Kollision mellan två världsbilder

Knappast har någon missat diskussionen om de fallande nativitetssiffrorna i Finland och i hela västvärlden. 2017 var det sjunde året i rad som nativiteten föll, och trenden har av allt att döma fortsatt efter det. (Jag vet inte om siffrorna för 2018 har publicerats ännu.) Vi börjar nu vara farligt nära de nativitetssiffror från vilket ingen civilisation hittills i världshistorien har återhämtat sig. År 2017 låg vi på ca 1,5 barn, och bedömningen är att gränsen för "the point of no return" ligger på 1,3 barn.

Det blev ett ganska ordentligt hallå när Antti Rinne, vår av allt att döma blivande statsminister, för en tid sedan lyfte fram detta problem och uppmanade till "barntalko". Andra som har lyft fram samma sak (med andra ord, dock) har råkat ut för liknande stormar. Det stora problemet är att vi här har en kollision mellan två olika, med varandra oförenliga, världsbilder. Den ena – som bygger på den verkliga världen och på en realistisk uppfattning av hur denna världen fungerar – går ut på att det behöver födas 2,1 barn per familj (eller kvinna) för att ett samhälle ska så att säga "förnya" sig själv. Detta sedan med allt vad det innebär av uppoffringar av både män och kvinnor. Den andra – där feminism och olika former av genderideologi regerar – går ut på självförverkligande och framför allt kvinnans rätt att inte binda sig till barnafödande och till att göra uppoffringar för familj och samhälle.

Det borde vid det här laget vara uppenbart för alla att feminismens mål är oförenliga med ett välmående samhälle. Ja, om feminismen drivs till sin spets kommer detta att leda till att våra samhällen går under. Men det är tyvärr helt tydligt att alla inte har begripit detta. Kollisionen mellan dessa två världsbilder blir speciellt tydlig i en diskussion som utspelade sig i februari i år. I Ungern har den sittande högerregeringen, sedan den tillträdde 2010, gått in för att satsa stort på familjerna och på att få upp nativiteten. Till Ungerns, och ungrarnas, lycka har detta projekt också haft stor framgång. (Ungern har idag högst nativitet på 20 år, mest ingångna äktenskap och lägst skilsmässosiffror – och kanske framför allt lägst abortsiffror på 20 år.) Men detta gillas givetvis inte av alla. Varför inte? Jo för att detta förstås innebär att rekordmånga kvinnor har fött barn och också stannar hemma med dessa barn. I februari skrev Sveriges socialskyddsminister Annika Strandhäll en mycket uppmärksammad tweet om detta i vilken hon skrev: "Det som sker i Ungern är alarmerande. Nu vill Orban att fler ”äkta” ungerska barn föds. Politiken osar 30-tal och som högerpopulist behöver man skapa dimridåer för vad den här typen av politik gör med den självständighet kvinnor kämpat för."

Märk väl vad Strandhäll här gör. Hon erkänner, klart och tydligt, att ökad nativitet och därmed samhällets fortbestånd inte går att kombinera med "den självständighet kvinnor [har] kämpat för"! Så här är det förstås. Se vad jag skrev ovan där jag beskrev de två olika världsbilderna. Den världsbild Strandhäll, och andra feminister, står för fungerar helt enkelt inte. Om den implementeras i ett samhälle leder det till att det samhället dör sotdöden.

Dessutom kan vi förstås tillägga att feminismens kvinnosyn, som går ut på att kvinnor och män ska vara likadana, är förödande också för kvinnornas kroppar – och för deras psyken. Män behöver inte föda barn som ett resultat av sexuellt umgänge, därför ska kvinnorna inte heller behöva göra det. Enligt feminismen, alltså. Lösningen på detta "problem" är kvinnan ska stoppa i sig en massa kemiska hormonpreparat som, har det visat sig, är allt annat än nyttiga. Om dessa misslyckas med att hålla kvinnan steril behöver man ta till kirurgiska ingrepp som dödar det lilla barnet som blivit till. Är det någon som, på allvar, tror att en kvinna mår bra av kemiskt och kirurgiskt framkallad sterilitet?

Det är legitimt att spotta på Ungern idag. Annika Strandhäll jämförde Ungerns familjepolitik med nazismen – det är så man gör när alla andra argument har tagit slut. Men faktum är att det Ungern gör har visat sig fungera. Feministerna ylar, givetvis, men kanske de får göra det? Verkligheten förändras ju inte av deras ylande.