Demokratin under attack från vänster!

Jag har ofta beskyllt media för att sitta fast i sin egen vänsterliberala bubbla. Jag har också ofta gett exempel på hur detta ter sig. Idag snavade jag över det kanske tydligaste exemplet hittills på hur vår media är så oerhört snedvriden.

I valtider är det givetvis viktigt att tala för demokratin och hålla fram hur vi befrämjar demokrati och frihet. Det har ÖT också gjort nu inför EU-valet. Speciellt tänker jag då på förre chefredaktören Henrik Othmans krönika i lördagens tidning där han lyfte fram dagens hot mot det demokratiska systemet. Läs gärna hans krönika, det är en bra text! Speciellt början och mitten av den. Slutet lider tyvärr av bubbel-journalistikens snedvridenhet, men överlag är det alltså en mycket bra text. Och visst. Man kan nog varna för både Orban och Trump. Det finns alltid faror förknippade med speciellt en situation där ett parti får egen majoritet i den lagstiftande församlingen. Makten korrumperar. Så är det, och så har det alltid varit.

Othman berättar om två amerikanska statsvetare, Steven Levitsky och Daniel Ziblatt, som har skrivit en bok (How Democracies Dies) där de identifierer fyra markörer för auktoritativt beteende som vi behöver ge akt på när vi värnar det demokratiska systemet. Othman ger oss denna lista: 

1. Förnekande av eller svag bindning till demokratiska spelregler
2. Förnekande av politiska motståndares legitimitet
3. Acceptans av och stöd för våld
4. Beredskap att begränsa medborgerliga rättigheter för motståndare och medier

Sedan visar han, givetvis, på Orban och Trump och säger att dessa ledare får flera träffar på den här listan. Och som sagt, det stämmer säkert. Åtminstone till en del. Men nu kommer vi då in på detta med snedvridenheten och bubbel-journalistiken. I dagens nummer av ÖT finns det en notis som säger att Netflix hotar att flytta sin inspelningsverksamhet från Georgia. Varför det? Jo för att delstaten har godkänt och stadfäst en lag som begränsar aborträtten. Netflix åsidosätter de demokratiska spelreglerna, struntar i att denna lag har stiftats i god, demokratisk ordning och drar sig inte för att utpressa delstaten för att verka för att lagen ska återtas. Vad är detta om inte ett förnekande av de demokratiska spelreglerna? Men detta är, enligt ÖT, tydligen inget problem. År 2015 stiftade, och stadfäste, delstaten Indiana en Religious Freedom Restoration Act vars mål var att värna om religions- yttrande- och åsiktsfriheten. Denna lag sågs av motståndarna som riktad mot hbt-rörelsen, och trots att lagen godkänts enligt alla demokratiska principer tvingade de stora företag som verkade i Indiana (Apple, Subaru, Gen Con m.fl.) samt NACC delstaten att dra tillbaka lagen genom hot om att dra bort sin verksamhet från delstaten om så inte skedde.

Detta rörde nu alltså punkt 1 på listan ovan. Men det kommer mera. Kommer du ihåg långdansen kring president Trumps utnämning av Brett Kavanaugh till domare i USA:s högsta domstol? När Kavanaughs utnämning blev klar uttalade sig speciellt media, men också vissa demokrater, och hävdade att HD efter detta inte längre var legitim. (Punkt 2) Radikala demokrater talade öppet om att attackera sina politiska motståndare och om att blod skulle komma att flyta. (Punkt 3) Detta nämndes givetvis inte i vår media. (För att höra detta behövde man ta in andra kanaler.) Detta nu helt kort om övertramp mot punkterna 2-3 på listan ovan.  

Kontentan är alltså denna: Dessa grova övertramp och attacker på det demokratiska beslutsfattandet bryr sig vår media inte om. Varför inte? Svaret är lika tydligt som det är lätt att slå fast: För att dessa lagar var stiftade av värdekonservativa beslutsfattare och besluten som togs drev samhällsutvecklingen i "fel" riktning. När så sker är det tydligen ok att frångå de demokratiska principerna. Då är det ok att inte hålla sig till och ära de demokratiska spelreglerna.

Kan vi överhuvudtaget få tydligare bevis för att vår media sitter fast i sin vänsterliberala bubbla och inte klarar av att se klart här?    

Om varför ett kristendomslöst samhälle degenererar

Jag skrev för några dagar sedan en text med rubriken "Varför Hans Rosling hade fel". Som väntat ledde denna text till en del kritik från signaturen "Eflop". Denne begriper inte vad jag var ute efter med min text, och det ger mig möjlighet att utveckla min tankegång. Min huvudtes är alltså att vetenskapen, vårt utbildningssystem, sjukvården, välfärdssystemet, demokratin, våra fri- och rättigheter har uppkommit inom eller som en direkt följd av den kristna tron och att utan den kristna tron skulle vi inte ha allt detta. Åtminstone inte i den form vi har det idag. Detta är ett obestridligt faktum som ingen som har ens behjälpliga historiska kunskaper argumenterar mot. Så resonerar jag vidare från detta: Om den kristna tron försvinner från samhället kommer också frukterna av den att försvinna redan inom en eller ett par generationer, vilket alltså då skulle innebära att de framsteg vi som samhälle har gjort kommer att gå förlorade. Våra samhällen kommer att degenerera och vad som knappast kan beskrivas som något annat än barbari kommer att breda ut sig.

