Yanny eller Laurel?

Dottern spelade upp en video från Youtube åt oss igår. Videon, där en röst upprepade ett namn, hävdade att en del människor hör "Yanny" medan andra igen hör "Laurel". Intressant nog hävdade dottern att hon hörde det senare, medan både hustrun och jag hörde det förra. Klart och tydligt, dessutom. Det här lär vara samma sak för öronen som de olikfärgade klänningarna var för något år sedan. Den där bilden där vissa såg en blå klänning medan andra såg en ljusgrönish klänning, eller vad det nu var. Nå, hur som helst finns det tydligen en förklaring på detta också. Skeptikern i mig tror kanske inte helt och hållet på den, men det må vara som det är med det. Småintressant är det hur som helst.

Nåväl. Småintressant eller inte, det var inte det denna text skulle handla om. Det här är, tycker jag, en hur bra illustration som helst på hur svårt det är att diskutera andliga frågor som engagerar. Som t.ex. den fråga som just nu dominerar debattfältet i åtminstone Österbotten. De som har läst Markus Engströms insändare har antingen, som jag, sett en omsorg om och en kärlek till de homosexuella i det som skrevs. Kärleken varnar, och den sanna omsorgen kallar saker vid deras rätta namn. Och framför allt: Insändaren gjorde klart och tydligt skillnad på sak och person. Andra igen har bara sett fördömelse och hat. Typexemplet här är Annette Kronholm-Cederberg som i ett synnerligen affekterat inlägg på facebook hävdade att inget i insändaren var sant. Märk väl: Inget. Detta trots att Markus radar upp bibliska sanningar efter varandra. Speciellt denna: "Också den sexuellt söndriga och misslyckade är skapad och älskad av Gud i Jesus Kristus. Det har Herren visat genom att bli människa och gå i döden i hela världens ställe."

Markus skriver "Yanny" men det enda A K-C, och andra, hör är "Laurel". Samma fenomen går igen gång efter annan. Det är som om de som har tagit ställning mot det bibliska vittnesbördet i denna fråga är fullständigt blockerade från att höra och se något annat än hat, dom och fördömelse. Jag råkade ut för samma sak för något år sedan när jag, mot bättre vetande, ställde upp på en intervju i TV-programmet "Obs". Jag vinnlade mig om att vara så positiv som möjligt och fokusera på Guds kärlek och omsorg, men det enda som fastnade var det jag sade om att homosexualiteten är onaturlig.

Såg du videon jag länkade till i början? Om du gjorde det, vad hörde du? Yanny eller Laurel? Förklaringen som ges till att vi kan höra olika saker – och att vad vi hör kan ändra från gång till annan – är att det handlar om olika frekvenser. Laurel återges i en lägre frekvens och Yanny i en högre, så äldre öron hör vanligen det förra och yngre öron det senare. Nå, det må vara som det vill med den saken, men när det gäller hbt-frågorna handlar det tydligt om olika frekvenser. Om vi är inställda på en sådan frekvens som inte klarar av att höra om Guds kärlek till trasiga och förtappade människor spelar det tydligen ingen roll hur mycket sådant som sägs. Vi klarar inte av att höra det. Det sägs på en sådan frekvens som ligger utanför vad våra öron klarar av att uppfatta.

Bibeln beskriver detta som att vara andligt blind och döv. Jag, som fysiskt halvdöv, vet att kroppslig dövhet kan vara nog så besvärlig. Men det är inget mot hur besvärlig den andliga dövheten är. De senaste dagarna debatt har visat detta med all önskvärd tydlighet.