Söndrigt samhälle

Min vän Ulrik ringde och förklarade en sak för mig som jag inte tänkt på eller till och med inte förstått. I den förra texten skrev jag om de ungdomar som skolstrejkade för klimatet, och jag konstaterade att deras kravlista som de gav åt landets politiker var varken konkret eller genomförbar. Detta är förvisso sant, men de här ungdomarna – liksom alla andra som protesterar mot olika aspekter av det rådande samhällssystemet – har insett en viktig sak. De känner förstås inte till vidden av det de insett, men ändå. Det var vad Ulrik fick mig att förstå.

De här ungdomarna har insett att vårt samhälle är söndrigt. De tror att det som är söndrigt kan fixas genom politiska beslut eller kanske genom att förändra vårt politiska system. Det kan det förstås inte eftersom problemet sitter så mycket djupare än de någonsin kan ana. För det är inte bara samhället som är söndrigt. Hela världen är söndrig. Kommunism, kapitalism, nyliberalism. Rött, grönt, svart, blått eller vitt. Allt är färgat av synden och av människornas själviskhet. Vissa system och färger är kanhända möjligare än andra, men oberoende av vilket system eller vilken färg vår samhällsordning har så är det i grunden orättfärdigt. Det är alltid pengarna som styr, och "begäret efter pengar är roten till allt ont." I den här världen fungerar det dessutom så att pengar och makt korrumperar.

Men de här gymnasieeleverna har alltså, på något plan, insett att systemet är orättfärdigt. Det är bara det att felet sitter så djupt att det inte går att fixa genom att minska konsumtionen eller genom att ha mera förnyelsebar energi. Eller genom att sluta flyga. Systemet går inte att fixa genom att förbjuda allt som vi kan uppfatta som skadligt. Inte heller genom att häva alla förbud. (Även om det senare givetvis är att föredra emedan det förra öppnar för en oerhörd godtycklighet.)

"Hela världen är i den ondes våld", säger oss Guds ord. Så är det tyvärr.  Här i denna världen regerar synden och själviskheten, och så kommer det att förbli. Oberoende av hur vi försöker rätta till det. Det betyder förstås inte att vi inte ska göra vårt bästa och försöka sätta en axel under där det kan göra skillnad. Det är också vårt kall som kristna människor. Men vi ska akta oss för att sätta vårt hopp till något i denna världen, speciellt inte till något politiskt system eller någon flyktig samhällsordning. Och farmför allt inte till någon politisk ledare, hur bra han än verkar vara eller vilka löften han än kan tänkas ge oss. För frälsningen sitter inte i någon politisk färg eller i något politiskt system. Och framför allt inte i eller hos någon politisk ledare. Det är bara i Jesus Kristus vi kan hitta lösningen på alla våra problem och svaret på alla våra frågor. Försöker vi lösa våra problem på annat sätt kommer vi att misslyckas. Vad hjälper det nämligen en människa om hon räddar hela världen med förlorar sin själ?  

Med detta skrivet känner jag mig inte lika uppgiven längre. Tack, Ulrik, för samtalet och de tankar det gav upphov till!