Några reflektioner efter ESC

Nej, jag såg inte på ESC. Dels tycker jag inte att det går att tävla i musik, dels har hela evenemanget blivit en enda stort reklampelare för hbt. Så de får ha det. Men jag läste ändå lite artiklar om evenemanget nu idag på morgonen. ESC är annars ett bra exempel på hur delar av befolkningen – jag inberäknad – skjuts ut i periferin från det som en gång var det gemensamma. När jag var ung var ESC något som förenade människor, något som man kunde se fram emot och något att glädja sig över. På ett mänskligt, gemenskapsskapande plan. Idag splittrar det. Det är tragiskt när det går på det sättet, men så här blir det när upproret mot Guds goda ordningar ges plats och får ta över. Nåja, det var egentligen inte det här som jag tänkte skriva om, även om det här också är en sak man kan reflektera över.

ESC hölls detta år i Israel. I Tel Aviv. (Det skulle ha varit en fin markering att ordna tävlingen i Jerusalem, men det vågade tyvärr arrangörerna inte försöka sig på.) Lyckligtvis lyckades inga arabiska (palestinska) terrorister attackera tillställningen, även om de säkert gärna skulle ha gjort det. Men denna tillställning, som ju inte ska vara politiserad, blev det ändå genom att flera av de som uppträdde bröt mot reglerna. Islands demonstration var bara löjlig, så den ids jag inte kommentera desto mera. Att vifta med en palestinsk flagga i detta sammanhang visar bara på den egna okunskapen. Men Madonnas tilltag var egentligen ganska näpet. Eller kunde ha varit det. Två människor som går hand i hand, den ena med en israelisk flagga på ryggen, den andra med en palestinsk. Det är ju något att sträva efter, eller hur? Problemet är bara det att det inte fungerar på det sättet. Inte i den verkliga världen.

Jag har sett en jude och en arab (palestinier) krama om varandra och be varandra om förlåtelse å sina respektive folks räkning. Det var något jag aldrig kommer att glömma, så fint var det. Men detta var något som inte kan ske bara så där, och absolut inte för att Madonna står och sjunger någon av sina dängor. För att det ska bli fred och frid mellan judar och araber krävs det nämligen inget mindre än att det först blir frid i allas hjärtan. Och det blir det inte med mindre än att Fridsfursten får ta plats där. Det är bara Jesus som kan skapa fred, och frid, mellan judar och araber. Det är bara Jesus som kan ta bort det enorma hat som finns hos araberna och den misstänksamhet och rädsla som finns hos judarna.

Det går inte med något mindre. Men det här sker – också idag – och det var som sagt oerhört fint att få se lite av frukterna av det den där gången. Men det måste börja från insidan. Detta går inte att klistra på utsidan, som Madonna försöker göra. Då blir det bara en kuliss, och kulisser går sönder och faller ihop så fort det börjar blåsa lite.