Om de aktuella sexbrotten, del 1

Alla som arbetar med någon form av problemlösning är överens om en sak: För att kunna lösa ett problem behöver man veta vad problemet är och vad det beror på. Om inte blir ansträngningarna bara slag i luften och helt på måfå.

Dagens samtalsämne i Finland är sexualbrott. Detta med bakgrund i den omfattande sexbrottshärvan i Uleåborg som har nystats upp de senaste veckorna. Till och med landets riksdag ska diskutera detta idag, och det har redan lovats stora summor för att komma till rätta med problemet i Uleåborg. Detta samtidigt som det uppdagas allt flera fall, såväl i Uleåborg som på andra håll i landet. Media blandar givetvis synnerligen beredvilligt sin slev i denna soppa också. Alla medier med någon form av självaktning har på sätt eller annat låtit oss få veta att dessa grymma brott inget har att göra med invandring i sig och att de flesta sexualbrott faktiskt begås av infödda finländare. Och att detta inte får bli en fråga som någon tillåts rida på i den snart stundande valrörelsen.

Det är givetvis sant att vi inte kan och inte heller får sätta likhetstecken mellan en invandrare och en våldtäktsman. En sådan generalisering vinner absolut ingen något på, och ingen finländare vill heller bli  påtvingad så kallad "guilt by association". Därför ska vi inte se på andra på det sättet heller. Men faktum är att invandrarmän, i förhållande till sitt ringa antal, är drastiskt överrepresenterade när det gäller dessa sexualbrott. Varför? Det är den viktiga frågan att ställa sig i detta sammanhang.

Det är givetvis också sant att en majoritet av sexualbrotten i Finland fortfarande begås av infödda, ljushyade finländare med ett namn som vanligen innehåller flera k-bokstäver och vars efternamn slutar på -nen. Så redan det får oss att inse att problemet här inte uteslutande beror på invandringen. Men som sagt, infödda finländare är ändå procentuellt sett underrepresenterade i den här statistiken. Men också infödda finländare begår sexbrott. Varför? Det är också en fråga vi behöver ställa oss. Och varför inte börja med den eftersom den kan besvaras utan att riskera att bli anklagad för rasism.

Svaret är egentligen ganska enkelt, och det har framförts många gånger när dessa saker har diskuterats. Det handlar om brist på respekt. I flera olika bemärkelser. Det som sägs är att det brister i mäns respekt gentemot kvinnor och kvinnans rätt att säga nej. Och det är sant. Men det är ändå bara en liten del av sanningen. Den största orsaken är att vi inte respekterar äktenskapet, och inte heller sexualiteten. Människan är helt enkelt inte skapad sådan att hon ska ha en massa lösa sexuella förbindelser. Varken föräktenskapliga eller utomäktenskapliga. Sexualiteten, och promiskuiteten, är ingen mänsklig rättighet. Trots att vi idag beter oss som om det är så. Den sexuella revolutionen, framför allt från 60-talet och framåt, är den stora orsaken till att vi idag har tappat bort respekten för både sexualiteten och för äktenskapet. Sexualiteten, och vår (inbillade) rätt att ta för oss precis som vi själva vill på detta område, har kommit att betraktas som en mänsklig rättighet. Och när det har blivit så står vi, som vi gör idag, med skiten upp till knäna.

Moderordet idag är "samtycke". Conscent på engelska. I metoo-rörelsens kölvatten diskuterar de rättslärda hur det ska kunna lagstiftas om detta för att undvika sexuella trakasserier och våldtäkter. Och resultatet blir lagar och paragrafer i långa banor som är fullständigt omöjliga att övervaka och där det finns alla möjligheter till missbruk i alla möjliga riktningar. Och som framför allt kommer att binda upp våra domstolar och liknande instanser för åratal framöver. I USA har t.ex. ledningen för många universitet redan blivit tvungna att sätta merparten av sin tid på att göra upp regler angående detta och behandla tvister i anslutning till denna fråga. I stället för att, som hittills, sätta sin tid på att  attrahera studenter och skaffa fram pengar till undervisningen.

Så här galet blir det när vi tappar respekten för äktenskapet och sexualiteten. Nu kanske någon vill börja gräla om detta och hävda att det visst fanns våldtäkter och sexuella övergrepp också före den sexuella revolutionen slog igenom. Givetvis fanns det det. Men skillnaden var att på den tiden fanns det ingen gråzon. Åtminstone inte på samma sätt som det finns idag när i princip allt är en gråzon där det som är acceptabelt definieras enbart av om kvinnan vill eller inte vill engagera sig sexuellt.

Vi har helt enkelt tappat bort respekten för både sexualiteten och för äktenskapet.