Om homofrågan och den kyrkliga enheten

Gårdagens mest lästa och kommenterade nyhet på Svenska Yle var artikeln om kyrkan och homosexualiteten. Detta var knappast någon större överraskning. Dels är detta ett ämne som engagerar, dels var artikeln så uppenbart ledande och t.o.m. propagandistisk att det nästan tog sjukt i ögonen att läsa den. Redan rubriken visar vad det handlar om: "Kyrkan måste bestämma sig för vad man ska tycka om homosexualitet". I själva texten fortsätter samma tema. Elli Flén säger: "Eftersom frågan inte är löst inom kyrkan kommer kyrkan att tvingas ta ställning om och om igen. Det är absolut inte bra för en organisations image att den egna personalen är splittrad i en så här stor och viktig fråga." Lucas Snellman fortsätter också på samma linje: "Då ett beslut av den här typen kräver att 75 % av kyrkomötets ombud är av samma åsikt bedömer Snellman att det kommer att ta tid innan kyrkan enats i frågan om homosexualitet."

Märker du vad som sägs? Alltså vad som sägs på riktigt? För att inse och förstå det behöver vi först inse och förstå att kyrkan faktiskt HAR en linje i den här frågan. Kyrkomötet har behandlat detta ärende inte mindre än åtta (!) gånger och varje gång kommit till samma beslut: Ett äktenskap är ett förbund mellan en man och en kvinna. Punkt (x8). Men såg du vad som sades här? Läs citaten ovan en gång till!

För trettio år sedan beslöt kyrkomötet att öppna prästämbetet för kvinnor. Trots att Guds ord gör klart att herdeuppgiften är förbehållen män. Men. Det som många idag har glömt bort är att det krävdes flera försök innan man fick "rätt" beslut till stånd i kyrkomötet. Första gången saken var uppe till votering var faktiskt redan 1963. Sedan följde flera omröstningar innan kampen i kyrkomötet var över 1987. Det är förstås inte svårt att gissa att vi också i denna fråga kommer att få se en liknande långdans.

Men varför måste det vara så här? Kan vi inte nöja oss med det att vår kyrka faktiskt har en linje i denna fråga? Nej, det kan vi förstås inte. Läs citaten ovan en gång till. Det som sägs är att det viktiga är att kyrkan kommer till "rätt" beslut. Att kyrkan har en linje och redan har fattat ett beslut (åtta gånger) duger inte så länge detta beslut är "fel" beslut.  

Nu är det bara det att en kristen kyrka inte är någon vanlig förening bestående av så och så många människor. I en förening kan ett medlemsmöte – om det stiftande mötet inte utformat stadgarna så att de inte kan ändras – bestämma i princip vad som helst. Och detta blir föreningens linje eller uppgift. Människor kan enas om vad de själva vill. Men sådan är inte en kristen kyrka. En kristen kyrka är inte summan av sina medlemmar. En kristen kyrka har ett huvud och en Herre som har talat om för oss vilken hans linje är och vilken uppgift han menar att kyrkan ska ha. Och detta är sådant att det inte ändrar över tid. Således kan vi vara med eller mot, men någon enhet eller något enande kan aldrig ske om kyrkomedlemmar går på en annan linje än kyrkans Herre. Inte ens om ALLA kyrkomedlemmar skulle gå på denna andra linje. Inte ens då skulle kyrkan vara enad.

Således kommer en sådan enhet som Elli Flén och Lucas Snellman talar om och önskar sig aldrig att bli verklighet. Enda möjligheten till enhet och ett enande inom kyrkan är att vi alla omvänder oss från våra egna vägar och går tillbaka till det Herren har sagt och den linje han har valt. Om vi inte gör det kommer det alltid att vara strid och oenighet i kyrkan.

Nu hade jag tänkt sluta, men det finns ännu en sak som behöver sägas. Varför är då det här en så viktig fråga? Kunde man inte tänka sig att enheten får vila på andra, mera centrala, frågor och att vi kan acceptera att vi går en annan väg än Herren gör i denna perifera fråga? Men saken är den att det inte finns några perifera frågor när det handlar om lydnad inför det Herren har sagt. Dessutom är det inte alls så säkert att detta är någon liten fråga. För de människor som detta berör blir detta inte mindre än en evighetsfråga – och i förlängningen för oss också. Frågan vi behöver ställa oss är denna: Om Herren har talat och sagt att den som inte har låtit sig tvättas ren från sina synder (bl.a. utlevd homosexualitet) inte kommer att ärva himmelriket (1Kor. 6:9), och vi säger något annat, lurar vi då inte dessa människor? Svaret är förstås ja. Och det handlar inte bara om att lura, det handlar om att förleda. Och Jesus själv har en hel del att säga om den som förleder en annan människa. (Mark. 9:42)