Snabbkurs i tvångets mekanismer

Jag har beundrat butikskedjan Halpa-Halli som länge höll framme vikten av att helga vilodagen. Trots att alla andra butiker höll öppet på söndagarna sedan öppethållningen blev fri valde HH att hålla sina butiker stängda på söndagarna. Med motiveringen att personalen behövde få vila på söndagarna. Men till sist fick också HH bita i det sura äpplet och börja hålla öppet på söndagarna. De förlorade tydligen för mycket pengar när deras butiker var stängda medan konkurrenterna höll öppet. Den här förändringen kom så sent som i november i fjol. Men ledningen lovade då att alla anställda som inte ville arbeta på söndagarna skulle ha rätt att inte göra det.

Nåväl. Idag publicerar ÖT en nyhet där det sägs att HH kommer att inleda samarbetsförhandlingar nästa vecka med anledning av söndagsöppet. Det har visat sig att det är fem (5) anställda som inte vill arbeta på söndagarna, och nu hotas dessa fem av uppsägning. "Det blir en jämlikhetsfråga. Vi har över 1000 personer som gått med på söndagsarbete. Kan då några få vägra" säger Janne Ylinen, vd för HH.

Är det någon annan som tycker att det här låter bekant? När vår lutherska kyrka öppnade prästämbetet för kvinnor, tvärt emot vad Bibelns undervisning om predikoämbetet, hette det att den manliga präst som inte kan tänka sig att samarbeta med en kvinnlig präst inte kommer att tvingas göra det. Samt att sådana prästkandidater fortsättningsvis ska kunna bli prästvigda. Det fogades t.o.m. en kläm till beslutet som garanterade detta. Nå, tiden gick och klämmen avskaffades. Eller så måste det ha gått till eftersom den inte längre är i kraft. (Ingen har ändå kunnat säga vem som avskaffat den och när...) Så småningom blev det tvång på att samarbeta, och sådana prästkandidater som inte kunde tänka sig att samarbeta blev förvägrade prästvigning.

Det är så här det fungerar när den falska läran tillåts. Först tillåts de. Sedan blir den jämbördig med den rätta läran. Efter en tid tar den över, och efter ytterligare en tid blir den rätta läran undantag. Sedan blir den förbjuden. Detta är tvångets mekanism. I fallet Halpa Halli gick det bara så väldigt mycket fortare än när det gäller prästämbetet i den lutherska kyrkan. Men det är samma mekanism.

Jag tror för övrigt att jag inte ids handla vid Halpa Halli längre.

Mera bedrövlig läsning

Jag har slutat läsa May Vikströms ledare på Kyrkpressen. Orsaken är väl uppenbar - ofta är dessa texter något helt annat än man borde ha rätt att förvänta sig av en ledare i en kyrklig tidning. Nu råkade jag ändå läsa en del av hennes senaste ledare i gårdagens ÖT. Under rubriken "Andras mening" klippte ÖT in en del av hennes text i vilken hon klart och tydligt kallar de två Kristinestadsprästernas skriverier för "onda handlingar". "Onda och grymma handlingar i avsikt att försvara det goda eller Gud är inte tro. Det är ond religion. Kärlekslösa ord i avsikt att rädda någon från helvetets eld kan vålla människor död och helvete redan här och nu."

Det skulle vara intressant att veta vad som skulle duga för May Vikström i den här saken. Duger något annat än fullständig acceptans av synden och införande av kyrklig vigsel av samkönade? Jag skulle inte tro det. Allt annat än det är ont och kärlekslöst. Ja, kanske total tystnad också skulle kunna duga. Då skulle hon, och andra likasinnade, få fritt spelrum.

Problemet är att May Vikström misstar det goda för det onda. Och omvänt, det onda för det goda. Det blir så när man kastar Guds ords sanning överbord. Sanningen uppfattas som lögn, och lögnen som sanning. Jag tvivlar inte på att hon faktiskt har läst Markus Engströms insändare i sin helhet. Men likt alla andra som har tappat bort sanningen förmår hon inte se vad som egentligen sägs utan i stället fastnar hon på några enstaka ord som hon sedan fokuserar all sin kritik på.

Det att människor på detta sätt blir slagna av blindhet när de överger sanningen gör att det blir hart när omöjligt att föra en sansad och uppbygglig diskussion kring detta ämne. Se t.ex. diskussionen i kommentarfältet på denna blogg under de senaste dagarna. Där huserar en anonym kommentator som är fullständigt blind för allt annat än det han själv anser och tycker.

Likväl kan vi inte sluta kalla synden för synd. Som kristna (förkunnare) har vi nämligen inget annat val än att fortsätta göra det. Men jag tror att vi borde, i ännu högre grad än vad vi gjort hittills, under bön väga våra ord på guldvåg. Det vi har att förkunna är framför allt Guds kärlek i Jesus Kristus. Detta SAMTIDIGT som vi kallar synden för synd och som vi kallar syndaren till omvändelse och tro och uppmanar honom (och samtidigt givetvis oss själva) att lägga bort och kämpa mot synden. Och där är homosexualiteten förstås bara en liten, liten del. Men en liten, liten del som det idag sätts stor fokus på eftersom det är här striden pågår just nu.

