Om klimatalarmismen

Jubileumsfonden Sitra presenterade igår sina kalkyler för hur vi finländare bör bete oss för att bidra till att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader. Rubriken för artikeln på Svenska Yle basunerade ut att "rött kött och fritidsresor med egen bil hör till det förgångna".

Behöver jag säga att jag blev arg när jag läste artikeln? Jag har inte sett maken till "innanför ring tre-tänkande". Dylika tankesmedjor kastar ut kalkyler och domedagsbudskap på löpande band i dessa dagar, men i inga av dessa förekommer det någonstans någon form av konsekvensbedömningar. För att inte tala om någon realism. Är det för mycket begärt att ställa frågan: Vad får detta för följder? För landsbygden. För jordbruket. För arbetsplatserna. Och så den största frågan av dem alla: Hur kan vi finländare genom att späka oss själva till den grad som dessa rapporter talar för, påverka de globala koldioxidutsläppen? Vår andel av dessa utsläpp är i storleken 0,15%. Observera nu mycket noggrant att jag inte säger att vi finländare inget behöver göra. Det behöver vi nog, om inte annat så för att vi ska behålla vår trovärdighet i detta galna race, men vad vinner vi, världen och klimatet på att vi tar till sådana åtgärder som skjuter både vår konkurrenskraft och alla landsbygdsnäringar i sank och gör att hela samhällsstrukturen kraschar?

Det vi framför allt behöver just nu är mera sans i klimatfrågan! Rapporter/kalkyler som denna från Sitra är fullständig galenskap. Vi kommer inte att sluta köra bil, och vi kommer inte heller att sluta äta rött kött. Inte med mindre än att det blir förbjudet – och det kommer det inte att bli. För några månader sedan publicerade Svenska Yle en artikel där de intervjuade diverse miljömänniskor och hörde vad de anser att vi borde göra för klimatet. I anslutning till denna artikel fanns det en enkät som 8500 personer hade deltagit i. Frågan som ställdes var "ska staten tvinga dig till klimatåtgärder?" Förkrossande 93,4% av de som svarat på enkäten svarade ett kallt "NEJ!" Samplet är givetvis litet, och metoden är sådan att den kan snedvrida resultatet en aning, men utfallet är så klart att det inte lämnar något som helst tvivel om vad finländarna anser om tvång i klimatfrågan.

Och hur ska vi då tolka detta svar – om vi är klimatalarmister och/eller journalister? Jo givetvis så att det har förekommit alldeles för lite propaganda i denna fråga ännu! Nåja, det var kanske lite överdrivet. (Men bara lite.) Men vi ska nog förbereda oss på att det kommer att bli mycket mera av den sorten under den närmaste framtiden. Alla, eller åtminstone en majoritet, ska med på banan, och då behöver alla medel tas i användning. Lock och pock, skrämselpropaganda, halvsanningar och rena lögner. Och framför allt, som så ofta hittills, förenklingar och generaliseringar. Allt är tillåtet! Ändamålet helgar medlen!

Först nu insåg jag att klimatalarmisterna i själva verket är den nya tidens jesuiter. Klimatalarmismen har blivit vår tids religion, och tillskyndarna är det nya ordensbrödraskapet.

Ja, och så en självklarhet till sist. De som ifrågasätter den nya religionen ska givetvis tystas. Jag skrev en kommentar på Svenska Yle om att det som Sitra föreslår inte kommer att gå att genomföra. Åtminstone inte med mindre än att det blir stora slitningar mellan olika befolkningsgrupper. Ja, att denna fråga t.o.m. kan leda till att det blir (någon form av) krig. Men det får man förstås inte säga, så jag blev givetvis censurerad. Ännu en gång.