Guds ord säger, blinda för hur naturen fungerar och, får man frukta, blinda för vad sann kärlek är och hur den verkar.

Vissa gånger blir jag nästan rädd när jag ser hur denna blindhet fungerar. Hur hatet florerar mot sådana som ännu i denna sena tid står upp för Guds ords sanningar och för de homosexuella. Ja, du läste rätt. Också för de homosexuella. För det är det vi gör när vi vägrar böja oss för de värdeliberala och mot kristen kärlek och kristen moraluppfattning fientliga vindar som blåser över världen idag. De homosexuella har rätt att få höra att de är älskade av helige Gud och att han vet vilken kamp de har att utkämpa med sina begär och sitt eget kött. Och att han vill gå med dem och hjälpa dem i denna kamp. Men detta får inte sägas idag. Det enda som duger är att vi accepterar synden och välsignar den. Trots att en sådan sak inte är bra för någon. Om vi välsignar synden sviker vi nämligen både Gud och det uppdrag vi har fått av honom – alltså att vara salt och ljus. Och framför allt, och vad värst är, sviker vi de homosexuella genom att låta dem förstå att svart är vitt och att Gud accepterar synden.

Den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom är det bättre att en kvarnsten läggs om hans hals och han kastas i havet. (Jesus i Mark. 9:42)

Om meningslösheten och självmorden

Ledaren i dagens ÖT/Vbl lyfter fram de oerhört tragiska siffrorna över självmord bland barn under 18 år och det faktum att siffrorna är högre nu än de någonsin varit under 2000-talet. I ledaren lyfts förtjänstfullt fram en hel rad möjliga orsaker till att det är så här illa, och det är förstås så att varje människa som begår självmord, eller som gör ett själmordsförsök, är en separat individ som har olika orsaker till att han eller hon inte längre menar sig orka leva. Tragiskt är det i vilket fall som helst.

En sak som inte nämns i ledaren, men som garanterat har en stor betydelse för speciellt unga människors psykiska illamående, är bristen på mening i livet. Ateismen framställs alltid som något "neutralt" och t.o.m. som något gott. Den välbevarade offentliga hemligheten är ändå den att ateismen suger all mening ur livet. Om en människa alltså tar sin ateism på allvar. Visst. Vi kan försöka skapa mening i våra liv trots att vi har en ateistisk grundsyn, men faktum är ändå det att ateismens grundbudskap är att ett människoliv är en parentes mitt i tomheten. En parentes som dessutom ofta är fylld med lidande och elände. Människolivet har helt enkelt ingen mening. Det kommer att ta slut en dag, förr eller senare, och efter några få generationer är det ingen som kommer ihåg att vi har existerat.  

Ateismen suger all mening ur livet. Den tar bort allt hopp. Och när en människa berövas meningen och hoppet, ja vem orkar då med allt det lidande och elände som vårt liv är mer eller mindre fullt av?

Om kampen för tron

Jag ska börja med att säga att detta kommer att bli en text som alla inte klarar av att förstå. Så du som inte har "öron till att höra på lärjungavis", som det heter, behöver kanske inte ödsla tid på att läsa det här. Så är det sagt som en liten varning så här inledningsvis.

Om någon har missat det kan jag berätta att det pågår en brokig diskussion på ÖT:s debattsidor om kyrkan och homosexualiteten. Denna diskussion visar med all önskvärd tydlighet den klyfta som finns bland kristna människor i vårt land och i vår kyrka idag. Skillnaderna i synen på homosexualitet är bara en symptom på denna klyfta, denna splittring. Djupast handlar det om Bibeln och om vår syn på och vårt förtroende för Bibeln. Den sida som tävlar i att bjuda över varandra i acceptans för samkönade förhållanden säger inte alltid att vi inte kan följa det som Bibeln säger, men i vissa sällsynta fall sägs detta klart ut. I alla fall är det ändå fullständigt uppenbart att det är så dessa människor tänker.

Problemet här är att när vi frångår Bibeln som auktoritet i moraliska frågor kommer vi att tappa både fart och riktning i vår tro. Så är det bara, trots att de som beter sig på detta sätt givetvis hävdar motsatsen. Det finns allt för många exempel på att det har gått på detta sätt. Visst kan vi hävda att det är skillnad på det som är föränderligt i vår tro och det som är evigt, men om Gud i sitt ord gör klart att det han har talat är ett evigt ord kan vi inte göra våld på detta ord utan att samtidigt göra våld på vår tro och vår relation med den Herre som talar till oss och uppenbarar sin vilja för oss genom Bibeln.