Men vårt problem är denna fruktansvärda blindhet som det blir allt tydligare att Gud har slagit världen med. När vi läser Rom.1 inser vi att detta inte borde komma som någon överraskning för oss, men likväl är det otrevligt att se det och att bli offer för den. Vi ser i Guds ord att framtiden kommer att föra med sig mycket elände. En hel del av detta elände är jag övertygad om att kommer att vara förknippat med just denna fråga och den blindhet världen har blivit slagen med. Vi varnar för hur normupplösningen och genderideologin (kombinerat med hbt-propagandan) kommer att fördärva barnen och de unga som växer upp och tvingas genomgå sin personlighetsutveckling i en värld som är fullständigt förvirrad. Detta kommer att uppfattas, och uppfattas till en del redan nu, av den blinda världen som hat och hets mot en utsatt grupp, alltså de homosexuella. Det som världen inte ser, och inte vill se, är att vi gör detta av omsorg om människorna. Speciellt om barnen och de unga. Och det är det som är så oerhört tragiskt. Alltså att omsorg och kärlek uppfattas som ondska och hat.

Men vad har vi för alternativ? Att vara tysta är inget alternativ. Att blunda och låta världen blint springa med huvudet före rakt till helvetet (både här och i evigheten) är inget alternativ. DET vore alltför kärlekslöst. Nej. Om vi älskar så talar vi. Även om de blinda, likt May Vikström, kallar vårt tal både ont och grymt.

Bedrövlig läsning

I dagens ÖT ingår två fullständigt bedrövliga insändare - en av Monika Pensar och en av Jan-Erik Nyberg. Jag kan inte tänka mig att någon tar Pensar och hennes skriftliga utdunstningar på allvar. Hon är helt tydligt så förblindad i och av den här frågan att hennes bibelläsning blir till ett enda grötigt försvar för synden. Hon, och andra som fastnat i samma blockering, kunde med fördel läsa t.ex. Chris Caragounis bok "Homoerotik" eller något verk av Robert Gagnon. Men det gör de förstås inte. Det skulle nämligen fullständigt rasera den oerhört ihåliga argumentationen Pensar och hennes gelikar försöker bygga upp.

Detta samma råd gäller förstås också Nyberg. När han skriver att "Bibelns sexualetik handlar om trohet och respekt, inte om homo eller hetero eller något däremellan. De begreppen fanns inte på bibelns tid" svävar han helt iväg i egna fantasier. Som jag har fått konstatera flera gånger i diskussionen under gårdagen: Vårt eget tyckande förändrar inte verkligheten sådan den är. Detta gäller för anonyma tyckare här på bloggen och även för Jan-Erik Nyberg.

Nybergs insändare genomandas i övrigt av en högst svärmisk kristendomssyn där de egna upplevelserna och de egna känslorna får fungera som tolkningsnyckel, ja än värre, att dessa blir viktigare för vår förståelse av verkligheten än Guds ord är. Om vi anammar en sådan kristendom finns det inga gränser för hur galet det kan bli. Människan, hennes förstånd och hennes känslor, kan nämligen aldrig fungera som riktlinje och korrektiv för våra teologiska ställningstaganden och för hur vi ser på livet. Då hamnar vi nämligen in på ett relativistiskt gungfly där allt är möjligt. Ja, förutom då en rätt förståelse av Gud, människan och världen runtomkring oss. Men för Nyberg är detta tydligen inte så viktigt.

Mot sotdöden

ÖT går idag ut med nyheten att 58 000 personer skrev ut sig ur kyrkan under 2018. Detta gör att andelen finländare som hör till den lutherska kyrkan nu för första gången går under 70% (69,7% mot 70,8% året innan). Vad som är mycket mera oroväckande är ändå att antalet döpta barn sjunker väldigt drastiskt. Här var minskningen ca 10% mot året innan. (En del av minskningen förklaras med att det föddes färre barn, men det gör inte saken mindre alarmerande för det. Snarare är det tvärtom.)

Alla som har något med kyrkan att göra, och speciellt vi som älskar vår kyrka, inser att detta är problematiskt. Ekonomin är en sak. En kyrka som tappar medlemmar i den här takten tappar också intäkter. Men jag struntar fullständigt i det ekonomiska. En kristen kyrka lever inte av och genom pengar, utan av och genom Guds levande ord. Men värre är att människor som skriver ut sig för att de inte tror på det som kyrkan är satt att förkunna och leva ut i världen mister den, många gånger, enda kontakt de har till den Herre som har dött för att sona deras synder. DET är synnerligen problematiskt.