Mot detta hävdade sedan signaturen "Eflop" att "Tror du verkligen vi glömmer vetenskapens framsteg ifall vi slutar att tro på nåt himmelsväsen? Om du glömt så kan ja[g] påminna dej om att allt finns dokumenterat och följande generationer kan ta åt sej av våra vetenskapliga upptäckter och deras generation i sin tur kan bygga vidare på våra upptäckter. Där har inga gudar nåt att göra. Vetenskapen och samhällen utvecklas oavsett vilka fantasier vi vill tro på."

Det här stämmer förstås inte. Givetvis finns allt dokumenterat, till den delen har "Eflop" rätt. Men när ett samhälle degenererar får detta flera negativa följder. Dels tenderar sådant som har skrivits ner att glömmas bort. Det finns otaliga exempel från historien, börjande från den bibliska historien, när man har återupptäckt gamla upptäckter som av olika orsaker fallit i glömska. Trots att de varit noggrant dokumenterade. Dels tenderar degenereringen att kraftigt påverka tänkandet i ett samhälle som urartat. Vi ser redan nu tydliga tecken på att detta är på väg att ske. Genusvetenskapen är ett bra exempel. Denna pseudovetenskap lägger idag sin sordin på i princip alla vetenskapsgenrer och hämmar dessa när kravet är att det ska läggas ett genusperspektiv på allt som görs. Ett annat mycket tydligt exempel på hur vetenskapen urartar som en följd av att den tankens sundhet som kristendomen för med sig försvinner hittar vi inom fysiken och närmare bestämt inom astronomin. Här har den pseudovetenskapliga multiversumteorin fått ett stort genomslag, inte minst tack vare den brittiske kosmologen Stephen Hawking. Denne kastade mer eller mindre bort sitt geni genom att syssla med dessa sagor under den senare delen av sitt liv, och många andra framstående kosmologer går tyvärr i hans fotspår här.

Dessa två tydliga exempel får räcka för att visa vad jag menar. Det finns givetvis flera. Dessutom, och det kan inte heller bortses från i detta sammanhang, går vetenskapen alltid bakåt när ett samhälle/en kultur kraschar. Huruvida detta kommer att ske kan vi givetvis strida om ända tills det sker, men t.ex. Rod Dreher bygger sin bok The Benedict Option på det antagandet att vår kultur, likt Västrom på 400-talet, går mot sin undergång. Delvis, eller kanske t.o.m. mycket, beroende på att den kristna tron förpassas till marginalen.

Om troheten och om dagens utmaningar

Jag har den senaste tiden bekantat mig en del med Rod Dreher och hans idéer som han presenterar i boken The Benedict option. Där finns mycket som manar till eftertanke. Speciellt Drehers vision av framtiden för den kristna kyrkan i väst, och orsakerna till denna dystra framtid, är sådant som jag tror att det kan vara mycket bra att tänka en del på. Jag fastnade på hans ord om att vi kristna inte kommer att bli hatade och förföljda för vår kritik av människornas girighet eller vår syn på soteriologin, utan för att vi håller fast vid Bibeln ord när det gäller moraliska frågor. Främst då i frågor som rör hbt, abort och eutanasi. Dreher menar att de som fortsätter att hävda att homosexualitet är onaturligt och något som skiljer människor från Gud inom en snar framtid kommer att betraktas på samma sätt som vi idag ser på t.ex. vit makt-anhängare.

Även om det här låter fullständigt förryckt behöver vi inte gå längre än till Sverige och se vad t.ex. Lars Adaktusson har råkat ut för de senaste veckorna på grund av att han tydligt tagit ställning mot samhällets mördande av tiotusentals små barn varje år. (Siffran gäller alltså bara för Sverige. Globalt sett handlar det om miljoner små barn som kallblodigt mördas varje år.) Se vad som händer! Idag är det Lars Adaktusson. I morgon kan det vara du och jag.

Det är, menar jag, viktigt att vi är medvetna om hur utvecklingen går idag och vart vi är på väg så att det inte kommer som en överraskning den dag vi står där och blir utmålade som alla framstegs och det goda samhällets fiender. För den dagen är snart här, tro mig. Om den inte redan är här. Frestelsen för oss kristna att tona ner Bibelns morallära och de för dagens samhälle misshagliga läropunkterna är givetvis stor. Speciellt för sådana som vill bli och vara något i världens ögon, men också i kyrkan. Se t.ex. hur de flesta biskopar, inbegripet episcopus electus i Borgå stift, har sålt ut de bibliska sanningarna i utbyte mot samhällets acceptans.