När sådana som kallar sig kristna, och som står i ledningen för kyrkan, går bort från Guds ord i sådant som sägs vara evigt gällande innebär detta därför inte mindre än att hela den kristna tron är hotad. Jag tror att vi, om vi ska ha en chans att överleva som kristna, behöver vara mycket medvetna om detta. Vår allra heligaste tro är hotad. Hotad, inte utifrån, utan i allra högsta grad inifrån kyrkan själv. Hotad av sådana som har som uppgift att värna om tron och om kyrkans enhet i och med Kristus.

Den stridande kyrkan, alltså den kyrka som finns i tiden, har fått en stor och viktig uppgift. Judas skriver om detta i tredje versen i sitt kort brev: Mina älskade, fastän jag är mycket ivrig att skriva till er om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödvändigt att skriva till er och uppmana er att fortsätta kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga.

Vår uppgift, som kyrka, är att kämpa för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga. I detta ingår givetvis uppgiften att sprida denna tro till våra medmänniskor och att därmed se till att den sprids och bevaras genom generationer och århundraden. I våra kyrkor idag, och då talar jag om de så kallade folkkyrkorna i främst kanske de nordiska länderna, har kyrkoledningen övergett denna uppgift. Ja, i själva verket har våra kyrkors ledning kommit att motarbeta denna uppgift och de som ännu tar allvarligt på den. Prästvigningsstopp. Avkragningar av präster som ännu bekänner sig till denna uppgift. Att på olika sätt motarbeta föreningar och organisationer som verkar för att fullgöra denna uppgift. Att förvägra människor som förkunnar detta budskap rätt att samlas i kyrkans utrymmen trots att de är medlemmar i denna kyrka. Och så vidare. Dessa åtgärder innebär alla att förkunnelsen av den tro och det budskap som Jesus gett oss att förkunna tystas och ersätts av ett annat budskap som inte har liv i sig.

I denna situation är det så oerhört viktigt att vi är medvetna om vad som händer. Och att vi oförtrutet arbetar vidare med den uppgift som Herren gav oss. Att kämpa för den tro som en gång för alla har anförtrotts åt de heliga. Kämpa för att bevara den och för att sprida den. Och nu ska jag säga det som är mitt egentliga ärende med denna text: Du som läser detta har denna uppgift. En stor majoritet av våra biskopar, en stor del av våra präster och av våra förtroendevalda i kyrkan har, medvetet eller omedvetet, kommit att motarbeta denna uppgift. Då är det upp till dig att ta upp kampen för tron. Det att vår kyrka och kyrkans ledning sviker sin Herre fritar inte någon enda av oss från detta uppdrag. Tvärtom innebär deras svek att din – vår – uppgift blir så oerhört mycket viktigare. Stå fast! Kämpa vidare! Be ständigt!

Skulle då inte Gud skaffa rätt åt sina utvalda, som ropar till honom dag och natt, då han ju lyssnar tåligt till dem? Jag säger er: Han kommer snart att skaffa dem rätt. Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna en sådan tro på jorden? (Luk. 18:7-8)

Med bakgrund i det ovan sagda blir Jesu fråga så oerhört aktuell. Kommer jag, när jag kommer tillbaka, att finna en sådan tro på jorden? En tro som kämpar. En tro som ber och som står fast.

Fredrik Sidenwall skriver i sin bok "Kampen för tron" en sak som jag tror att vi behöver stava på. Han konstaterar, angående "den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga" att "Det unika med den kristna tron är att den första hand som lämnar över den och den sista som skall ta emot den tillhör samma person, nämligen Kristus."

Smaka på det här. Stava på det här. Det var Jesus som en gång överlämnade tron åt sina lärjungar. Lärjungarna tog upp kampen för denna tro, kampen för att bevara och sprida den. Nu har budkavlen nått fram till dig och mig. Det är fruktansvärt att vår kyrka och dess ledning sviker sin Herre i detta uppdrag, men det betyder att vår, din och min, del i fullgörandet av denna uppgift blir så mycket viktigare.

Du, just du, är kallad att föra budkavlen vidare. Att kämpa för att bevara den tro som Jesus överlämnade åt sina lärjungar. Den tro som har förts vidare genom århundradena från generation till generation. Nu är det vår tur. Din tur. Att bevara och sprida denna tro.

Det är oerhört stort att få vara med i detta. Stort, och oerhört ansvarsfullt. För det handlar inte om något mindre än människors eviga väl eller ve.  