Vad är då lösningen på detta problem? I artikeln säger Veli-Matti Salminen på Kyrkans forskningscentral att en av de största utmaningarna för kyrkan är att nå unga vuxna "som upplever kyrkan som avlägsen". Vi ser så gott som dagligen, speciellt så här i biskopsvalstider, hur kyrkans ledning och ledande präster vill åstadkomma detta: Genom att låta kyrkan bli en spegel av världen. Genom att ta in och omfatta de värderingar och strömningar som råder i världen. Och visst kan det göra att kyrkan upplevs som mindre "avlägsen". Men vad hjälper det en människa som står knädjupt i dyngan att kyrkan och kyrkans representanter kommer dit till dynghopen och ställer sig nära denna människa? Det hjälper inte alls. Den människa som står till knäna i dyngan, oberoende av om hon själv vet om det eller inte, behöver inte någon som står bredvid henne i dyngan. Nej, hon behöver någon som berättar för henne vilken hennes situation är och som drar upp henne ur dyngan. DETTA är vad kyrkan borde göra. DETTA är vad kyrkans uppgift är.

På kyrkiska heter detta att förkunna lag och evangelium. Det är vad kyrkan behöver göra. Förkunna lagen fullt ut och döma synden i människan. Och förkunna evangeliet fullt ut och låta människan veta att det finns en Frälsare som har tagit på sig alla människans misslyckanden och felsteg. Som har sonat hennes synder. Visst. Alla kommer inte att gilla det här. Medlemssiffrorna kommer säkert ganska snart att falla under 50%. Men hellre det är en långsam sotdöd där en fullständigt substanslös kyrka tappar en, senare två och tre och ännu mera, procentenheter varje år. INGEN behöver en sådan kyrka. Inte de som tror, och inte de som inte tror.

Klumpig lektion i hur propaganda bedrivs

Det har knappast undgått någon att det har stormat i Karleby. De svenskspråkiga gymnasieeleverna ålades att se en homoerotisk film i vilken pederasti framställdes som något bra. (Pederasti = sexuellt umgänge mellan en vuxen man och en pojke.) Filmen "Call me by Your Name" har fått bra kritik av filmkritiker, men innehållet är klart propagandistiskt. Detta speciellt som pojkens far i filmen uttrycker sitt gillande för det pederastiska förhållandet hans son engagerar sig i.

Det brukar sägas att människornas politiska minne är maximalt sex månader långt. När det gäller saker som denna tycks det vara ännu kortare. I augusti i fjol skakades landet av en mediestorm mot professorn vid Jyväskylä universitet Tapio Puolimatka sedan han lyft fram det faktum att det redan nu pågår en kampanj för att vänja människorna vid tanken på först pederasti och sedan pedofili. Detta i avsikt att, som har skett med homosexualiteten efter en liknande kampanj, först göra fenomenet rumsrent och sedan lagligt. Som ett exempel lyfte Puolimatka, hoppsan!, fram filmen "Call me by Your Name".

Jag är överlag skeptiskt lagd. Speciellt när det handlar om olika konspirationsteorier. Visst. Dessa kan vara kittlande för fantasin, men i verkliga livet är de en utrotningshotad art. Men. När det gäller opinionsbildningen kring dessa frågor får man ändå fråga sig om det inte finns någon form av konspiration, eller åtminstone en (tyst) överenskommelse mellan våra värdeliberala mediehus. Homosexualiteten skulle föras fram som något fullständigt naturligt. Liksom nu också pederastin. Och inte bara det. De som vågar sätta sig emot denna agenda ska motarbetas. Speciellt om dessa råkar vara någon person av betydelse. Som t.ex. professor i utvecklingspsykologi. Förtals- och smädelsekampanjen mot professor Puolimatka drogs igång av en grupp gröna politiker, men den leddes av landets ledande dagstidning, Helsingin Sanomat. Och så gott som alla andra mediehus hängde på.

Idag fick vi ännu ett mycket gravt exempel på hur media arbetar för att förvilla och förleda. Svenska Yle skriver i en artikel om hur lärarförbundet efterlyser riktlinjer om vilken typ av undervisning elever, med hänvisning till värderingar, kan tillåtas utebli från. Nåväl, en sådan diskussion är säkert både nödvändig och, får man förmoda, belysande. Men det synnerligen uppseendeväckande i artikeln var hur kontroversen i Karleby utmålades. Enligt artikeln gick diskussionen het för att en del elever valde att inte se filmen samt för att de som olovligt blev borta från filmvisningen fick betala "böter" på 10 euro. Inte ett ord om sexscenerna och pederastin! Men det var ju det som var den stora kontroversen! Inte att vissa elever valde att inte se filmen. Varför gör journalisten på detta sätt? Det här  är ju fråga om att medvetet vilseföra läsaren.

Orsaken är självklar: Fokus ska flyttas från problemet till det som hbt-lobbyn, här representerad av Svenska Yle, vill fokusera på, nämligen det att det ännu finns människor som vägrar spela med. Som inte vill bli indoktrinerade. DET är problemet ur hbt-lobbyns synvinkel. Det är så här propagandan fungerar. Sällan genomförs det så här extremt klumpigt och blir det så här tydligt, men vi får tacka Svenska Yle för denna lektion i hur propagandan fungerar.