Men varför ska vi utsätta oss för detta världens hån och misshag? Skulle det inte vara lättast att bara vika ner sig och göra som de ovannämnda och ändra uppfattning? Det finns säkert flera orsaker till varför vi inte ska göra det, men jag vill lyfta fram två. För det första: För människornas skull är det viktigt att vi inte förkastar vad Guds ord säger. Ta t.ex. hbt-frågorna. Visst kan vi göra som t.ex. Borgås episcopus electus (och otaliga andra präster och biskopar) och ställa upp på en regnbågsmässa och ljuga dessa människor rakt i ansiktet och hävda att Gud visst inte har något emot samkönade relationer. Men om vi gör det sviker vi inte bara Gud och hans ord och vårt uppdrag att förkunna Guds ord och vilja, vi sviker också dessa människor genom att lura dem att krokigt är rakt och att fel är rätt. Guds ord är nämligen klart och tydligt på denna punkt: Obekänd och oförlåten synd skiljer oss människor från Gud och stänger oss ute från Guds rike. Om ingen berättar för människorna att det de gör är synd, hur ska de då förstå att de behöver bekänna och överge synden? Hur ska de då kunna veta att det finns förlåtelse för alla synder, också för homosexuella gärningar? Nej, om vi inte står fast på Guds ords grund här lurar vi människorna och bedrar dem på evigheten.

Det var den första orsaken. Den andra orsaken är att detta är ett trohetstest. Gud lovar nämligen inte att det kristna livet ska vara en dans på rosor. Tvärtom, faktiskt. Men oberoende av vad vi kan tänkas möta kallar Han oss till ett liv i trohet. Visst. Vi är alla syndare, och vi har alla en fallenhet att välja fel i livet. När vi faller, oberoende av om det handlar om vår trohet eller något annat, får vi resa oss, bekänna vår synd och fortsätta framåt på vägen. Det vi däremot inte ska göra är att konstatera att: "Det här är nog för svårt. Jag tror att jag förblir liggande. Eller ännu hellre, går åt andra hållet i stället." Nej, Gud kallar oss till trohet, trohet mot Honom och mot Hans ord. När han kallar någon till något ger Han också kraften som behövs. Om vi vill ha den och förstår att begära den av Honom, vill säga. Under vissa tider är det lättare att vara Herren trogen, och under andra tider är det svårare. Vi vet inte varför vissa får leva sina liv i lättare förhållanden medan andra igen får uppleva svårare tider. Kanske är det så som Bo Brander sade, att de svårare tiderna innebär ett förtroende från Guds sida. Vi vet inte. Men det vet vi, att vi håller på att lämna de lättare tiderna bakom oss. Det kan vara bra att hålla det i minnet så att vi förstår att hålla blicken fäst vid Jesus hela tiden så att vi inte tröttnar och tappar modet. (Hebr. 12:3) Det är tyvärr många som har gjort det.

Vargar i media

Svenska Yle har under de senaste dagarna och inför EU-valet slagit ett hårt slag mot olika former av fakenews. Man har berättat om direkt falska nyheter och även om vinklade nyheter, alla på sociala medier, vars mål är att påverka röstarna i en viss riktning i valet. Detta är förstås en positiv sak, på det stora hela. Problemet är förstås, igen en gång, att Svenska Yle bara avslöjar s.k. "högerextrema" försök att påverka. Givetvis finns det också motsvarande försök att påverka väljarna från vänsterextremt håll, men det nämns överhuvudtaget inte. Dessutom går det inte att komma förbi den glidning som har skett när det gäller etiketterna. Allt som ligger till höger om mitten idag blir "högerextremt". Detta syns kanske allra tydligast i Sverige och i vänsterpressen där. Allt som ens lite luktar en vilja att t.ex. begränsa federaliseringen av EU ses som högerextremt. Denna glidning när det gäller etiketterna är redan i sig en form av fakenews. Något som mainstreammedia givetvis aldrig skulle erkänna. Helt enkelt för att de inte klarar av att se vad det är de håller på med.

Men det var inte detta jag skulle skriva om denna gång. Nu skulle det handla om vargen. Samtidigt som Svenska Yle alltså slår ett tungt slag mot olika former av fakenews på sociala medier gör de själva sig nämligen skyldiga till precis samma sak. I en lång artikel, skriven av Peter Luttge, beskrivs hur vargen har tillåtits återerövra Tyskland. Idag finns det, enligt artikeln, mellan 500 och 800 vargar i Tyskland, och i artikeln hävdas att vargen anpassat sig mycket bra till ett liv bland människor. "Vi tänkte fel om vargen. Eftersom de sista djuren fanns i större och ensamma skogsområden trodde vi att vargen hörde hemma där. Men det stämmer alltså inte", säger Ekkehard Kluge, en tjänsteman på ministeriet för jordbruk och miljö i Potsdam.

Vad är det som gör att detta är fakenews? Svaret är vinklingen. I artikeln får bara en sida komma till tals. Alltså de som är för att vargen ska få breda ut sig okontrollerat. En finländsk röst får också komma till tals på slutet, och givetvis är det vargextremisten Bernt Nordman från Natur och Miljö. Vidare förringas motståndet mot vargens utbredande i Tyskland. Dels genom att ingen motståndare tillåts komma till tals, dels genom att de som uttalar sig om motståndet inte alls gör det rättvisa. Dessutom ger de bilder som illustrerar artikeln intrycket att vargmotståndet endast bygger på sagor och på irrationell rädsla. Om Luttge skulle ha haft för avsikt att arbeta som en seriös journalist bör arbeta skulle det inte ha varit svårt att hitta röster som säger något annat än de röster han låter komma till tals. Men något sådant intresse fanns förstås inte. Avsikten med denna artikel är nämligen inte att ge en korrekt bild av verkligheten, utan att påverka opinionerna bland de som läser artikeln. Allt detta gör denna artikel till inget mindre än ett skolexempel på hur man gör fakenews. Detta alltså samtidigt som Svenska Yle kraftigt försöker bekämpa fakenews på högerkanten.