När inställningen avgör

Vi deltog hela dagen igår i samlingen "Med evigheten i sikte" på EC i Vasa. Jag kunde ha varit på riksskinnutställningen i samma stad igår också, men vi valde i år att delta i MEIS i stället. Och gott så, dagen var mycket uppbygglig.

Idag är det ju så, med alla tekniska rackerier, att det nästan (men bara nästan) går att vara på två ställen samtidigt. Jag fick, medan vi var på MEIS, en hel del videor och uppdateringar till min telefon från riksskinnutställningen. Det var nästan, men alltså bara nästan, som om jag skulle ha varit där också. Bland annat fick jag höra Hjallis Harkimo berätta om hur man ska ta sig fram på sociala medier samt Jethro Rostedt, en av landets "turhia jullkkiksia" (blir på svenska ungefär "onödiga kändisar"), tala om att "asenne ratkaisee". Alltså att inställningen avgör.

Detta strax efter att jag fått höra att MEIS-helgens bibelstudiehållare Rune Imberg blivit avkragad av Göteborgs domkapitel. Han får alltså, från och med 17/1, inte längre verka som präst i Svenska kyrkan. Och varför det? För att inställningen avgör. Närmare bestämt inställningen till Guds ord och till den obibliska nyordningen med kvinnliga präster.

Visst är det som Jethro Rostedt säger: Inställningen är viktig. Vi människor kan klara av många svåra och tunga situationer om vi har rätt inställning. Men inställningen avgör inte alltid. Det spelar t.ex. ingen som helst roll hur bra inställning jag har till ett visst arbete om jag inte klarar av de utmaningar som arbetet innebär. Eller om mina kunskaper inte räcker till. Eller om pengarna tar slut i mitt företag. Inställningen kan hjälpa mig så att jag orkar gå en nödvändig utbildning eller så att jag orkar fortsätta söka finansiering sedan andra, som har en sämre inställning, har gett upp. Men det är bara så och så långt man kommer med rätt inställning. Och vissa gånger blir det bara galet om inställningen ska avgöra. Som i fallet med Rune Imberg.

Här har vi en man med enorma kunskaper i flera teologiska ämnen. En man som har mycket lätt att kommunicera det han vill få sagt. Som får det svåra att bli lättförståeligt för de som lyssnar på honom. En man som har gjort mycket för Guds rike, både på missionsfältet och inom utbildningen av nya präster. Men inget av detta betyder tydligen något i dagens Svenska kyrka. Det enda som räknas är inställningen. En inställning som bygger på det som den kristna kyrkan alltid har trott och ansett. En inställning som inte längre accepteras.

Oj vad galet det kan bli när "asenne ratkaisee".   

Islampropaganda på Svenska Yle

För några dagar sedan publicerades en mycket märklig och rent ut sagt bedrövlig artikel på Svenska Yle som behandlade påvens besök i Förenade Arabemiraten. I artikeln finns flera påståenden som är direkt felaktiga, samt även påståenden som är livsfarliga. Dessa påståenden problematiseras överhuvudtaget inte alls i artikeln, och kommentarer som skulle göra detta och påpeka de direkta felaktigheterna fastnar i Yle-censuren. Allt detta sammantaget gör nog att det blir mycket klart att detta är en artikel inte avsedd att fungera som nyhet utan som ren och skär propaganda.

De direkta felaktigheterna i artikeln är kanske inte så farliga i sig, om än redaktionens ovilja att korrigera dessa och tillåta att de påtalas skär ordentligt i ögonen. "Det här var det första påvebesöket någonsin på den arabiska halvön vid Persiska viken - islams födelseplats." Detta påstående är falskt på det sättet att nutida forskning har visat att islam med största sannolikhet inte har uppkommit här, utan att den stad som nämns i Koranen och som muslimerna menar är Mecka inte alls är Mecka utan Petra. "Enligt myndigheterna i Förenade Arabemiraten deltog ungefär 135 000 människor från över hundra länder i påvens mässa på ett idrottsstadion i Abu Dhabi. Också ett stort antal muslimer deltog i mässan." Detta är uppenbart falskt. Muslimer kan nämligen inte delta i en katolsk mässa. De var kanske åskådare, men deltagare i själva mässan var de absolut inte.  Dessa felaktigheter är som sagt kanske inte direkt farliga i sig, men som sagt är redaktionens ovilja att korrigare dem och att ens låta det påtalas att det finns felaktigheter i artikeln synnerligen graverande.

