Om slaveriet

Den här texten är en fortsättning på den förra texten, så man kan gärna läsa den texten innan man tar sig an denna. I den förra texten konstaterade jag att Patrik Hagman försummat att göra en exeges över de texter/saker han lyfte fram. Alternativt att hans exeges är synnerligen dålig. Hagmans tes var ju att vi inte kan hävda att Bibeln gäller i en sak (vad den säger om homosexualitet) om vi inte bryr oss i vad den säger om t.ex. barnaga, kvinnans tigande i församlingen och slaveriet. Hagman säger, enligt ÖT, att vi t.o.m. bör "arbeta för slaveri". Det för onödigt långt att ta fram alla de saker Hagman nämner, så jag ska här fokusera på en sak, nämligen slaveriet. (Barnagan har jag tagit upp t.ex. här, och kvinnan som församlingsledare här.)

Inledningsvis kan vi konstatera att det ingenstans i NT finns någon uppmaning att vi som kristna ska "arbeta för slaveri" (alltså för att det ska återinföras). Tvärtom ser vi, om vi läser de avsnitt som talar om slaveri, att den kristna tron såg annorlunda på slavar än vad omvärlden gjorde. Läs t.ex. Paulus brev till Filemon! Gal. 3:28 innehåller också ett fullständigt revolutionerande budskap när det gäller slavar och slaveri.

Det kan finnas flera orsaker till att man missförstår denna fråga och går vilse i den så som Patrik Hagman har gjort. Dels kan det bero på att man VILL hitta orsaker till att inte ta Bibelns budskap angående t.ex. homosexualiteten på allvar. "Om vi menar att det Bibeln säger om homosexualitet gäller, men inte följer det Bibeln säger om slaveriet så är vi inkonsekventa." Eller så har vi en felaktig bild av vem Jesus var och varför han sändes till jorden. För många är Jesus en kämpe för social rättvisa, och därför menar man att slavfrågan borde ha varit av högsta prioritet för honom. När vi läser Bibeln ser vi emellertid att den inte var det. Ergo: Jesus, och Bibeln, är för slaveri.

Problemet här är det att vi har missförstått Jesu mission – och att vi har en bristfällig bild av den kristna trons första tid och det samhälle i vilken den kristna tron uppstod och spred sig. Jesu mission/uppdrag först: Jesus kom inte för att skapa ett himmelrike på jorden. Han kom inte för att rätta alla fel och skapa rättvisa här på jorden. Således: Han kom inte för att befria de slavar som fanns i det dåtida samhällsordningen. Jesus kom för att befria slavar, ja, men det slaveri han kom för att befria oss från var slaveriet under synden, döden och Djävulen. Ordet frälsa kommer från det fornnordiska ordet "frihalsa" som betyder just att befria en slav. Halsjärnet togs bort, och således blev slaven "frihalsad" eller frälst. Det var Jesu mission. Att frita oss som var/är slavar under synd, död och Djävul.

Sedan till den kristna trons första tid och det samhälle i vilken den kristna tron uppstod och spred sig. Under de tre år Jesus verkade här på jorden rörde han sig i huvudsak tillsammans med sina lärjungar. Tolv män som sedan, efter uppståndelsen och himmelsfärden, fick i uppdrag att sprida evangeliet över jorden. Framför allt under den tid Jesus gick här på jorden, liksom under de första decennierna av den unga kyrkans liv var den kristna tron absolut ingen maktfaktor i den dåtida världen. Det var först på 300-talet och i och med kejsar Konstantin som den kristna tron blev en politisk maktfaktor med möjlighet att påverka det omkringliggande samhället. Något som också skedde, speciellt när det gällde just slavarna. (Konstantin förbjöd t.ex. brännmärkning i ansiktet eftersom ansiktet var "Guds avbilds avbild".)

Slaveriet var en integrerad och viktig del av samhället i det romerska riket för 2000 år sedan. Detta t.o.m. så att det kan ifrågasättas om samhället överhuvudtaget skulle ha kunnat fortleva utan slaveriet. Som sagt var Jesu mission att frälsa människorna från synden, döden och Djävulen. Denna mission började med de tolv lärjungarna och spred sig sedan över världen. Emellertid fanns den unga kristendomen i en värld där mycket ondska och orättfärdighet också fanns. Därför är det oundvikligt att den kristna tron kolliderade med denna ondska. T.ex. då i formen av slaveriet. Men eftersom den kristna tron inte var någon maktfaktor, och evangeliet inte var eller är något socialt rättviseevangelium, kunde t.ex. Paulus eller de tolv apostlarna inte förändra världen så att säga utifrån. Men det innebar som sagt inte att t.ex. Paulus inte berörde ämnet i sina brev. Det gjorde han. Men starkt medveten om att det inte var hans uppgift att förändra samhället. Samt att det inte heller stod i hans makt att göra det. De gånger han ändå berör ämnet visar det han skriver ändå att slaveriet var något som inte gick hand i hand med det evangelium han var satt att förkunna.

Det är med denna bakgrund vi behöver se på de ord i NT som berör slaveriet. Men. Den kristna tron blev så småningom en maktfaktor i samhället. Från Konstantins dagar framåt kunde den kristna tron påverka samhället, och det är verkligen ingen slump att det var varmt kristna människor som gick i spetsen för motståndet mot slaveriet. I England (Wilberforce) och i USA (Beecher-Stowe) var kristna människor t.o.m. avgörande i kampen mot slaveriet. Den kristna tron är sådan till sin natur att den inte ska användas för att påverka samhället utifrån. (I motsats till exempelvis islam som är både en religion och en samhällsordning i samma paket.) Men rätt förstådd och rätt förkunnad och mottagen bland de människor som finns i samhället kommer den att påverka människorna och således påverka samhället och samhällsskeendet inifrån. Något som alltså också har skett när det gäller bland annat slaveriet.