Yanny eller Laurel?

Dottern spelade upp en video från Youtube åt oss igår. Videon, där en röst upprepade ett namn, hävdade att en del människor hör "Yanny" medan andra igen hör "Laurel". Intressant nog hävdade dottern att hon hörde det senare, medan både hustrun och jag hörde det förra. Klart och tydligt, dessutom. Det här lär vara samma sak för öronen som de olikfärgade klänningarna var för något år sedan. Den där bilden där vissa såg en blå klänning medan andra såg en ljusgrönish klänning, eller vad det nu var. Nå, hur som helst finns det tydligen en förklaring på detta också. Skeptikern i mig tror kanske inte helt och hållet på den, men det må vara som det är med det. Småintressant är det hur som helst.

Nåväl. Småintressant eller inte, det var inte det denna text skulle handla om. Det här är, tycker jag, en hur bra illustration som helst på hur svårt det är att diskutera andliga frågor som engagerar. Som t.ex. den fråga som just nu dominerar debattfältet i åtminstone Österbotten. De som har läst Markus Engströms insändare har antingen, som jag, sett en omsorg om och en kärlek till de homosexuella i det som skrevs. Kärleken varnar, och den sanna omsorgen kallar saker vid deras rätta namn. Och framför allt: Insändaren gjorde klart och tydligt skillnad på sak och person. Andra igen har bara sett fördömelse och hat. Typexemplet här är Annette Kronholm-Cederberg som i ett synnerligen affekterat inlägg på facebook hävdade att inget i insändaren var sant. Märk väl: Inget. Detta trots att Markus radar upp bibliska sanningar efter varandra. Speciellt denna: "Också den sexuellt söndriga och misslyckade är skapad och älskad av Gud i Jesus Kristus. Det har Herren visat genom att bli människa och gå i döden i hela världens ställe."

Markus skriver "Yanny" men det enda A K-C, och andra, hör är "Laurel". Samma fenomen går igen gång efter annan. Det är som om de som har tagit ställning mot det bibliska vittnesbördet i denna fråga är fullständigt blockerade från att höra och se något annat än hat, dom och fördömelse. Jag råkade ut för samma sak för något år sedan när jag, mot bättre vetande, ställde upp på en intervju i TV-programmet "Obs". Jag vinnlade mig om att vara så positiv som möjligt och fokusera på Guds kärlek och omsorg, men det enda som fastnade var det jag sade om att homosexualiteten är onaturlig.

Såg du videon jag länkade till i början? Om du gjorde det, vad hörde du? Yanny eller Laurel? Förklaringen som ges till att vi kan höra olika saker – och att vad vi hör kan ändra från gång till annan – är att det handlar om olika frekvenser. Laurel återges i en lägre frekvens och Yanny i en högre, så äldre öron hör vanligen det förra och yngre öron det senare. Nå, det må vara som det vill med den saken, men när det gäller hbt-frågorna handlar det tydligt om olika frekvenser. Om vi är inställda på en sådan frekvens som inte klarar av att höra om Guds kärlek till trasiga och förtappade människor spelar det tydligen ingen roll hur mycket sådant som sägs. Vi klarar inte av att höra det. Det sägs på en sådan frekvens som ligger utanför vad våra öron klarar av att uppfatta.

Bibeln beskriver detta som att vara andligt blind och döv. Jag, som fysiskt halvdöv, vet att kroppslig dövhet kan vara nog så besvärlig. Men det är inget mot hur besvärlig den andliga dövheten är. De senaste dagarna debatt har visat detta med all önskvärd tydlighet.   

Buzzword-teologi

På engelska talar man om så kallade "buzzwords", alltså moderna ord som låter bra men som egentligen inte säger så väldigt mycket. Annat då än att den som använder dem försöker få sina åhörare/läsare att tro att han är smart och beläst och har något viktigt att säga. I USA används dessa "buzzwords" av sådana som, i kyrkliga kretsar, vill förändra det eviga ordet. Eller snarare, som vill nonchalera det.

Jan Edströms insändare i dagens ÖT innehåller en hel del sådana "buzzwords" och utsagor som fungerar som sådana. "Teologin är kontextuell", "När jag säger att jag tror på Bibeln har jag ännu inte sagt något avgörande", "tolkningsprocessen är tidskrävande och inget man gör ensam", "här behövs en lyssnade dialog" och "nya linjedragningar sker alltid över tid". Givetvis innehåller det Edström säger en hel del sanning, men så som han lägger fram saken blir det galet.

Jag lyssnade för en tid sedan på biskop Mark Hanson, ledare i ELCA (Evangelical Lutheran Church of America) och hur han försvarade deras ändrade syn på utlevd homosexualitet och på människor som lever i homosexuella relationer. Intressant nog använde han exakt samma "buzzwords" som Jan Edström använder. Det fick förvisso honom att låta både smart, insatt och framför allt allt och alla omfamnande, men kontentan av det han sade var, liksom i Jan Edströms fall, att "vi vet bättre idag och därför kan vi göra som vi vill".