Det som däremot är mycket farligt är de felaktiga påståenden som finns i artikeln rörande islam som en fredens religion. (Om än de orden inte används.) "Den sanna tron för såväl muslimer som för judar och kristna har ändå aldrig handlat om hat eller fanatism." Detta är synnerligen ifrågasatt när det gäller islam. Man behöver inte läsa länge i Koranen innan man inser att beskrivningen av islam som en "svärdets religion" är helt korrekt. Muhammed var inte heller, åtminstone om man får tro den muslimska historieskrivningen (som dock är mycket sen och därför inte historiskt trovärdig), precis någon fredens budbärare.

" Alla välkomnar inte budskapet om en fredlig samexistens med många religioner. Runt om i Mellanöstern förekommer det hot från extremistiska rörelser. Det handlar om en liten minoritet radikala utövare av islam, och de gällaste rösterna gör sig hörda på många håll; i tv, på sociala medier och i moskéerna. Minoritetens budskap leder till en förvrängning och ett fördunklande av islam."

Den som ens lite har bekantat sig med islam och de muslimska religiösa skrifterna vet att detta inte extremism och radikalism. Detta ÄR islam. Förvrängningen och fördunklandet står de moderata utövarna för. Dessutom handlar det verkligen inte om någon liten minoritet som ogillar den fredliga samexistensen. T.ex. i Pakistan är 75% av den muslimska befolkningen för dödsstraff för apostasi. Frågan vi därför borde få ställa till redaktionen på Svenska Yle, och journalisten som skrivit denna goja, är att hur är "fredlig samexistens" religioner emellan möjlig om en förkrossande majoritet av befolkningen i ett muslimskt land förespråkar (och t.o.m. kräver) dödsstraff för sådana människor som konverterar från islam till t.ex. kristendom?

Det här är en fullständigt bedrövlig artikel. Ren och skär propaganda. Och som alla annan propaganda genom historien tillåts inte några röster som påvisar felaktigheterna. Sådana röster tystas effektivt. 

Och det här skräpet ska vi alltså alla betala för. Tänk det: Att tvingas betala för att bli lurade. Det är nog bara i våra extremt värdeliberala nordiska länder en sådan sak är möjlig idag. 

Reaktioner på biskopsvalsdebatten

Jag såg idag debatten på Svenska Yle/Arenan inför biskopsvalet och kunde konstatera att det hos tre av de fyra kandidaterna inte finns någon som helst vilja att komma våra väckelserörelser till mötes. Det är djupt tragiskt att vi (sannolikt) kommer att få en biskop som struntar i flera tusen trogna kyrkomedlemmar och deras (läs: vårt) hemortsrätt i kyrkan. Om biskopen ska vara hela stiftets biskop borde han vara beredd att se till att kyrkan har präster som också väckelserörelsernas folk kan ha förtroende för. Som situationen långt är idag är det mycket svårt för väckelserörelsernas folk att få "sina" prästkandidater prästvigda. Det är också ett tydligt faktum att synen på ämbetsfrågan går hand i hand med bibeltrohet i förkunnelseuppgiften, och därför blir ämbetsfrågan (trots att den många gånger idag i praktiken inte är någon stor fråga i sig) viktig för möjligheten att ha förtroende för nya präster.

Vi ska förstås vänta och se hur biskopsvalet utfaller – undrens tid är inte över – men om någon av dessa tre blir biskop ser jag inget alternativ till att vi själva på något sätt ser till att vi får dessa präster vi kan ha förtroende för. Vi har skjutit upp detta allt för länge redan. Fortsätter vi länge till på detta sätt kan det gå så att det blir för sent.  

Läsvärd ledare

I gårdagens Österbottens Tidning ingår en ledare som är verkligt läsvärd. Kenneth Myntti skriver om den yviga debatten om klimatfrågan och om att ingen lyfter fram det verkligt akuta problemet med elbristen i Finland. Faktum är att vi importerar ca 30% av vår el från framför allt Sverige, Norge och Ryssland, och detta är faktiskt ett verkligt stort problem. Vad händer om, när vi behöver som mest el vid en kallperiod, det händer något som gör att vi inte kan eller får importera el t.ex. från Ryssland. Om de som sitter på de stora elbrytarna där beslutar sig för att sanktionerna mot landet gärna får synas också andra vägen? I så fall är det stor risk att den finländska elförsörjningen kollapsar helt och hållet.