Detta är både oerhört skenheligt och samtidigt mycket avslöjande.

Ja, och behöver jag säga att kommentarfältet censureras hårt under nämnda artikel? Jag skrev två kommentarer som dels försökte problematisera vinklingen i artikeln, dels lyfte fram fakta om vad som hände i Finland på 1800-talet när vargen dödade många barn i Egentliga Finland. Men det kunde förstås förta effekten av artikeln så de kommentarerna förpassades givetvis till papperskorgen. När Svenska Yle bedriver propaganda och sprider fakenews ska ingen tillåtas störa!

Varför Hans Rosling hade fel

Jag har ofta, när jag har målat framtiden i mörka färger, fått höra att jag har fel. Allting har blivit bättre, och kommer att fortsätta bli bättre. Ofta har Hans Rosling och hans "Gapminder" ställts fram som bevis för detta.

Och visst. Mycket är bättre än förr, och mycket i världen är bättre än vi tror att det är. Det går knappast att argumentera mot Roslings siffror. Men, och detta är ett stort men: När vi gör en samtidsanalys, och framför allt om denna analys anses kunna säga något om hur framtiden ska bli, behöver vi förstå vad som är vad. Varför sakerna i dag är sådana de är. Varför, i detta sammanhang, allt har blivit bättre. Vilka är de bakomliggande faktorerna?

Här på bloggen kan vi nu som då få läsa kommentarer (främst av signaturen Eflop) som säger något i stil med att religionen är roten till allt ont och att, bara religionerna dör ut, allt kommer att bli så mycket bättre. Inget kunde i själva verket vara mera felaktigt. En sådan hållning är dessutom inte bara direkt felaktig, den avslöjar också en historielöshet som är närmast chockerande.

Den amerikanske historikern Jaroslav Pelikan lekte i en av sina böcker med tanken på en "supermagnet" som kunde suga bort allt som har med kristendom och Jesus att göra ur historien. Han konstaterade att ifall någon skulle lyckas framställa en sådan magnet och få den att fungera nästan inget skulle bli kvar. Så är det faktiskt, och det inser vi om vi har ens en liten historisk bildning. På samma linje som Pelikan är också den svenske historikern Dick Harrison i en intervju i tidningen Världen idag. "Ska du förstå varför västerlandets tankestrukturer ser ut som de gör, varför våra lagar ser ut som de gör, vår byggnadskultur och vår litteratur, så kommer du inte runt det här. Du har ett stort kristet bagage i din ryggsäck som du ofta inte är medveten om."

Nå. Vad har nu detta med Hans Rosling att göra? Svaret är att det handlar om att vi behöver känna till de bakomliggande faktorerna. För Rosling har ju faktiskt rätt. Mycket HAR blivit bättre. Men den stora frågan är VARFÖR det har blivit bättre. Och då tänker jag inte specifikt på de senaste femtio åren – även om det har gjorts enorma framsteg på många områden under de senaste femtio åren –  utan jag ser på detta ur ett mycket längre tidsperspektiv. (De senaste femtio årens framsteg bygger dessutom förstås på de framsteg som gjorts före det. Och de framsteg dessa framsteg bygger på bygger i sin tur på tidigare framsteg.) Svaret är egentligen ganska enkelt: För att vi lever i ett samhälle som på alla plan är präglat av den kristna tron. Eller för att använda Pelikans bild: För att ingen har använt supermagneten. Vetenskapen, vårt utbildningssystem, sjukvården, välfärdssystemet, demokratin, våra fri- och rättigheter. Allt detta har uppkommit inom eller som en direkt följd av den kristna tron. Utan den kristna tron skulle vi inte ha allt detta. Åtminstone inte i den form vi har det idag. Som Dick Harrison säger: Se på Kina eller Saudiarabien. När vi ser på dessa länder kan vi se hur vi, åtminstone till en del, skulle ha haft det utan den kristna tron.

Men hur kan jag hävda att Hans Rosling hade fel? Jag sade ju flera gånger ovan att han hade rätt? Ja, i själva verket handlar det inte så mycket om att Rosling hade fel som att hans framstegsevangelium har ett "bäst före"-datum. Saken är nämligen den att när vi ser omkring oss i dagens västerland så ser vi att Pelikans supermagnet har tagits i bruk. Den kristna tron, alltså den sanna kristna tron (inte den ärkeliberala MTB-versionen av den kristna tron), håller på att tvingas ut i marginalen. Den finns idag långt utanför den godkända åsiktskorridoren, och sådana som talar och verkar för den kristna tron och en på den kristna tron byggande moral och världsåskådning blir också marginaliserade. Här har vi problemets kärna: Om den kristna tron försvinner kommer också frukterna av den att försvinna redan inom en eller ett par generationer. Redan nu ser vi hur åsikts- och yttrandefriheterna kringskärs. Hela det demokratiska systemets framtid är i vågskålen när nya och kristendomsfrämmande ideologier och människosyner ska införas. Människovärdet har urholkats, och urholkas ytterligare. Och så vidare. Listan kan göras mycket längre.