Detta är också kontentan av vad Jan Edström säger. När man skalar bort alla "buzzwords". Men nej. Även om teologin alltid är kontextuell står en sak över all tid och alla kontexter. Nämligen det att Gud har talat. Med ord som vi människor kan förstå. Och när han säger "Nej" så är det "Nej". Och framför allt: När han säger "Ja!" till oss människor genom sin sons död och uppståndelse så står detta "Ja!" fast. Genom alla tider och i alla kontexter.

Om homofrågan och den kyrkliga enheten

Gårdagens mest lästa och kommenterade nyhet på Svenska Yle var artikeln om kyrkan och homosexualiteten. Detta var knappast någon större överraskning. Dels är detta ett ämne som engagerar, dels var artikeln så uppenbart ledande och t.o.m. propagandistisk att det nästan tog sjukt i ögonen att läsa den. Redan rubriken visar vad det handlar om: "Kyrkan måste bestämma sig för vad man ska tycka om homosexualitet". I själva texten fortsätter samma tema. Elli Flén säger: "Eftersom frågan inte är löst inom kyrkan kommer kyrkan att tvingas ta ställning om och om igen. Det är absolut inte bra för en organisations image att den egna personalen är splittrad i en så här stor och viktig fråga." Lucas Snellman fortsätter också på samma linje: "Då ett beslut av den här typen kräver att 75 % av kyrkomötets ombud är av samma åsikt bedömer Snellman att det kommer att ta tid innan kyrkan enats i frågan om homosexualitet."

Märker du vad som sägs? Alltså vad som sägs på riktigt? För att inse och förstå det behöver vi först inse och förstå att kyrkan faktiskt HAR en linje i den här frågan. Kyrkomötet har behandlat detta ärende inte mindre än åtta (!) gånger och varje gång kommit till samma beslut: Ett äktenskap är ett förbund mellan en man och en kvinna. Punkt (x8). Men såg du vad som sades här? Läs citaten ovan en gång till!

För trettio år sedan beslöt kyrkomötet att öppna prästämbetet för kvinnor. Trots att Guds ord gör klart att herdeuppgiften är förbehållen män. Men. Det som många idag har glömt bort är att det krävdes flera försök innan man fick "rätt" beslut till stånd i kyrkomötet. Första gången saken var uppe till votering var faktiskt redan 1963. Sedan följde flera omröstningar innan kampen i kyrkomötet var över 1987. Det är förstås inte svårt att gissa att vi också i denna fråga kommer att få se en liknande långdans.

Men varför måste det vara så här? Kan vi inte nöja oss med det att vår kyrka faktiskt har en linje i denna fråga? Nej, det kan vi förstås inte. Läs citaten ovan en gång till. Det som sägs är att det viktiga är att kyrkan kommer till "rätt" beslut. Att kyrkan har en linje och redan har fattat ett beslut (åtta gånger) duger inte så länge detta beslut är "fel" beslut.  

Nu är det bara det att en kristen kyrka inte är någon vanlig förening bestående av så och så många människor. I en förening kan ett medlemsmöte – om det stiftande mötet inte utformat stadgarna så att de inte kan ändras – bestämma i princip vad som helst. Och detta blir föreningens linje eller uppgift. Människor kan enas om vad de själva vill. Men sådan är inte en kristen kyrka. En kristen kyrka är inte summan av sina medlemmar. En kristen kyrka har ett huvud och en Herre som har talat om för oss vilken hans linje är och vilken uppgift han menar att kyrkan ska ha. Och detta är sådant att det inte ändrar över tid. Således kan vi vara med eller mot, men någon enhet eller något enande kan aldrig ske om kyrkomedlemmar går på en annan linje än kyrkans Herre. Inte ens om ALLA kyrkomedlemmar skulle gå på denna andra linje. Inte ens då skulle kyrkan vara enad.

Således kommer en sådan enhet som Elli Flén och Lucas Snellman talar om och önskar sig aldrig att bli verklighet. Enda möjligheten till enhet och ett enande inom kyrkan är att vi alla omvänder oss från våra egna vägar och går tillbaka till det Herren har sagt och den linje han har valt. Om vi inte gör det kommer det alltid att vara strid och oenighet i kyrkan.

Nu hade jag tänkt sluta, men det finns ännu en sak som behöver sägas. Varför är då det här en så viktig fråga? Kunde man inte tänka sig att enheten får vila på andra, mera centrala, frågor och att vi kan acceptera att vi går en annan väg än Herren gör i denna perifera fråga? Men saken är den att det inte finns några perifera frågor när det handlar om lydnad inför det Herren har sagt. Dessutom är det inte alls så säkert att detta är någon liten fråga. För de människor som detta berör blir detta inte mindre än en evighetsfråga – och i förlängningen för oss också. Frågan vi behöver ställa oss är denna: Om Herren har talat och sagt att den som inte har låtit sig tvättas ren från sina synder (bl.a. utlevd homosexualitet) inte kommer att ärva himmelriket (1Kor. 6:9), och vi säger något annat, lurar vi då inte dessa människor? Svaret är förstås ja. Och det handlar inte bara om att lura, det handlar om att förleda. Och Jesus själv har en hel del att säga om den som förleder en annan människa. (Mark. 9:42)

ÖT-insändare 20/1

Eftersom insändaren i ÖT är bakom betalvägg publicerar jag den nu också här.