I denna prekära situation diskuteras sedan på allvar både nedstängning av reservelproduktionen (och delar av den har redan stängts ner permanent) och behovet av att allt mera övergå till eldrivna fordon på våra vägar. Men läs ledaren! Den är som sagt högst läsvärd.

Myntti skriver sedan också en sanning som är mera aktuell än vad han själv kanske ens har insett. Han avslutar sin ledare med att konstatera att "Det är sällan lätt att hitta spåren som leder till syltfabriken. Men bakom all opinionsbildning finns det en agenda av något slag."

Så sant, så sant. Detta gäller i klimatfrågan. Men det gäller också för ÖT och all opinionsbildning redaktionen där ägnar sig åt. Jag behöver förstås inte säga att det också gäller denna blogg. Detta eftersom jag klart och tydligt har redovisat den agendan jag har. Det skulle emellertid vara oerhört värdefullt och viktigt ifall alla journalister skulle inse det som Myntti skriver. Och även de redovisa sin agenda. 

Om Guds uppenbarelse

Många filosofer och tänkare är överens om att ifall det finns en Gud är han fullständigt väsenskild från oss människor. Vi kan inte se honom och vi kan inte veta något om honom. Annat då än vad vi eventuellt kan gissa oss fram till utifrån vad vi ser i hans skapelse. Men det är inte mycket vi kan få reda på genom att se på skapelsen. T.ex. kan vi inte veta något om hur han ser på oss människor och varför han överhuvudtaget skapat oss människor och vår värld. Vissa tänkare har påstått att denne Gud överhuvudtaget inte alls än intresserade av vad vi håller på med. Han har skapat oss, men sedan har han lämnat oss åt vårt öde.

Detta är vår situation i förhållande till denne Gud. Vi är utelämnade åt att gissa. Och det har vi människor gjort! Enligt vissa uppgifter finns det ungefär 4000 religioner på vår jord, och alla dessa består i varierande utsträckning av människors gissningar om vem denne Gud är och vad han kan tänkas tänka om oss människor och framför allt vad han kan tänkas kräva av oss.

Problemet är att vi alltså är utelämnade åt att gissa. Såtillvida inte denne Gud överraskar oss och väljer att uppenbara för oss vem han är, vad han tänker om oss och vad han kräver av oss människor. Detta är vad t.ex. kristendomen hävdar. Alltså att Gud har uppenbarat sig för oss. Vem han är, hurudan han är, vad han tänker om oss och vad han kräver av oss. (Det finns förstås också andra religioner som hävdar samma sak, men när man börjar syna deras sanningsanspråk faller de ihop som ett korthus. Mera om detta i ett senare skede.)

Kristendomen är alltså en så kallad uppenbarelsereligion. Gud har, genom heliga texter och framför allt genom att själv födas som människa, uppenbarat sig för oss människor. Han har valt att ge oss den information som vi själva inte hade och inte kunde ta reda på. Detta är orsaken till varför den kristna kyrkan alltid vördat och efter bästa förmåga försökt hålla sig till Bibeln, Guds uppenbarade ord. Givetvis har det alltid funnits sådana som har ansett att vi inte behöver hålla oss till Bibeln, men med bakgrund i det ovan sagda har de flesta kristna insett att vi har att hålla oss till uppenbarelsen. Om vi inte gör det kan vi nämligen inte med säkerhet veta något om Gud. Då är vi tillbaka vid att gissa.

Idag, i vår kyrka, finns det starka och många röster som hävdar att vi idag vet bättre och att vi därför behöver läsa Bibeln på ett annat sätt. Eller att vi kanske helt kan strunta i Bibeln, om än det är få som säger det så rakt ut. Det här kan fås att låta både modernt och kultiverat. Men faktum är att oberoende av hur bra det låter så är det höjden av arrogans. Det som dessa människor egentligen säger är att vi idag vet bättre än Gud. Vår kärlek är större än Guds kärlek. Vi har, på något sätt som inte närmare beskrivs, kommit så långt att vi inte längre behöver Guds uppenbarelse. Det ljus vi har idag är så mycket större och bättre än det ljus Guds uppenbarelse ger oss.

Detta är som sagt höjden av arrogans. Detta är så högmodigt att det knappast ens går att beskriva. Om vi kastar uppenbarelsen över bord, ens till en del, kommer vi att förirra oss ut i syndens och okunskapens mörker. Så är det bara. Då är vi tillbaka vid att gissa vem Gud är och vad han kan tänkas anse om saker och ting. Och då blir det bara fel för oss.