Det här kan låta brutalt, men allt detta kommer att leda till att de framsteg vi som samhälle har gjort (och som Rosling lyfte fram) kommer att gå förlorade. Våra samhällen kommer att degenerera och vad som knappast kan beskrivas som något annat än barbari kommer att breda ut sig. Lite som när Västrom gick under på 400-talet.

Det går nämligen inte att ta bort roten till de välsignelser vi upplevt utan att välsignelserna försvinner. Detta sker förstås inte över en natt, men ge det lite tid ska du få se vad som händer. Vad jag kan förstå insåg Hans Rosling inte detta. Kanske för att han inte förstod vad som var vad. Varför sakerna idag är sådana de är. Kanske för att han inte insåg vad som höll på att hända med kristendomen och de kristna. Om han skulle ha insett detta, och sett vad som håller på att ske, skulle han knappast ha sett så optimistiskt på framtiden som han gjorde.   

Jag håller med Klimat-Greta!

Det har hållits skolstrejk idag igen. ÖT rapporterar om den demonstration som hölls i Stockholm och där bland andra Greta Thunberg talade. För en gångs skulle håller jag helt med Klimat-Greta. Enligt ÖT ska hon nämligen ha sagt att "vi står inför en existentiell kris, och tiden rinner ifrån oss".

Som sagt, denna gång håller jag med. Till 100%. Hela mänskligheten står verkligen inför en existentiell kris, och tiden rinner ifrån oss alla. En dag i taget. Nu tror jag knappast att Greta riktigt förstod vad hon egentligen sade, och hon presenterade knappast något svar på denna "existentiella kris" i sitt tal. Men faktum är att det finns ett svar. Det svaret är Jesus. Han är svaret på mänsklighetens existentiella kris. Och då alltså i ordens egentliga innebörd. Han erbjuder frid med Gud och ett evigt liv, ett liv som börjar redan här och som sedan, när vår tid har runnit ut, fortsätter i härligheten. Hos Gud.

Men tiden rinner faktiskt ifrån oss. Vi är alla idag en dag närmare graven än vi var igår. Därför ska vi inte skjuta upp det vi behöver göra för att avvärja den katastrof som stadigt närmar sig för var och en av oss. Allt är färdigt från Guds sida. Det är fullbordat, som Jesus sade. Så vad väntar vi på? 

Att leva som kristna i ett antikristligt samhälle

I den senaste texten skrev jag om Rod Dreher och hans bok The Benedict Option. Jag konstaterade också att jag borde läsa boken, om inte annat så för att det han förespråkar går tvärt emot det jag försöker göra här på bloggen. Men jag insåg senare att det kanske var att ta i lite. Det går inte tvärt emot, men på vissa punkter är Dreher av annan åsikt än jag. Men frågan är: Har Dreher rätt? I detta skede vågar jag inte säga mera än ett kanske. Problemet är att det är svårt att överföra Drehers funderingar till ett finländskt/europeiskt sammanhang. Dels för att situationen här är så mycket längre gången, dels för att vi inte har samma system här som de har i USA med sina kristna skolor och institutioner.

Men onekligen finns det en hel del saker som vi utan vidare kan lära oss och ta till oss av det som Dreher säger. Först och främst detta att vi faktiskt idag lever i ett post-kristet samhälle (som genom sina val är på väg mot upplösning och kaos). Ja, inte bara post-kristet. I många avseenden t.o.m. ett antikristet samhälle. På grund av detta är, och bör, vi kristna vara motpoler till avfallet och den moraliska upplösningen. "Countercultural" är ordet Dreher använder, och det säger vad det handlar om. Vi är motståndare till denna avfallets och moralupplösningens kultur. Denna dödens kultur, som vissa också kallar den. Eller kanske snarare så att den är motståndare till oss och det vi står för. Och då talar vi alltså inte bara om vad vi tror utan om hur vi lever. Detta är något som Dreher poängterar mycket starkt: Det handlar inte bara om en tro som står i motsatsförhållande till den rådande kulturen, utan om ett LIV som står i motsatsförhållande till den omgivande kulturen. Hur vi beter oss i olika situationer. Hur vi undervisar. Vad vi undervisar. Hur vi tillber. Osv.

Om du inte tror det jag skriver om detta med motsatsförhållandet behöver du bara studera ordet "tolerans" för att inse att det jag skriver är sant. Förr innebar tolerans att man stod ut med/tolererade åsikter som inte var ens egna. Idag har toleransen i stället kommit att betyda intolerans av konservativa idéer. Allt enligt de ramar Herbert Marcuse drog upp på 60- och 70-talet. Man behöver inte läsa länge i dagens tidning eller följa med på nyheterna innan man inser att det är precis så det fungerar idag. Orden "hatprat" och "hatpropaganda" är väldigt användbara för en värdeliberal människa som formats av och formar dagens samhälle och den kultur vi lever i idag.