Vi var många som varnade för att införandet av samkönade äktenskap skulle innebära ett öppnande av  en Pandoras ask. Det vi ser hända idag visar att vi hade rätt. Det som är mest överraskande, och förödande, är hur snabb utvecklingen är också i den lutherska kyrkan. De senaste dagarnas debatt och framför allt de uttalanden som en del präster har gjort är oerhört skrämmande.

Vår lutherska kyrkas kyrkoordnings första paragraf, som anger grunden för kyrkans lära och tro, säger följande: "Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland bekänner sig till den kristna tro som grundar sig på Guds heliga ord, det Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, och som är uttalad i den gamla kyrkans tre bekännelser samt i den oförändrade Augsburgska bekännelsen och i de övriga bekännelseskrifter för den lutherska kyrkan som intagits i Konkordieboken. Kyrkan fasthåller som sitt högsta rättesnöre den i dessa bekännelseskrifter uttryckta principen, att all lära i kyrkan skall prövas och bedömas enligt Guds heliga ord." Alla som blir prästvigda i vår kyrka lovar att hålla sig till detta. Tidigare avgav de som vigdes till och med en ed på detta.

Det är inte svårt att förstå vad Bibeln säger om utlevd homosexualitet. Alla som läser rakt av kan göra det. Att därför, som t.ex. Bo-Göran Åstrand i artikeln i ÖT 17/1, i samband med att han talar om äktenskapet säga att "det är ingen skillnad mellan hetero- och homosexuella" går helt enkelt inte för sig. En församlingsherde kan inte uttrycka sig på detta sätt. Gör han det leder han sin hjord på mycket farliga vägar. Dessutom innebär detta, vad jag kan se, ett brott mot den prästed också Åstrand har avgett.

Många delar idag tyvärr Åstrands syn på saken och menar att kyrkan kan välsigna det som Gud i sitt ord kallar synd. Men i vår kyrka avgörs inte dessa saker genom majoritetsbeslut. Gud har talat i sitt ord, och den sanning han uppenbarat gäller för både tiden och in i evigheten. Om någon präst eller biskop inte vill stå för det som vår kyrka genom sin kyrkoordning har förbundit sig till och som meddelas oss i Guds ord, utan i stället vill förkunna t.o.m. det motsatta, uppstår frågan om det skulle vara ärligast att de gick ut och bildade en egen kyrka. En kyrka där de själva kan formulera lärogrunden. Detta i stället för att gå emot den lärogrund som vår kyrka klart och tydligt har förbundit sig till och tvärt emot denna försöka forma om vår kyrka till något den inte ska, och inte kan, vara. Och i denna process samtidigt leda människorna fel och t.o.m. förleda de människor som lider under sitt kors samtidigt som de förblir bundna i sina synder utan hopp om befrielse.

Det här är hårda ord, och jag beklagar att de behöver sägas. Men detta är avgörande tider, och saken är synnerligen allvarlig. Se t.ex. Mark. 9:42. Dessa hårda ord om kvarnstenen uttalas av ingen mindre än Herren Jesus själv.

Kristian Nyman, Esse 

Svar på Nybergs insändare

Jan-Erik Nyberg skriver en insändare i dagens ÖT under rubriken "Missförstådd bibeltrohet" där han gör reklam för en svärmisk kristendom. Jag misstänker att Nyberg inte har tänkt igenom sin ståndpunkt ordentligt, men jag ska hjälpa honom lite: Med en sådan kristendom där var och en själv väljer, antingen på basen av det egna, grumlade, förståndet – eller något annat kriterium – vad i Bibeln som duger som helig skrift och vad som inte gör det hamnar vi ut på ett fullständigt gungfly. Allting flyter, helt enkelt.

Nyberg avslutar sin insändare med orden: "Om kyrkan ska leva vidare till nästa sekel som mer än en udda sekt finns det mycket att ta tag i. Det inser jag när jag läser Kristian Nymans insändare i ÖT den 20.1."

Mot detta kan hävdas att om kyrkan vill leva vidare till nästa sekel som annat än en löjeväckande, konjunkturlös och världsspeglande förrättningsautomat finns det mycket att ta tag i. Jag vet inte var vi borde börja, men det har visat sig att det finns en massa präster i vår kyrka som borde göra något annat än det de gör idag. Kanske det är där vi borde börja.

Detta svar publiceras endast på denna plats. 

