Mera bedrövlig läsning

Jag har slutat läsa May Vikströms ledare på Kyrkpressen. Orsaken är väl uppenbar - ofta är dessa texter något helt annat än man borde ha rätt att förvänta sig av en ledare i en kyrklig tidning. Nu råkade jag ändå läsa en del av hennes senaste ledare i gårdagens ÖT. Under rubriken "Andras mening" klippte ÖT in en del av hennes text i vilken hon klart och tydligt kallar de två Kristinestadsprästernas skriverier för "onda handlingar". "Onda och grymma handlingar i avsikt att försvara det goda eller Gud är inte tro. Det är ond religion. Kärlekslösa ord i avsikt att rädda någon från helvetets eld kan vålla människor död och helvete redan här och nu."

Det skulle vara intressant att veta vad som skulle duga för May Vikström i den här saken. Duger något annat än fullständig acceptans av synden och införande av kyrklig vigsel av samkönade? Jag skulle inte tro det. Allt annat än det är ont och kärlekslöst. Ja, kanske total tystnad också skulle kunna duga. Då skulle hon, och andra likasinnade, få fritt spelrum.

Problemet är att May Vikström misstar det goda för det onda. Och omvänt, det onda för det goda. Det blir så när man kastar Guds ords sanning överbord. Sanningen uppfattas som lögn, och lögnen som sanning. Jag tvivlar inte på att hon faktiskt har läst Markus Engströms insändare i sin helhet. Men likt alla andra som har tappat bort sanningen förmår hon inte se vad som egentligen sägs utan i stället fastnar hon på några enstaka ord som hon sedan fokuserar all sin kritik på.

Det att människor på detta sätt blir slagna av blindhet när de överger sanningen gör att det blir hart när omöjligt att föra en sansad och uppbygglig diskussion kring detta ämne. Se t.ex. diskussionen i kommentarfältet på denna blogg under de senaste dagarna. Där huserar en anonym kommentator som är fullständigt blind för allt annat än det han själv anser och tycker.

Likväl kan vi inte sluta kalla synden för synd. Som kristna (förkunnare) har vi nämligen inget annat val än att fortsätta göra det. Men jag tror att vi borde, i ännu högre grad än vad vi gjort hittills, under bön väga våra ord på guldvåg. Det vi har att förkunna är framför allt Guds kärlek i Jesus Kristus. Detta SAMTIDIGT som vi kallar synden för synd och som vi kallar syndaren till omvändelse och tro och uppmanar honom (och samtidigt givetvis oss själva) att lägga bort och kämpa mot synden. Och där är homosexualiteten förstås bara en liten, liten del. Men en liten, liten del som det idag sätts stor fokus på eftersom det är här striden pågår just nu.

Men vårt problem är denna fruktansvärda blindhet som det blir allt tydligare att Gud har slagit världen med. När vi läser Rom.1 inser vi att detta inte borde komma som någon överraskning för oss, men likväl är det otrevligt att se det och att bli offer för den. Vi ser i Guds ord att framtiden kommer att föra med sig mycket elände. En hel del av detta elände är jag övertygad om att kommer att vara förknippat med just denna fråga och den blindhet världen har blivit slagen med. Vi varnar för hur normupplösningen och genderideologin (kombinerat med hbt-propagandan) kommer att fördärva barnen och de unga som växer upp och tvingas genomgå sin personlighetsutveckling i en värld som är fullständigt förvirrad. Detta kommer att uppfattas, och uppfattas till en del redan nu, av den blinda världen som hat och hets mot en utsatt grupp, alltså de homosexuella. Det som världen inte ser, och inte vill se, är att vi gör detta av omsorg om människorna. Speciellt om barnen och de unga. Och det är det som är så oerhört tragiskt. Alltså att omsorg och kärlek uppfattas som ondska och hat.

Men vad har vi för alternativ? Att vara tysta är inget alternativ. Att blunda och låta världen blint springa med huvudet före rakt till helvetet (både här och i evigheten) är inget alternativ. DET vore alltför kärlekslöst. Nej. Om vi älskar så talar vi. Även om de blinda, likt May Vikström, kallar vårt tal både ont och grymt.