Dreher framhåller, och jag håller helt med, att det är så oerhört viktigt för en kristen människa idag att noggrant se till att inte "anpassa sig efter denna världen", som Paulus skriver i Rom 12:1-2. Det här är en stor frestelse och samtidigt en stor utmaning. Speciellt om vi inte ska "head for the hills" utan verka i dagens samhälle med de antikristna strömningar som råder här. Här håller Dreher fram de tre vännerna Sadrak, Mesak och Abed-Nego som bevarade sin judiska tro på Herren Gud där de levde och verkade i Babel. De fungerade som tjänstemän i en gudsfientlig omgivning, men de var oerhört noga med gränserna. Att det fanns gränser som de på inga villkor var beredda att överskrida – inte ens om det skulle kosta dem livet. När det gällde dessa gränser vek de inte ner sig. På samma sätt behöver vi som kristna idag se till att vi kan växa in i en liknade inställning som dessa tre vänner hade. Frågan är hur det kan ske. Drehers svar är att vi behöver arbeta inåt. Satsa på att bygga upp dessa kompakta kristna grupper i vilka vi kan växa och blomstra som kristna. I stället för att satsa på att försöka "omvända systemet" och arbeta för att bevara den gällande samhällsordningen.

Så är jag tillbaka vid den fråga jag började med. har Dreher rätt? Borde vi som kristna satsa all vår energi på dessa små grupper/sammanslutningar – arkar, som han kallar det – för att där kunna överleva och se till att tron överlever till kommande generationer? Och svaret jag gav var alltså: Kanske. Kanske han har rätt. Jag vet inte. Men det vet jag: Som kristna är vi idag en motståndsrörelse. En motståndsrörelse som kämpar mot avfallet, upproret och dekadensen som sprider sig i den kultur vi lever i. Frågan är hur vi ska arbeta inom denna motståndsrörelse. Utåt eller inåt? Jag hör gärna vad du anser!    

Om The Benedict Option

Jag har en längre tid hört om en, som det verkar, oerhört intressant bok. The Benedict Option av den amerikanske författaren och samhällsdebattören Rod Dreher. Den här boken har kallats den viktigaste (kristna) boken detta decennium, och när man bekantar sig med den förstår man varför. Jag har inte läst den, ännu, men jag antar att jag borde göra det. Om inte annat så för att The Benedict Option går tvärt emot det jag försöker göra här på bloggen. Bokens huvudbudskap är att vi som kristna ska sluta försöka kämpa mot samhällsutvecklingen och i stället satsa all vår energi på att "arbeta inåt" genom att bygga upp små, kompakta lokala sammanhang där den kristna tron kan övervintra under den långa period av dekadens och förfall som vårt samhälle är på väg mot.

Dreher säger inte att vi ska dra oss undan helt från samhället ("head for the hills"), och han uppmanar inte heller alla kristna att gå i kloster, även om bokens namn för den insatte kan tolkas så. Men han menar att vi kommer att bli tvungna att, när samhällsklimatet hårdnar, dra oss undan och omgruppera oss. Förbereda oss för vad som kommer. Och vad är det som kommer, menar han? Dreher säger att vi kristna inte kommer att bli förföljda för våra uppfattningar rörande soteriologi (frälsningen) och inte heller för våra barmhärtighetsgärningar, men nog för att vi står på biblisk grund i frågor som abort, eutanasi och framför allt frågor som rör hbt. Här säger han en sak som fick mig att studs till lite. "Hur ser samhället på vit makt-rörelsen idag? Det är så samhället om bara några få år kommer att se på kristna som håller fast vid en biblisk syn i hbt-frågor." Jag misstänker att han har rätt.

Jag har som sagt inte läst boken, men jag har lyssnat (många gånger) på ett föredrag som Dreher höll 2017 över detta ämne. Nedan finns ett långt citat (på engelska) ur detta föredrag, tänkt närmast som en aptitretare. Lyssna gärna på föredraget! Det kan nås via länken i början av detta stycke. Det är till vissa delar aningen filosofiskt och innehåller en del svåra ord. Detta sagt som en ursäkt på förhand. Jag har säkert i hastigheten stavat vissa ord fel. 

The idea [of The Benedict Option] first came to me over a decade ago when i read the philosopher Alistair McIntyres book After Virtue. McIntyre believed the western civilisation was on it´s last legs. And in the books famous last pharagraf the philosopher likened our own time to the fall of the roman empire and the west. He said back then a crucial turning point accured when men and women of good will stopped to try to sure up the empire and seized to identify the continuation of moral community with the maintenence of that empire. Wich is to say the social order and political order and the economic order around them. What they did instead, often without even knowing what they were doing, was to build, what McIntyre called, "new forms of communities within wich the moral life could be sustained so that both morality and servility might survive the coming ages of barbarism and darkness".

Now, McIntyre at that point was not a christian, but we as christians can understand that in a specific and direct way as keeping the church going, the church in wich the Lord speaks to us and forms us and calls us. McIntyre ended by saying that we are waiting for a new and doubtlessly very different St Benedict. By that he ment that we are waiting for a charismatic genius of some sort to pioneer a new way of life in thick communities that live by a countercultural morality, capable of sustaining itself in face of the desolution going on in the broader culture outside.