Om slaveriet

Den här texten är en fortsättning på den förra texten, så man kan gärna läsa den texten innan man tar sig an denna. I den förra texten konstaterade jag att Patrik Hagman försummat att göra en exeges över de texter/saker han lyfte fram. Alternativt att hans exeges är synnerligen dålig. Hagmans tes var ju att vi inte kan hävda att Bibeln gäller i en sak (vad den säger om homosexualitet) om vi inte bryr oss i vad den säger om t.ex. barnaga, kvinnans tigande i församlingen och slaveriet. Hagman säger, enligt ÖT, att vi t.o.m. bör "arbeta för slaveri". Det för onödigt långt att ta fram alla de saker Hagman nämner, så jag ska här fokusera på en sak, nämligen slaveriet. (Barnagan har jag tagit upp t.ex. här, och kvinnan som församlingsledare här.)

Inledningsvis kan vi konstatera att det ingenstans i NT finns någon uppmaning att vi som kristna ska "arbeta för slaveri" (alltså för att det ska återinföras). Tvärtom ser vi, om vi läser de avsnitt som talar om slaveri, att den kristna tron såg annorlunda på slavar än vad omvärlden gjorde. Läs t.ex. Paulus brev till Filemon! Gal. 3:28 innehåller också ett fullständigt revolutionerande budskap när det gäller slavar och slaveri.

Det kan finnas flera orsaker till att man missförstår denna fråga och går vilse i den så som Patrik Hagman har gjort. Dels kan det bero på att man VILL hitta orsaker till att inte ta Bibelns budskap angående t.ex. homosexualiteten på allvar. "Om vi menar att det Bibeln säger om homosexualitet gäller, men inte följer det Bibeln säger om slaveriet så är vi inkonsekventa." Eller så har vi en felaktig bild av vem Jesus var och varför han sändes till jorden. För många är Jesus en kämpe för social rättvisa, och därför menar man att slavfrågan borde ha varit av högsta prioritet för honom. När vi läser Bibeln ser vi emellertid att den inte var det. Ergo: Jesus, och Bibeln, är för slaveri.

Problemet här är det att vi har missförstått Jesu mission – och att vi har en bristfällig bild av den kristna trons första tid och det samhälle i vilken den kristna tron uppstod och spred sig. Jesu mission/uppdrag först: Jesus kom inte för att skapa ett himmelrike på jorden. Han kom inte för att rätta alla fel och skapa rättvisa här på jorden. Således: Han kom inte för att befria de slavar som fanns i det dåtida samhällsordningen. Jesus kom för att befria slavar, ja, men det slaveri han kom för att befria oss från var slaveriet under synden, döden och Djävulen. Ordet frälsa kommer från det fornnordiska ordet "frihalsa" som betyder just att befria en slav. Halsjärnet togs bort, och således blev slaven "frihalsad" eller frälst. Det var Jesu mission. Att frita oss som var/är slavar under synd, död och Djävul.

Sedan till den kristna trons första tid och det samhälle i vilken den kristna tron uppstod och spred sig. Under de tre år Jesus verkade här på jorden rörde han sig i huvudsak tillsammans med sina lärjungar. Tolv män som sedan, efter uppståndelsen och himmelsfärden, fick i uppdrag att sprida evangeliet över jorden. Framför allt under den tid Jesus gick här på jorden, liksom under de första decennierna av den unga kyrkans liv var den kristna tron absolut ingen maktfaktor i den dåtida världen. Det var först på 300-talet och i och med kejsar Konstantin som den kristna tron blev en politisk maktfaktor med möjlighet att påverka det omkringliggande samhället. Något som också skedde, speciellt när det gällde just slavarna. (Konstantin förbjöd t.ex. brännmärkning i ansiktet eftersom ansiktet var "Guds avbilds avbild".)

Slaveriet var en integrerad och viktig del av samhället i det romerska riket för 2000 år sedan. Detta t.o.m. så att det kan ifrågasättas om samhället överhuvudtaget skulle ha kunnat fortleva utan slaveriet. Som sagt var Jesu mission att frälsa människorna från synden, döden och Djävulen. Denna mission började med de tolv lärjungarna och spred sig sedan över världen. Emellertid fanns den unga kristendomen i en värld där mycket ondska och orättfärdighet också fanns. Därför är det oundvikligt att den kristna tron kolliderade med denna ondska. T.ex. då i formen av slaveriet. Men eftersom den kristna tron inte var någon maktfaktor, och evangeliet inte var eller är något socialt rättviseevangelium, kunde t.ex. Paulus eller de tolv apostlarna inte förändra världen så att säga utifrån. Men det innebar som sagt inte att t.ex. Paulus inte berörde ämnet i sina brev. Det gjorde han. Men starkt medveten om att det inte var hans uppgift att förändra samhället. Samt att det inte heller stod i hans makt att göra det. De gånger han ändå berör ämnet visar det han skriver ändå att slaveriet var något som inte gick hand i hand med det evangelium han var satt att förkunna.