---

When Benedict died in 547 he left behind 13 monasterys and a core of a new religious order ... That old man could not have guessed what God would do with his mustard seed of faithfullnes. Over the next three centuries benectian monasterys spread like wildfire across dark-aged Europe ... the benedictan monks laid the groundwork for the rebirth of civilisation. But here´s the thing: St Benedict did not set out to "save" western civilisation, he didn´t set out to "make Rome great again". All he wanted to do was to serve God faithfully, in monastic community. But those communities of faith ended up becoming generators of a new kind of christian culture, one that emerged from the rubble of the roman empire. I believe that we christians in our time are called to be like Benedict. Not to build monasteries, but to create strong, thick communities of faith in our parrishes and elsewhere that can endure the trials to come.

---

We can continue to live like we are doing now, suring up the empire, so to speak, and hope everthing is going to work out. Or we can be like the consciously countercultural men who chose to put the building of local communities of faith and virtue over everthing else. I believe that, as our civilisation continues to decline quite rapidly, what looks like the Benedict Option today will be a Benedict neccessity for all serious christians.  

Mera reklam för det söndriga

För några dagar sedan publicerade Svenska Yle en intervju med den norska författaren Nina Lykke. Redan rubriken varslar om vilka bedrövligheter vi kommer att få läsa i artikeln: "Äktenskapets tid är förbi – det är fint men samtidigt väldigt naivt att tro att kärleken ska hålla livet ut." Lykke, som själv har en skilsmässa bakom sig, skriver i boken "Nej och åter nej" om ett par som varit gifta i 25 år och där mannen går ur äktenskapet för en yngre kvinnas skull. Intervjuaren ställer en rad, som jag uppfattar det, både negativa och provocerande frågor angående äktenskap och skilsmässa, frågor som Lykke tydligen mer än gärna svarar på.

Jag har flera gånger reagerat på detta: Att Svenska Yle gör reklam för det söndriga. Varför lyfta fram skilsmässor och kraschade äktenskap som om vore de legio, ja i det närmaste något att sträva efter? Och nu igen gör alltså Svenska Yle reklam för det söndriga. Äktenskapets tid är ju verkligen inte förbi! Det livslånga, monogama äktenskapet mellan en man och en kvinna är och kommer alltid att vara det bästa både för mannen och kvinnan - och framför allt för barnen. Men när vår skattefinansierade rundradio på detta sätt gör reklam för det söndriga kommer allt flera att gå på lögnen att det är naivt att tro på det livslånga äktenskapet. Jag tror inte att Svenska Yle inser vilket ansvar de har här och vilket elände de medverkar till genom att på detta sätt göra reklam för det söndriga.

Hur skulle det vara om Svenska Yle, åtminstone en gång, skulle besöka t.ex. Larsmo (där skilsmässorna är få, barnen är många och människorna är lyckliga) och i stället göra reklam för det hela? För äktenskapet? Men nej, det passar tydligen inte in i den agenda som ska drivas.

Det är för övrigt också väldigt tidstypiskt det som sägs redan i rubriken på artikeln jag länkar till: Kärleken som grund för äktenskapet. När människorna luras att tro att det är så det fungerar – och ska fungera (alltså att man ska vara kär hela livet, och är man inte det är något fel) är det inte alls konstigt att skilsmässostatistiken ser ut så som den gör. Kärlek, i meningen förälskelse och stora känslor, är inte och kan inte vara grund för ett äktenskap. Då tar det ganska fort slut. Men nej. Kärlek är inte känslor. Kärlek är i själva verket ett beslut. Känslorna kommer och går, men beslutet består. Oberoende av känslorna. Där två makar har förstått detta finns det mycket bättre chanser att få äktenskapet att hålla livet ut.    

Jag skrev, förstås en kommentar under artikeln på Svenska Yle med i stort sett ovanstående innehåll. (Men mycket mera kortfattad.) Och den blev givetvis censurerad. Igen en gång. Igen en gång sände jag respons till redaktionen, som man kan göra på webbplatsen. Men igen fick jag inget svar varför min kommentar censurerades. Svenska Yle framstår allt mera som en skyddad verkstad där journalisterna får bedriva skattefinansierad liberal rödgrön propaganda utan att tvingas stå tills vars för någon och utan att tillåta någon som helst kritik mot det de skriver. Jag klistrar nedan in den text jag sände till redaktionen och som jag, som sagt, inte fick någon respons på.

"Igen censurerades min kommentar trots att den inte bröt mot några kommentarregler. Varför det? Är det så att det finns en oskriven regel som säger att man inte får kritisera redaktionen? Om det är så borde ni skriva ut den i klartext så vi vet vad som gäller!"

Medicin mot klimatångesten?

Ibland kan man få läsa nyheter som gör att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Som för några dagar sedan när Svenska Yle berättade om 400 psykologer och psykologistuderande som uppvaktade regeringsförhandlarna med en petition som uppmanade dessa att "ta de ungas klimatångest på allvar när beslut fattas".