Det är med denna bakgrund vi behöver se på de ord i NT som berör slaveriet. Men. Den kristna tron blev så småningom en maktfaktor i samhället. Från Konstantins dagar framåt kunde den kristna tron påverka samhället, och det är verkligen ingen slump att det var varmt kristna människor som gick i spetsen för motståndet mot slaveriet. I England (Wilberforce) och i USA (Beecher-Stowe) var kristna människor t.o.m. avgörande i kampen mot slaveriet. Den kristna tron är sådan till sin natur att den inte ska användas för att påverka samhället utifrån. (I motsats till exempelvis islam som är både en religion och en samhällsordning i samma paket.) Men rätt förstådd och rätt förkunnad och mottagen bland de människor som finns i samhället kommer den att påverka människorna och således påverka samhället och samhällsskeendet inifrån. Något som alltså också har skett när det gäller bland annat slaveriet.  

Fullständigt absurdt

Diskussionen om homosexualiteten får på ÖT:s sidor allt absurdare uttryck. I dagens tidning ingår en fullständigt horribel intervju med Patrik Hagman och en insändare av en Rabbe Forsman, en insändare som aldrig borde ha publicerats eftersom den innehåller så oerhört många sakfel. Det mest tragiska med dessa båda alster är förstås att den som vill tro att det är på detta sätt får vatten på sin kvarn. Vad gäller insändaren kan jag bara konstatera att Forsman borde ha läst på lite innan han tog till pennan. Chris Caragounis bok "Homoerotik" eller någonting av Robert Gagnon kunde ha fungerat. Men det är ju lättare att bara skriva i all okunskap. Det är ju så jobbigt att läsa på.

Hagman igen gör sig till tolk för det som vanligt folk vanligen hänvisar till när de kritiserar olika ställningstaganden baserade på Bibeln: Om man ska följa Bibeln i en fråga ska man göra det i allt. (Eller så ska man helt låta bli.) Han säger sig vara upprörd över ordvalet i Engströms insändare, och så fortsätter han, enligt ÖT: "Men nästan lika upprörd är han över hur andra representanter för kyrkan, bland dem biskopskandidaterna, hanterat frågan.

– De reducerar frågan till att handla om hyfs och pli. Ur teologiskt och kyrkligt perspektiv är det en mycket allvarligare fråga. Det handlar om hur man ska se på Bibeln, säger Hagman. Det allvarliga är argumentet att man "följer Bibeln" i synen på exempelvis homosexualitet – ett argument som helt enkelt inte håller sträck, enligt Hagman.

– Anser man att homosexualitet ska fördömas för att det står i Bibeln, måste man också tala för barnaga, att kvinnor ska vara tysta i församlingen och att vi ska arbeta för slaveri. Ska man ha en helt bibeltrogen syn så kan man inte plocka och välja i Bibelns innehåll."

Enkelt sagt: Partik Hagman menar att vi inte har någon orsak att följa det som står i Bibeln eftersom vi inte följer allt som står i Bibeln. Nåväl, så här enkelt är det givetvis inte. Hagman har redan tidigare visat att han är vad reformatorerna kallade en "svärmare". Alltså en person som menar att vi inte kan upphöja Bibeln till något rättesnöre utan att detta rättesnöre bör hittas på annat håll, vanligen inom oss själva. Detta är viktigt att hålla i minnet här. Hagman är med andra ord inte ute efter sanningen utan efter att lösgöra kyrkan och dess lära från Bibeln. Och detta försöker han åstadkomma på ett mycket lömskt sätt. Jag har sagt det tidigare, och jag säger det igen: Att en sådan person utbildar präster i vår kyrka visar hur oerhört illa ställt det är. Och hur mycket sämre det kommer att bli i framtiden.

Jag har förvisso kritiserat (tre av) biskopskandidaterna för det de sagt i anslutning till den nu uppblossade diskussionen, men här visade de ändå bättre omdöme än Patrik Hagman. I stället för att kritisera dessa för att inte tänka lika galet som han själv gör kunde det kanske löna sig för Hagman att fundera om orsaken till att de inte tänker så kunde tänkas vara att han själv är helt och hållet ute och cyklar. För det är förstås precis vad han är. För att prata teologiska: Hans påstående bottnar i en dålig, eller kanske snarare ogjord, exeges. Han har helt enkelt inte gått in i vad de bibelord han lyfter fram egentligen betyder. Alltså detta med barnaga, kvinnan i församlingen och slaveriet. Det Hagman således säger är alltså inte att vi inte har någon orsak att följa det som står i Bibeln eftersom vi inte följer allt som står i Bibeln, utan att vi inte har någon orsak att följa det som står i Bibeln eftersom vi inte följer det Hagman (felaktigt) menar att Bibeln säger. Ser du var det blir fel för honom?

Men det är förstås klart: Om man vill riva ner det kyrkan alltid har trott och lärt är denna metod bekväm och lätt att använda. Detta eftersom den vanlige kyrkomedlemmen inte heller har gjort någon exeges på dessa bibelord och därför är relativt lättlurad.

Jag säger det igen: Att en Patrik Hagman utbildar präster i vår kyrka visar hur oerhört dålig situationen för levande, biblisk, luthersk kristendom är idag. Det är nästan så man kunde gråta.