Det här är både fullständigt skrattretande och samtidigt rent ut sagt bedrövligt. Att många unga har klimatångest är ju beklämmande, men om det faktiskt är så att många unga idag har drabbats av ångest kanske denna ångest borde behandlas. Och då menar jag inte genom att ta huvudlösa och ogenomtänkta beslut - som det helt klart blir fråga om ifall våra politiker lyssnar på Klimat-Greta och andra liknande uppviglare. Nej, ångest ska inte behandlas genom att alla börjar rusa omkring som nackade hönor utan att veta vart vi hamnar, utan så som ångest behandlas normalt. Förslagsvis genom någon form av terapi. Jag, som förespråkar sans i klimatfrågan, vill nämligen inte stå för notan när det ska betalas för dessa nackade höns-beslut. Framför allt vill jag inte se en massa huvudlösa beslut som tvingas fram bara för att en del ungdomar har blivit förvirrade av den klimatpropaganda som t.ex. Svenska Yle så gott som på daglig basis kablar ut. Jag menar, hur skulle det vara om media i stället skulle sluta tuta ut denna propaganda? Det kunde faktiskt också hjälpa mot denna ångest, skulle man kunna tro.

Det bedrövliga här består sedan i det mycket märkliga resonemang som ligger bakom. A. Sprid en massa propaganda och skräm upp människorna, främst ungdomarna. B. Ställ en klimatångestdiagnos hos dessa ungdomar. C. Kräv att beslutsfattarna låter denna ångestdiagnos påverka sina beslut. Ser du vad vi har här? Vem är det som har satt igång detta? (A) Vem är det som nu rapporterar om dessa psykologers krav? (C) Det är samma rödgröna media!

Är det någon annan än jag som tycker att den tredje "statsmakten" tar en lite för stor roll här?

Ja, och så var det EU-valsdebatt idag. I Svenska Yle. Peter Östman stod för sansen i denna debatt, men givetvis utmålas han och hans uttalande i braskande färger på Svenska Yles webbplats. Ångesten ska helt tydligt med alla medel förökas, och den som talar för sans och förnuft ska stämplas. För hur ska det annars kunna bli en rödgrön revolution? Jag börjar nämligen tro att det är målet. Både för de politiker som bekänner dessa färger och framför allt för mainstreammedia.

Några reflektioner efter ESC

Nej, jag såg inte på ESC. Dels tycker jag inte att det går att tävla i musik, dels har hela evenemanget blivit en enda stort reklampelare för hbt. Så de får ha det. Men jag läste ändå lite artiklar om evenemanget nu idag på morgonen. ESC är annars ett bra exempel på hur delar av befolkningen – jag inberäknad – skjuts ut i periferin från det som en gång var det gemensamma. När jag var ung var ESC något som förenade människor, något som man kunde se fram emot och något att glädja sig över. På ett mänskligt, gemenskapsskapande plan. Idag splittrar det. Det är tragiskt när det går på det sättet, men så här blir det när upproret mot Guds goda ordningar ges plats och får ta över. Nåja, det var egentligen inte det här som jag tänkte skriva om, även om det här också är en sak man kan reflektera över.

ESC hölls detta år i Israel. I Tel Aviv. (Det skulle ha varit en fin markering att ordna tävlingen i Jerusalem, men det vågade tyvärr arrangörerna inte försöka sig på.) Lyckligtvis lyckades inga arabiska (palestinska) terrorister attackera tillställningen, även om de säkert gärna skulle ha gjort det. Men denna tillställning, som ju inte ska vara politiserad, blev det ändå genom att flera av de som uppträdde bröt mot reglerna. Islands demonstration var bara löjlig, så den ids jag inte kommentera desto mera. Att vifta med en palestinsk flagga i detta sammanhang visar bara på den egna okunskapen. Men Madonnas tilltag var egentligen ganska näpet. Eller kunde ha varit det. Två människor som går hand i hand, den ena med en israelisk flagga på ryggen, den andra med en palestinsk. Det är ju något att sträva efter, eller hur? Problemet är bara det att det inte fungerar på det sättet. Inte i den verkliga världen.

Jag har sett en jude och en arab (palestinier) krama om varandra och be varandra om förlåtelse å sina respektive folks räkning. Det var något jag aldrig kommer att glömma, så fint var det. Men detta var något som inte kan ske bara så där, och absolut inte för att Madonna står och sjunger någon av sina dängor. För att det ska bli fred och frid mellan judar och araber krävs det nämligen inget mindre än att det först blir frid i allas hjärtan. Och det blir det inte med mindre än att Fridsfursten får ta plats där. Det är bara Jesus som kan skapa fred, och frid, mellan judar och araber. Det är bara Jesus som kan ta bort det enorma hat som finns hos araberna och den misstänksamhet och rädsla som finns hos judarna.

Det går inte med något mindre. Men det här sker – också idag – och det var som sagt oerhört fint att få se lite av frukterna av det den där gången. Men det måste börja från insidan. Detta går inte att klistra på utsidan, som Madonna försöker göra. Då blir det bara en kuliss, och kulisser går sönder och faller ihop så fort det börjar blåsa lite.